Purism (af Lat. purus, ren), språkrensning, är sträfvan att i ett språk undvika ord af främmande härkomst (i motsats till inhemska ord). Vid stigande odling lånas till beteckning af utifrån hemtade redskap, inrättningar, begrepp o. s. v. vanligen äfven ordet från samma håll som saken; och jämväl för rent inhemska uppfinningar på det yttre lifvets eller på tankens område lånas ofta ett främmande ord, eller bildas af främmande ämne ett sådant, äfven när det egna språkets tillgångar skulle vara väl egnade att fylla behofvet. Slutligen bruka personer, hemmastadda i och vana vid främmande språk, i tal och skrift främmande ord i stället för inhemska. I samma mån ett folk i sin kultur är beroende af ett annat, i samma mån uppblandas vanligen äfven dess språk, i första hand dess ordförråd, med beståndsdelar af kulturgifvarens idiom. Främmande ord i ett språk äro således minnen af främmande kulturströmningar. Öfvervigt af främmande gods i ordförrådet kan vara ett tecken till att det nationella lifvet står på svaga fötter och kan vara ett symtom, som bådar undergång, liksom en sund reaktion mot dylik inblandning kan häntyda på ett kraftigt nationalitetsmedvetande. Den första stora importen af grekiska och latinska lånord mottogo germaner och slaver med kristendomen. Under unionstiden och redan förut medförde de skandinaviska folkens politiska och kommersiella förbindelser med Tyskland massor af plattyska (lågsachsiska) lånord. I Sverige yttrar sig danskt inflytande samtidigt i grammatiken. Från och med reformationen invandrade under 1500- och 1600-talen högtyska ord i stor mängd. Mera betydande var dock införseln af romanskt gods, i synnerhet latinska ord, i och med de lärda studiernas återuppvaknande, och franska ord, direkt eller från Tyskland införda. Den första språkrensning af någon större omfattning börjades i Sverige i midten af 1600-talet genom Stiernhielm. I sitt blott började verk »Gambla svea- och götha måles fatabur» (1643) ger han anvisning till latinska och franska ords ersättning med ord af germansk rot, hufvudsakligen lånade ur fornspråket (»götiskan»), men äfven ur folkmålen och ur tyskan. Hans föredöme följde Svedberg i sitt »Schibboleth»: »Fremmande ord skal man ei gerna bruka», säger han och lemnar förslag till aflösning af en mängd sådana äfvensom en »lista på gamla, gäfva och vackra ord och ordalag» (ur äldre literatur). Stiernhielm, Spegel o. a. bemöda sig med framgång att i vittra skrifter undvika främmande ord och upptaga egna. Bland ord, som då upptogos och sedan slagit rot, kunna exempelvis nämnas: alster, fräck, duglig, dölja, fana, gåta, hyfsa, snille, harm, ämbete, ätt, ämne o. s. v. Samtidigt visar sig i Tyskland en motsvarande tendens dels hos enskilda, dels inom åtskilliga vittra sällskap. Det franska inflytandet bröts såväl i ordförrådet som i vitterheten först i början af 19:de årh. genom en ny smakriktning. En ny rensningsifver, nu särskildt riktad mot de tyska beståndsdelarna i vår ordbok, yppar sig hos oss fr. o. m. midten af detta årh. i sammanhang med den historiska språkvetenskapens uppblomstring på nordisk botten. C. Säve, H. Hildebrand. P. A. Gödecke medtaga vid öfversättning från isländska en mängd för svenska läsare föga njutbara isländska ord. Den nya purismens grundsatser äro utvecklade af V. Rydberg (»Tysk eller nordisk svenska» i »Svensk tidskr.» 1873) samt af honom i många skrifter med smak och insigt, om ock ej utan öfverdrift, tillämpade. I motsatt riktning uppträdde Es. Tegnér med sina föreläsningar »Om språk och nationalitet» (»Svensk tidskr.» 1874). Samma fråga var föremål för diskussion vid 1875 års skandinav. studentmöte. I jämbredd med utmönstringen af främmande ord måste naturligtvis gå nybildning ur inhemsk rot och lån ur folkmålen. De senare hafva utan tvifvel ännu mycket att bjuda på, om också af yngre författare åtskilligt upptagits. I Norge föres språkrensningens talan särskildt mot danska eller rättare dansk-tyska ord, hufvudsakligen af K. Knudsen, som bl. a. utgifvit en omfattande aflösningsordbok (»Unorsk og norsk eller fremmed ords avlösning», 1881). Danskan är det af de nordiska språken, som varit mest utsatt för tyskt inflytande, och det bär i sitt ordförråd deraf alltför synbara minnen. Ämnet väcktes i vidare kretsar på tal genom M. Hammerich (»Om de fremmede ord i vort modersmaal», 1850); en lexikalisk hjelpreda fingo de puristiska arbetena genom H. Dahl. Inom Skandinavien har i vår tid purismen också, eller t. o. m. företrädesvis, varit riktad mot tyska ord och bildningar och stått i den skandinaviska idéns tjenst. Längst i språkrensning har ny-isländskan gått, som är nästan fri från ord med främmande prägel -- om till gagn för språk och odling är en annan fråga. Ungefär på samma ståndpunkt som ny-isländska står holländska. I Tyskland råder f. n. på många håll ett formligt raseri mot alla utländska ord. De puristiska sträfvandena hafva der fått en medelpunkt i »Der allgemeine deutsche sprachverein» (stiftad 1886, med en egen tidskrift). Inom förvaltningens olika grenar ersättas de försmädliga minnena af »välskt» inflytande med tyska ord (särskildt har inom postväsendet direktör Stephan varit en verksam språkrensare). Bland de romanska folken visar sig endast hos rumänerna mera allvarsamma puristiska anlag, i det man söker frigöra sig från det slaviska ordförrådet, hvilket för språkets konstitution torde vara ungefär lika vigtigt som det latinska elementet (i Rum. akademiens stora ordbok uteslutas så vidt möjligt alla ord af icke latinsk rot, och gifves derigenom en alldeles falsk bild af språket). I Ryssland kunna Karamzin och hans efterföljare i början af detta årh. betraktas som språkrensare, så till vida som de, med åsidosättande af kyrkoslaviskan, i ordförråd och stil slöto sig till det ryska folkspråket.
