Proposition (Lat. propositio), framställning, sats; förslag, tillbud. 1. I matematiskt språk förekommer ordet egentligen blott inom elementargeometrien, der det fått insteg genom Strömers svenska öfversättning af Euklides' »Elementa». Det begagnas då såsom gemensamt namn för lärosats (teorem) och uppgift (problem). -- 2. Statsr., betecknar hos en rådplägande församling dels förslag, som framställes till öfverläggning, dels förslag efter slutad öfverläggning att på ett visst sätt afgöra ett väckt förslag eller en väckt fråga. I förra bemärkelsen användes ordet i Frankrike om framställningar såväl från verkställande makten som från enskilda medlemmar af nationalförsamlingen. I Sverige och Norge användes ordet proposition på de framställningar i lagfrågor eller andra ärenden, som af regeringen framläggas till representationens öfverläggning. (Enskildes förslag deremot kallas i Sverige motioner, i Norge andragenden.) Redan i 1617 års riksdagsordning begagnas ordet propositioner om de punkter, som konungen öfverlemnade till ständernas öfverläggning. För att hindra rikets hemliga och angelägna ärenden att komma i fiendens händer fingo ständerna ej taga propositionerna med sig, utan skulle lemna dem qvar, när de skildes åt. I 1723 års R. O. § 13 stadgades såsom vilkor för kungliga propositioners upptagande till ständernas pröfning att de skulle vara utfärdade med rikets råds råde och behörigen kontrasignerade. Om propositioner gäller f. n., i likhet med hvad som stadgades i 1810 års R. O., att de böra vara åtföljda af statsrådets och, då de innehålla förslag till ändring af allmän lag, jämväl af Högsta domstolens yttrande och att de böra tillställas båda kamrarna. Med undantag af k. propositionen om statsverkets tillstånd och behof, som öfverlemnas vid riksdagens öppnande på rikssalen, skola de genom en af statsrådets medlemmar öfverlemnas till kamrarna. Om den förberedande behandling dessa propositioner böra undergå för att komma under ompröfning och slutligt afgörande af kamrarna se Bordläggning och Utskott. -- Med afseende på proposition i den senare af ofvan angifna betydelser må anmärkas, att ordföranden för vinnande af ett församlingsbeslut, då flere förslag framstälts under öfverläggningen, har att framställa det ena efter det andra af de gjorda förslagen och vid hvart och ett af dem tillspörja församlingen om den gillar detsamma. Ett så beskaffadt spörjande kallas framställande af proposition på förslag till beslut. Proposition skall alltid besvaras med endast ja eller nej, och talman framställer sålunda proposition på det ena efter det andra af de framställda förslagen, till dess han tillkännager sin uppfattning af hvilket förslag, som vunnit församlingens bifall. Dervid skall bero, så vida ej omröstning (se d. o.) begäres. Ordförande har att tillse, att ej andra förslag göras till föremål för proposition, än de i laga ordning väckta. Han bör äfven tillse, att det väckta förslaget ej kommer i strid med lag. Inträffar detta, bör han fästa församlingens uppmärksamhet derpå och tillika angifva, att enligt hans uppfattning en sådan fråga ej må göras till föremål för proposition. I alla andra församlingar är dock ordförande skyldig att, derest flertalet är af annan mening, framställa proposition, men den svenska riksdagens talmän ega att vägra proposition, der de finna väckt fråga strida mot grundlagens lydelse. I församlingar i allmänhet behöfves ej någon sådan makt för ordförande, enär ett lagstridigt beslut ej kan gå i verkställighet. Inom ett lands representation deremot är af vigt, att lagstridiga beslut förekommas. Talmannen i svenska riksdagen äro derför förlänade med denna makt. 1. G. E. 2. H. L. R.
Nordisk familjebok · första upplagan
Proposition
Ämne: Riksdagen och statsrätt · Stat, riksdag, finanser och föreningar
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 13 (1889), sp. 318–319 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