Pretorianer

Pretorianer (Lat. praetoriani). De romerske fältherrarna plägade, åtminstone från den yngre Scipios tid, ofta hafva till ett slags lifvakt och ordonnanskår en utom legionerna ställd praetoria cohors, till hvilken hörde både fotfolk och rytteri. Stående sådana kårer synas hafva börjat upprättas af Antonius och Octavianus. Den senare gaf inrättningen stadga, i det han bildade nio pretoriska kohorter, hvar och en om 1,000 man, utom en rytteriafdelning (turma, 30 man). Under Tiberius förlades alla dessa kohorter, hvilka längre fram synas hafva varit tio, i ett befäst läger med kaserner invid Rom, och en kohort bestridde dagliga vakten vid det kejserliga palatset. Pretoriangardet hade högre sold och kortare tjenstetid än öfriga trupper. Det rekryterades först uteslutande från Italien, sedan äfven från provinserna. Stundom räknades dit äfven gendarmerikåren, 3, sedan 4 stadskohorter. Pretorianernas gynnade ställning och tjenstgöringen i eller vid hufvudstaden gjorde dem till en makt i staten, hvarför också befälhafvaren, praefectus praetorio (se Prefekt 1), blef en af de mest betydande män i samhället. Kejsarna sökte ofta, särskildt genom frikostiga gåfvor, vinna dem för sig, och deraf blef följden att de tillställde upprepade militärrevolutioner samt till- och afsatte kejsare. Deras fräckhet nådde sin höjdpunkt, då de enligt uppgift 193 e. Kr. utbjödo kejsaretronen, på auktion (se Didius Julianus). Septimius Severus lät sedan för att qväsa deras öfvermod upplösa dem och bilda ett nytt garde af andra soldater. Konstantin den store afskaffade slutligen helt och hållet pretoriangardet i Rom. -- Ordet pretorianer har i senare tider stundom brukats för att beteckna soldater eller trupper med särskild maktställning, af hvilka ärelystna män och herskare vetat begagna sig. R. Tdh.