Predikan

Predikan kallas af ålder ett offentligt förkunnande (Lat. praedicatio) af Guds ord i akt och mening att meddela menniskor salighetens kunskap samt derigenom bilda och uppfostra dem för Guds rike. Den kristliga predikan är lika gammal som kristendomen sjelf. Den har ock i alla tider förekommit inom den kristna församlingen. Men den inskränker sig icke till den i egentlig mening kristna kyrkan. Redan i Gamla förbundet (hos judarna) utgjorde Guds ords predikan, särskildt genom profeterna, en vigtig del af den gudomliga nådeshushållningen. -- Den kristliga predikan framträder i sin allra första begynnelse såsom missionspredikan, medelst hvilken apostlarna och andra apostoliska män grundlade och utbredde Kristi kyrka bland judar och hedningar. Derefter möter man i den äldsta kristenheten den offentliga förkunnelsen af Guds ord under trenne särskilda former: glossolali, profetia och didaskali. Glossolali (af Grek. glossa, tungomål, och lale, talande), d. v. s. talande med tungomål, har vanligen definierats såsom ett på grund af ett ekstatiskt försjunkande i gudomens djup framkalladt vittnande om andliga och gudomliga ämnen. Enär emellertid ett sådant utomordentligt vittnesbörd icke var fattligt för alla, behöfdes dertill en tolkning och förklaring af sådana, som egde den s. k. tungomålsuttydningens gåfva (1 Kor. 12, 14). Med profetia åter, som vid sin sida hade den s. k. andepröfningens gåfva, har man betecknat det af Guds andes utomordentliga inverkan burna vittnesbördet om det kristliga lifvets och den andliga erfarenhetens fakta, syftande till åhörarnas väckelse och uppbyggelse. En annan art af kristlig förkunnelse, närmast motsvarande hvad vi nu kalla predikan, var didaskalien (Grek. didaskalia, undervisning), eller den mera lugnt och jämnt fortlöpande framställningen af de kristliga frälsningssanningarna till åhörarnas undervisning, förmaning och tröst. Under den närmast efter apostlarna följande tiden är för öfrigt ingenting annat kändt angående arten af den kristliga predikan, än hvad några bland de äldste kyrkofäderna, särskildt Justinus Martyr och Tertullianus, meddela i detta hänseende. Enligt deras utsagor anknöto sig nämligen de af församlingsföreståndarna vid de kristnes sammankomster hållna religiösa föredragen till de offentligen förelästa styckena ur den hel. skrift samt innefattade undervisningar, förmaningar, varningar och uppmuntrande trösteord. -- Den fornkatolska kyrkans predikan (under tiden från 150 till 600) kännetecknas af det i allmänhet otillbörligt stora inflytande, som på densamma utöfvades af den antik-hedniska retoriken och dialektiken. Ju närmare man nalkas slutet af detta tidsskede, dess mer urartar dessutom predikan, i det att dels torra lärostridigheter och en häftig polemik, dels ock den alltmer öfverhandtagande Mariaoch helgondyrkan efter hand började uttränga det rena evangeliska momentet ur predikan. Bland de mest framstående predikanterna under den fornkatolska perioden må nämnas i Vesterlandet Cyprianus, Hilarius af Pictavium, Ambrosius, Augustinus, Leo och Gregorius den store samt inom den österländska kyrkan Origenes, Athanasius, Basilius, Gregorius af Nasians och Chrysostomus. -- Under medeltiden trädde predikan alltmer i hierarkiens tjenst. Särskildt den romerska hierarkien hyste en helt naturlig benägenhet att låta sig nöja med den utvärtes bekännelsen och antagandet af de yttre kultformerna samt kunde derför icke verka synnerligen främjande för predikan, hvars uppgift i främsta rummet är att arbeta på en inre tillegnelse af kristendomens sanningar. Den ringa utbildningen af folkspråken lade äfven hinder i vägen för uppkomsten af en på folkets tungomål framburen och för folket fattlig predikan. Predikans utträngande ur mässan, der densamma förut ingått såsom ett väsentligt moment, och dess hufvudsakliga förläggande till veckogudstjensterna gjorde ock, att hon alltmer betraktades såsom något tillfälligt och mindre betydande. Under det karolingiska tidehvarfvet märkas dock aktningsvärda bemödanden att gifva åt predikan en högre lyftning och folkmässighet, om än dessa icke tyckas hafva burit några varaktigare frukter. Flere på Karl den stores föranstaltande hållna synoder ålade biskopar och prester att predika för folket på ett för menige man begripligt språk. Äfven Alkuin verkade i sin mån för den kristliga predikans upplifvande, likaså Paulus Diaconus, särskildt genom sitt på Karl den stores initiativ utgifna