Qvietism

Qvietism (af Lat. quies, ro, hvila), en från den spanske mystikern Miguel de Molinos (se denne) utgången mystiskt religiös riktning, som kännetecknas deraf att den »sätter den menskliga personlighetens högsta ändamål i att frigöras från alla motiv och endast låta bestämma sig af qvieti» (Martensen). Enligt qvietismen består ett sant religiöst lif i själens fullkomligt passiva hvila i Gud, der själen uppgifver allt eget tänkande, viljande och verkande och, sålunda frigjord från viljans och önskningarnas oro, förvandlas till ren potens för gudomlig inverkan. De, som hafva höjt sig till denna ståndpunkt, befinna sig ständigt i en stämning af helig likgiltighet, der allt, vare sig inre eller yttre tillstånd, blifver likgiltigt för själen, emedan hon, genomträngd af den »oegennyttiga kärleken» till Gud (kärlek till Gud för hans egen skull utan allt afseende på belöning eller straff), har helt hängifvit sig åt honom och i allt söker endast Guds ära, äfven om det skulle lända till hans ära att anvisa henne sitt rum i helvetet. I detta tillstånd af helig likgiltighet och hvila i Gud andas bönen utan ord, och i denna bön försvinner det individuella jaget (medvetandet och viljan), ty den bedjande har slumrat bort ifrån sig sjelf och verlden och insomnat i Gud. Denna riktning framträdde i det 17:de årh. i Spanien, Italien och Frankrike samt räknar bland sina främsta representanter, utom den ofvannämnde Molinos (d. 1697), Frans af Sales (d. 1622), Francisca de Chantal, hans biktdotter, och Jeanne Marie de la Mothe Guyon (d. 1717). Den sistnämnda och hela den qvietistiska riktningen egde ock en försvarare i ärkebiskop Fénelon i Cambray. Qvietismen, som opponerade sig emot det gängse kyrkoväsendets utåtvända riktning, och för hvilken kyrkans utvärtes gudaktighetsverk måste anses rent af förkastliga, blef naturligtvis illa anskrifven hos den romersk-katolska kyrkans män, och dess representanter blefvo föremål för inkvisitionens förföljelser. Jfr Heppe: »Geschichte der quietistischen mystik in der katholischen kirche» (1875). H. W. T.