Profetia

Profetia (Lat. prophetia, Grek. profeteia) är i biblisk mening och i detta ords allmännaste bemärkelse hvarje muntligt eller skriftligt meddelad gudomlig uppenbarelse. Den gammaltestamentliga profetians urbild är gifven i de bägge afslutningarna af den mosaiska lagstiftningen, som förefinnas i 3 Mos. 26 och 5 Mos. 28. De ämnen, kring hvilka den gammaltestamentliga profetian hufvudsakligen rör sig, äro dels den för handen varande och kommande syndiga utvecklingen, som af profetian skoningslöst blottas, och hvars straffskyldighet och dom lika skoningslöst förkunnas, dels ock mensklighetens frälsning från synden och undgående af domen genom den utlofvade Messias, all verldens frälsare samt föremålet för all verldens längtan och hopp. Denna s. k. messiasidé utgör ock derför profetians medelpunkt och träder efter hand fram i allt klarare och bestämdare konturer. Det s. k. »protevangeliet» (i 1 Mos. 3: 15) innehåller också det första, om än mycket allmänt hållna budskapet om en kommande frälsare för det fallna slägtet. Der säges nämligen blott, att frälsningen skall förverkligas genom »qvinnans säd». Med löftet till Sem i Noaks profetia om hans söner (1 Mos. 9: 26--27) inskränkes det mysteriöst dunkla, men dock så innehållsdigra protevangeliet till ett bestämdt folkområde (Sems). Genom profetian i 1 Mos. 12: 2--3 får samma löfte en ytterligare koncentrering genom hänvisningen på ett visst folk inom detta område, Israels folk med Abraham till stamfader. På det första urvalet af Abraham ensam bland alla Sems stamhufvud följer vidare ett nytt urval af en enda bland Abrahams åtta söner, Isak, och än vidare i dennes son Jakob. Genom profetian i 1 Mos. 49 öfverflyttas den abrahamitiska välsignelsen på Juda och hans efterkommande. Under den mosaiska tiden är emellertid allt i fråga om frälsningen ännu blott i allmänna drag angifvet. Visserligen utlofvas vidare ett stadigvarande profetämbete (5 Mos. 18: 15--19), äfvensom ett presterligt och öfverstepresterligt ämbete för evärdlig tid (2 Mos. 29: 28). Äfven konungadömet ställes i utsigt såsom en möjlighet (5 Mos. 17: 14 ff.). Men ingenstädes säges, att dessa ämbeten skola finna sin förbindande enhet i en enda person. Denna jämförelsevis dunkla karakter bibehåller profetian äfven under Samuels tid. Först under den israelitiska teokratiens höjdpunkt, under Davids och Salomos tider, framträder löftet om en personlig Messias, hvilken såsom en äkta Davids ättling skall bestiga Davids tron och innehafva ett evigt öfverstepresterligt konungadöme, förenadt med gudomligt sonskap. Under det derpå följande förfallets tid står den messianska profetian tills vidare stilla i sin utveckling. Men så mycket klarare framträder densamma hos Esaia (7: 14; 9: 6--7; 11: 1--5). Af Davids hus skall en verldskonung framgå, hvilken skall regera öfver ett fridsrike utan ände, och öfver hvilken Jehovahs ande skall hvila såsom aldrig tillförene. Denna davidska konungabild släppes aldrig ur sigte af den derpå följande profetian (jfr Mika 5: 1 ff.; Hesek. 34: 23 ff.; Sak. 9: 9). En annan sida af profetians messiasbild möter oss i skildringen af »Jehovahs rättfärdige tjenare» (hos Es. 40--66; Hesek. 34: 24; Sak. 3: 8). Denne framträder såsom den äkta representanten för Israels tjenareställning. Ehuru varande en Guds egen profet och egande Herrans ande utan mått, mottages han dock ej, utan föraktas och dödas. Men förnedringen skall endast bidraga till hans sanna upphöjelse. Hos den senare profetian under babylonska fångenskapen återfinnes såväl den messianska förnedrings- som konungabilden. Särskildt hos Daniel förekomma de bägge i den innerligaste förening (jfr Dan. 7). Likaså hos Sakarja (kap. 3: 8--9; 6: 12--13; 9: 9; 11; 13: 7), der den utlofvade Jehovahs herde säges vara prest och konung i en person och såsom sådan skolande gifva sig sjelf till ett försoningsoffer. Jfr W. Rudin: »Inledning till profetian i det gamla testamentet» (1884). -- Om den nytestamentliga profetian såsom en särskild art af kristendomsförkunnelse se Predikan och Profet. J. H. B.