Homiliarium, eller en samling af ur kyrkofäderna hemtade homilier öfver kyrkoårets sön- och högtidsdagar, hvilka homilier presterna egde att vid gudstjensterna föreläsa för menigheten efter textens uppläsande (post illa verba; deraf namnet »postilla», eller predikosamling). Under senare hälften af medeltiden kan man äfven spåra åtskilliga kraftiga ansatser till ett bättre i fråga om predikan. För att icke nämna skolastikens predikoverksamhet, som af flere skäl icke kunde komma det egentliga folket till godo, var det framförallt de stora s. k. predikareordnarna (franciskaner och dominikaner), som i detta hänseende kraftigt bidrogo till främjandet af en evangelisk folkpredikan. Såsom de ypperste bland deras predikanter må nämnas David af Augsburg samt ännu mer dennes lärjunge Bertold af Regensburg, båda tillhörande det 13:de århundradets franciskaner. Ur skötet af dominikanorden framgingo mystikerna, hvilka äfven utöfvade ett stort inflytande på den kristliga predikans uppblomstring och utbildning under medeltiden. Synnerligen förträffliga predikanter af den mystiska riktningen äro Bernhard af Clairvaux, Hugo af S:t Victor, Johannes Bonaventura, Heinrich Suso, Tomas a Kempis samt i all synnerhet den bekante Johann Tauler. Till samma riktning hörde äfven Johann Geiler af Kaisersberg, som torde kunna räknas till den för-reforrnatiska tidens yppersta predikanter, och som värdigt kan ställas vid sidan af sådana framstående kristliga folktalare som Wicliffe, Hus, Johan af Goch, Johan af Wesel, Johann Wessel och Hieron. Savonarola. Äfven inom den svenska medeltidskyrkan predikades på folkets språk icke blott af de frankiska och engelska missionärer, hvilka förde kristendomen till Sverige, utan äfven inom den redan organiserade svenska kyrkan af både prester och munkar. Särskildt Vadstena birgittinkloster utöfvade i detta hänseende ett välsignelserikt inflytande. Birgittas fromme biktfader, den lärde Mattias, vinnlade sig mycket om predikande, likaså Algothus, guardian i Skara kloster, och Peder Olofsson i Alvastra, omtalad i häfderna såsom en »otroligt förträfflig predikant». En med desse samtida, Johannes i Vadstena, kallades allmänt den andre Johannes Chrysostomus. -- Kom så reformationen. Hvad dess förnämsta förkämpe, Luther, verkat såsom en äkta evangelisk predikant och huru han i anda och kraft burit fram ett fulltonigt frälsningens evangelium torde blott behöfva påpekas. Hans kyrkopostilla, som han började utgifva redan 1522, vittnar tillfyllest om den anda, som genom honom talade. I denna Luthers anda och med honom till mönster verkade såsom predikanter på reformationstiden i dennes eget hemland Justus Jonas, Spalatin, Bugenhagen, Mathesius, Brenz, Dietrich, Veit m. fl. Den reformatoriska predikan fortplantade sig ock mycket tidigt till de skandinaviska landen. Vid Örebro möte 1529 beslöts, att Guds ord skulle rent och oförmängdt predikas i alla kyrkor. Bland de svenske män, som i vårt land blefvo det frigjorda evangeliets förkunnare, intaga bröderna Olaus och Laurentius Petri ostridigt det första rummet. Nämnas må äfven mäster Michel (Langeben), pastor i Solna, Hans Pistor samt Claudius (eller Nikolaus) Hvit, till sist biskop i Linköping. -- Det kraftiga uppblomstrandet af den evangeliska predikan under reformationstidehvarfvet blef emellertid icke af synnerligen lång varaktighet i Tyskland. Den enkla homiletisk-analytiska utläggningen af skriftordet började redan efter midten af 16:de årh. undanträngas af den tematisk-syntetiska afhandlingsformen, hvilken för första gången såsom teori framställdes och vitsordades af Andreas Pancratius i hans år 1571 utgifna »Methodus concionandi». Den ensidigt formalistiska skolasticism, som vid den tiden gjorde sig alltmer gällande på det teologisk-dogmatiska området, kunde icke häller undgå att inverka på predikosättet. Predikningarna blefvo ej längre ur skriften framväxande lefvande vittnesbörd till åhörarnas uppbyggelse. De förvandlades fastmer till ett slags vetenskapligt abstrakta afhandlingar, i hvilka spetsfundiga lärodistinktioner och bitter polemik mot olika tänkande utgjorde en dålig ersättning för den enkla evangeliska förkunnelsen i andans och kraftens bevisning. Tiden för detta den evangeliska predikans förfall sträcker sig från slutet af 16:de till slutet af 17:de årh. Äfven under denna tid saknades dock ej evangeliska predikanter, hvilka gåfvo sina åhörare något annat till lifs än den torftiga själaspis, som