Orden af främmande ursprung kunna i ett språk vara af två väsentligen olika slag. 1) Sådana, som i uttal, böjning (och skrift) fogat sig efter det egna språkets lagar (t. ex. prest, kyrka, frukt, kors, stöfvel, skrifva, bank, just, blus, språk, gräns, blifva, biff), och hvilkas främmande härkomst endast på vetenskaplig väg kan utrönas, men hvilka för den stora allmänheten ej skilja sig från det öfriga ordförrådet: »lånord» (T. lehnwörter) i motsats till »arford». I fråga om dylika ord saknar naturligtvis purism all praktisk betydelse. Till ord af detta slag torde äfven böra räknas sådana med (de ursprungligen tyska) prefixen an-, be- och för- (t. ex. antaga, beskrifva, förderfva, försmädlig) likaväl som ord med ursprungligen tyska bildningsändelser (makt, flykt, hackelse, tryckeri o. s. v.). 2) Sådana, som genom accentuering, ändelse och deraf beroende böjning, skrifsätt l. dyl. sticka af från det öfriga ordförrådet, och som derför af hvar och en igenkännas som främmande: »främmande ord». Bland dessa kan man åter urskilja flere grupper, t. ex. sådana mer eller mindre internationella ord, som åtminstone för alla bildade äro nödvändiga, till stor del vetenskapliga och tekniska termer (t. ex. medicin, geologi, infinitiv, roman, lyrik, idé, division, kollegium, kommun, general, revisor, veranda, lokomotiv, telefon o. dyl.); sådana internationella ord, som endast för vetenskapsmannen eller specialisten hafva någon betydelse: rena facktermer (t. ex. abscissa, integral, oxalsyra, rotdeterminativ), sådana exotiska ord, som beteckna föremål eller inrättningar från främmande tider och land (t. ex. arkont, prokonsul, parlament, hyena, bumerang, pagod). »Aflösning» af ord, hörande till de två sista grupperna vore naturligtvis fullkomligt meningslös; rörande försvenskning af ord ur den första gruppen kunna meningarna åtminstone vara mycket delade. Utom de nu anförda »termerna» gifves det massor af ord, som mera röra sig på språkets allmänning och af hvilka åtminstone en del torde kunna ersättas af inhemska. Skälen för utdrifning af främmande ord kunna vara flere: a) nationel-patriotiska, då nationalitetsmedvetandet under för ett folk kritiska tider behöfver på alla områden väckas och lifvas; b) filologisk-estetiska för att gifva spåket enhet och harmoni; c) praktisk-sociala för att göra språket fattligt for den stora mängden af folket, som icke kan främmande språk. Denna sista synpunkt för språkrensningen är den enda obestridt giltiga: den vinner i betydelse, i samma mån som läslust och kunskapsbegär utbreda sig till alla. Språkrensning blir då en sida af språkriktighet, och dennas högsta norm är att i för läsaren eller åhöraren i möjligaste mån begriplig och lättfattlig form med möjligast enkla medel gifva det möjligast noggranna uttryck åt den talandes eller skrifvandes mening. Orden måste väljas med ständig hänsyn till deras språkliga ståndpunkt, till hvilka man vänder sig. De skäl, som emellertid såväl hos oss som i synnerhet i Tyskland vanligen framhållas för »språkrensning», äro det patriotiska och det estetiska, hvilka, rätt sedda, hafva tämligen ringa betydelse. En i otid eller utan fulla skäl företagen aflösning kan mera skada språkets precision och böjlighet, än den i andra afseenden gagnar: ett kort främmande ord är i många fall bättre än en lång omskrifning, och ett nytt hemmagjordt eller ett alldeles föråldradt uttryck kan vara mindre begripligt än ett främmande ord. Vanligen yttrar sig purismen i fråga om ordförrådet; men den har äfven sin betydelse i fråga om ordbildning, syntax och stil. Man använder företrädesvis uttrycket »språkrensning» om en förnuftig sträfvan att tillgodogöra sig det egna språkmaterialet och inskränka bruket af främmande ord till det nödvändiga, medan »purism» snarare betecknar öfverdrifterna. Jfr A. Noreen: »Om språkriktighet» (i »Nordisk tidskr.», 1885; särskildt utg. 1888). Lll.