Puniska språket

Puniska språket (Lat. punicus l. poenicus, betyder detsamma som fenicisk, kartaginensisk), det i Kartago och dess omedelbara besittningar herskande feniciska tungomålet, finnes bevaradt dels i en äldre form i inskrifter från Kartagos sjelfständighetstid, dels i en yngre form i Plautus' komedi »Poenulus» (akt V, sc. 1--3) och i inskrifter från romerska tiden (den s. k. ny-puniskan; jfr härom Feniciska språket). Äfven under romerska väldet fortlefde det puniska språket såväl i sitt egentliga område, provinsen Africa proconsularis (det nuvarande Tunisien), som ock i de angränsande provinserna Numidia i v., Libya i s. och Tripolitana i ö., der det dock öfvervägdes af de inhemska dialekterna, tillhörande den libyska språkgrenen (se Hamitiska språk). Som allmänt samfärdsmedel i dessa land undanträngdes det småningom af latinet, men enligt hvad den puniske kyrkofadern Augustinus intygar, talades det ännu på hans tid (slutet af 4:de årh. e. Kr.) allmänt i det inre landet, medan latinet herskade i kuststäderna, och det torde icke hafva fullständigt dött ut förr än vid tiden för arabernas inträngande. Det af de klassiske författarna s. k. libyfeniciska språket var enligt all sannolikhet icke ett puniskt språk, utan den ursprungliga hamitiska libyskan, uppblandad med några puniska tillsatser. Af det rena libyska språket, hvarunder sammanfattas alla äldre inhemska tungomål i Norra Afrika (numidiskan, mauretaniskan, cyrenaiskan m. fl.), ega vi, utom några spridda ord och namn hos romerska författare, den stora bilingva (libysk-puniska) inskriften från Tucca och några smärre fragment af andra inskrifter. -- Jfr Judas: »Étude démonstrative de la langue phénicienne et de la langue libyque» (1847) och »Nouvelles études démonstr.» (1851), samt »Annuaire de la soc. archéol. de Constantine» (1853--55). H. A.