Puniska krigen

Puniska krigen (Lat. bella punica; punicus l. poenicus betyder detsamma som fenicisk, kartaginensisk) kallas Roms strider med Kartago i 3:dje och 2:dra årh. f. Kr. Grunden till sammanstötningen mellan Rom och Kartago låg i täflan om makten i de vestra medelhafslanden. Närmast var det Sicilien, som framkallade den fientliga beröringen mellan de båda mäktiga staterna. Fientlighetenra utbröto med anledning deraf att mamertinerna (se d. o.), som bemäktigat sig Messana, erbjödo sig att öfverlemna denna stad åt Rom 265 f. Kr. -- Det första puniska kriget (264--241 f. Kr.) fördes i början till lands (på Sicilien), men 260 byggde romarna en flotta, med hvilken C. Duillius vann seger. År 256 öfvergingo romarna under Regulus till Afrika, men dermed vans intet resultat, och under 254--249 var Sicilien krigsskådeplatsen. Efter denna tid uppträdde å kartagernas sida den utmärkte fältherren Hamilkar Barkas, hvilken från Eirkte (vid Palermo) och Eryx förde det lilla kriget, till dess romarnas sjöseger under Catulus vid Egadiska öarna (241) afgjorde striden till deras förmån. Kartago måste sluta fred och förbinda sig att afträda Sicilien jämte några smärre öar samt betala en dryg krigskostnadsersättning m. m. -- Det andra puniska kriget (218--201 f. Kr.), förberedt af den nyssnämnde Hamilkar Barkas, hans måg Hasdrubal och hans son Hannibal samt framkalladt genom den sistnämndes anfall på Roms förbundsstad Saguntum i Spanien, fördes i Italien, Spanien och Afrika med vexlande lycka för de båda motståndarna. Det hade flere skeden: från 218 till 216, då Hannibal vann den stora segern vid Cannae; från 216 till 211, då Capua återeröfrades af romarna; från 211 till 207, då den från Spanien till sin broder Hannibals hjelp anlände Hasdrubal blef i grund slagen vid Metaurus, och slutligen tiden 207--201, då Kartago, sedan kriget flyttats till Afrika, efter nederlaget vid Zama (202) tvangs att sluta fred. Vilkoren i denna voro, att Kartago skulle afstå alla besittningar utom Afrika, till Roms bundsförvandt konung Masinissa i Numidien återställa allt, som blifvit honom eller hans förfäder fråntaget, afhålla sig från krig utom Afrika och derstädes föra krig endast med Roms medgifvande, utlemna alla fångar och öfverlöpare samt elefanter och krigsfartyg på 10 när, äfvensom på 50 år betala 10,000 talenter (omkr. 45 mill. kr.). Den slutlige segervinnaren var P. Cornelius Scipio, som erhöll tillnamnet Afrikanen, men Roms räddare i det svåraste ögonblicket var Q. Fabius Maximus, med tillnamnet Cunctator (»dröjaren»). Jämte honom -- »Roms sköld» -- förvärfvade sig bl. a. äfven M. Claudius Marcellus -- »Roms svärd» -- och C. Claudius Nero, segraren vid Metaurus, stor ära. På kartagernas sida märkas utom Hannibal hans bröder Hasdrubal och Mago. -- Det andra puniska kriget hade brutit Kartagos makt. Staden uppblomstrade dock åter, och man började i Rom hysa farhågor för den gamla medtäflarinnan. Det var i synnerhet M. Porcius Cato, som yrkade på Kartagos förstöring. Genom det ofvan omtalade fredsvilkoret hade romarnas lydige bundsförvandt Masinissa fått anledning att deri ena gången efter den andra oroa kartagerna och reta dem till krig. Till sist beslöts i senaten Kartagos fall, och på gifven anledning begyntes det tredje puniska kriget (149--146 f. Kr.). Kartagerna försvarade sig med förtviflans mod, men slutligen intogs staden 146 af Scipio Afrikanen d. y. och förstördes i grund. R. Tdh.