mestadels lemnades från predikstolarna. Sådana namn som Stephan Praetorius, Johann Arndt, Valerius Herberger, Johann Gerhard, Joh. Valentin Andreae, Heinr. Müller och Christian Scriver vittna i detta hänseende tillfyllest. Den kraftigaste oppositionen mot den ensidiga ortodoxismens förvillelser på den kristliga predikans område utgick från pietismens förnämste målsman, Phil. Jak. Spener, och hans skola. Såsom framstående predikanter af denna riktning må nämnas A. H. Francke, Freylinghausen, Rambach och Fresenius. Ett ännu mer betydande inlägg i den kristliga predikans historia gjordes af den bibelteologiska skola, som grupperade sig omkring den utmärkte Würtembergteologen J. A. Bengel. Hit höra G. K. Rieger, M. F. Roos och F. Kr. Steinhofer, bland hvilka särskildt den förstnämnde fått namn om sig att efter Luther hafva varit den evangeliska kyrkans störste predikant. Äfven J. L. von Mosheim har icke utan skäl inregistrerats bland sin tids mera begåfvade förkunnare af de evangeliska sanningarna. -- Slutet af 18:de och början af 19:de årh., den s. k. neologiens eller vulgära rationalismens tidehvarf, var för predikan, likasom för kyrkan öfver hufvud, en tid af den djupaste förnedring. Förkunnelsen af Jesu Kristi evanglium var så godt som förstummad. Predikningarna voro intet annat än urvattnade populärfilosofiska afhandlingar, främmande för all positiv kristendom; eller ock förkunnades hufvudsakligen ett slags moral, hvars högsta synpunkt var det fördetta lifvet nyttiga, eller en s. k. evdemonistisk utilitetsteori. De denna riktning motverkande krafterna utgingo till en början från herrnhutismen, hvars uppgift i predikans historia synes hafva varit att under denna tid af djupt andligt mörker åter framhålla ordet om korset. En återgång till positiv biblisk-kristlig predikan, framträder i viss mån redan hos F. V. Reinhard, som under en lång följd af år betraktades som ett mönster for predikanter. Långt mer gäller dock detta om Claus Harms och Dräseke, hvilka bägge voro angelägna att låta det kristna folket få höra ett uppbyggligt evangeliskt vittnesbörd, under det att Fr. Schleiermacher företrädesvis vände sig till de mera bildade klasserna i samhället för att bereda ingång för kristendomen i åhörarnas känsla och förstånd. W. Löhe och de framstående bekännelsetrogne teologerna C. E. Luthardt, G. Thomasius, F. A. Philippi m. fl. hafva i sina predikningar häfdat den positiva kristendomens rätt. Detsamma kan ock sägas om den bekante bibelteologen J. T. Beck. -- De utpräglade motsatser och skarpa kollisioner, hvilka voro betecknande för den tyska lutherska kristenheten under det 17:de och början af det 18:de årh., förefunnos i vida mindre grad inom den svenska kyrkan under samma tid. De felaktigheter och ensidigheter, som präglade den tidens predikan, gjorde sig ock derför icke på långt när så mycket gällande hos de svenske predikanterna. Ju närmare man kommer det 17:de århundradets slut, dess kraftigare ljuder ock den äkta evangeliska förkunnelsen på svenskt tungomål. Redan Joh. Rudbeckius och Joh. Bothvidi framstå såsom utmärkta representanter på predikans område. Joh. Mathiae och Joh. Terserus gåfvo ej häller de nyssnämnde efter. Framför dem alla stå dock Haquin Spegel och Jesper Svedberg. Bland 18:de århundradets svenska predikanter äro framför andra att märka E. Tollstadius. Sv. Baelter, de bägge Båld, fader och son, Mik. Fant, den väldige väckelsepredikanten P. Murbeck, A. Elfving samt A. Nohrborg, hvars bekanta, först efter hans död utgifna postilla: »Den fallna menniskans salighets-ordning, föreställd uti betraktelser öfver de årliga sön- och högtidsdagars evangelier» (1771) länge torde hafva varit den näst bibeln mest lästa, uppbyggelsebok i Sverige. Till den förra hälften af 19:de århundradets förnämsta evangelii förkunnare inom vårt fosterland kunna räknas, folkpredikanterna P. Tolleson och P. L. Sellergren samt de mera vältalige K. P. Hagberg, K. G. Rogberg, M. Lehnberg, J. O. Wallin och F. M. Franzén. Ingen bland den svenska kyrkans lärare torde dock hafva utöfvat ett så stort inflytande uti ifrågavarande hänseende som H. Schartau, särskildt genom sin framstående förmåga att med träffande diagnos teckna menniskors olika själstillstånd samt derefter applicera det gudomliga ordets sanningar. Bland utmärktare svenska predikanter under det 19:de århundradets senare hälft märkas B. J. Bergqvist (af Schartaus skola), J. H. Thomander och P. J. Emanuelsson. J. H. B.