Rabelais

Rabelais [rabölä], François, fransk satirisk författare, föddes i Chinon. Hans födelseår uppgifves vanligen vara 1483, men torde böra sättas något senare (1495?). R. erhöll sin uppfostran först i den nära Chinon belägna byn Seuillés benediktinskola, sedermera i franciskanskolan vid La Beaumette, i granskapet af Angers, samt inträdde 1509 i franciskanklostret i Fontenay-le-Comte, der han upptogs till munk och prestvigdes. Ett oemotståndligt begär efter vetande dref honom att egna sin tid åt vidtomfattande studier i juridik, astronomi, matematik, framförallt i språk (latin, grekiska, italienska, spanska, engelska, tyska m. fl.). Som dessa lärda sysselsättningar icke voro förenliga med ordens uppgift, ådrogo de honom förföljelser, mot hvilka han 1524 sökte skydda sig genom att olofligen lemna klostret. Till sin lycka hade han bland forna skolkamrater inflytelserika vänner, såsom Geoffroy d'Estissac, biskop i det stift, der franciskanklostret var beläget. Genom dennes bemedling erhöll R, af påfven (s. å.) tillstånd att inträda i benediktinklostret i Maillezais inom samma stift. Inom kort aflade han emellertid för alltid munkdrägten. Han erhöll en fristad i biskopens slott i Ligugé samt började med ifver studera botanik och medicin. Efter att sedermera några år hafva fört ett kringirrande lif lät han 1530 inskrifna sig såsom studerande vid högskolan i Montpellier, der hans ovanliga lärdom förskaffade honom stort anseende. Bristande tillgångar tvungo honom likväl, sedan han blifvit medicine licentiat, att lemna högskolan. I Lyon fann han tillfälle både att utöfva läkarekonsten och, emedan staden då för tiden var hufvudplatsen för den franska bokhandeln, att skrifva böcker. Han utgaf bl. a. Hippocratis ac Galeni libri aliqiuot (1532, med förändrad titel 1543), öfver hvilka författare han hade offentligen föreläst i Montpellier, vidare de första årgångarna af en serie almanacker (1533--50). Han lär äfven hafva lagt handen vid ett betydelselöst arbete, Les grandes et inestimables Croniques da grant et enorme geant Gargantua (1532). Den utomordentliga lycka, som denna bok gjorde, kan hafva förledt honom att under en liknande form utgifva sitt berömda mästerverk, med Gargantua och Pantagruel såsom hufvudpersoner. Dessa skildringar omfatta Les horribles et espouvantables faictz et prouesses du tres renommé Pantagruel, Roy des Dipsodes, filz du grant geant Gargantua, composez nouvellement par maistre Alcofribas Nasier (1533) och La Vie inestimable du grant Gargantua, père de Pantagruel, iadis composée par l'Abstracteur de Quinte essence (1535). Först på de tre öfriga delarna Le Tiers (Le Quart, Le Cinquiesme) livre des faictz et dictz heroïques du bon Pantagruel (1546, 52, 64), af hvilka den sista utkom långt efter författarens död och antagligen med tillägg af annan hand, vågade R. utbyta ett på de förra användt anagram mot sitt verkliga namn, och detta af ganska naturliga skäl. Hela denna rad af skildringar var nämligen ingenting annat än en lång och bitter satir öfver de otaliga missförhållanden, som rådde inom staten och kyrkan. Men om han således hade mod att uttala sin förkastelsedom, var han långt ifrån att vilja besegla den med sin död. För öfrigt tyckas hans vänner hafva varit vida mäktigare än hans fiender. Så var bland andra biskopen i Paris, Jean du Bellay, en af hans största gynnare. Med honom gjorde han flere resor till Rom (1534, 35 och 49) och lyckades (1536) dervid att af påfven erhålla förlåtelse för de löftesbrott han såsom prest och munk hade begått. Visserligen ålades honom att, efter egen önskan, inträda i benediktinklostret i Saint Maur des Fossés, nära Paris. Men denna skyldighet uppfyllde han endast på det sätt att han, sedan klostret blifvit upphäfdt, emottog befattningen såsom domherre vid kyrkan, liksom han, äfven utan någon förpligtelse, hade förut af biskopen i Le Mans, René du Bellay, erhållit ett prebende inom dennes stift. Läkarekonsten tilltalade honom mer. Vid högskolan i Montpellier, der han 1537 promoverades till doktor, höll han mycket besökta föreläsningar i anatomi. Sedermera begaf han sig å nyo på resor, hvarvid han med synnerlig framgång utöfvade sin konst som läkare. Derjämte fortsatte han, ehuru numera under skyddet af kungliga privilegier, att i nya skildringar blotta sin tids lyten och fel. Oaktadt alla sina fiender inom de mest skilda läger, t. o. m der han förr hade haft goda vänner, såsom Calvin o. a., utnämndes han till kyrkoherde i Meudon, en befattning, som han dock aldrig utöfvade. Två år senare måste han dock nedlägga sina kyrkliga ämbeten. Han afled 1553 i Paris. En bildstod af R. aftäcktes i Chinon 1882. -- Öfver R. såsom, menniska och författare hvilar ett dunkel, hvilket den nyare forskningen endast till någon del lyckats skingra. I hvarje fall bör det antagandet vara grundadt att han, som stod på höjden af sin tids bildning, icke nedlagt skatter af lärdom och snille i några berättelser uteslutande med afsigt att roa sina samtida. För dem hade skildringar om jättar och vidunder, framställda i ett skarpt kryddadt språk, onekligen en märkvärdig lockelse. Det föll sig lätt för R. att under en dylik form framställa sina åsigter och dermed förskaffa dem en allt större spridning. Satiren var hans vapen. Han använde den för att blodigt gissla munkarnas okunnighet, domarenas orättrådighet, de maktegandes godtycklighet, de lärdes fördomar, folkets vidskepelse, med ett ord alla vid den tiden rådande missförhållanden och missbruk. Då han icke kunde annorlunda, nöjde han sig med att gent emot verkligheten uppställa bilden af sitt ideal, t. ex. konungamakten personifierad i Gargantua och Pantagruel. Men oförskräckt lärde han genom den komiska framställningen af Panurge, att dagen för politisk och religiös frihet skulle randas. De två första böckerna af hans verk äro ojämförligt de bästa. De innehålla bl. a. hans märkliga åsigter rörande uppfostran, åsigter, som ingen före honom hade uttalat, och som i fråga om lärometoder och läroämnen, kroppsliga öfningar och sysselsättningar m. m. funnit sin tillämpning i vår tids pedagogiska sträfvanden. Med alla sina förtjenster torde dock R:s verk, icke minst på grund af den råa tonen och de obscena skildringar, som känneteckna dem, hafva utöfvat endast ett obetydligt inflytande på hans samtida. I språkligt afseende, särskildt ur syntaktisk synpunkt, är arbetet grundläggande. Såsom de förnämsta upplagorna räknas de af Burgaud Desmarets et Rathery (1857; 2:dra uppl. 1873) och Marty-Laveaux (1868--87) utgifna. Jfr Th. Hagberg: »François Rabelais, ett litteratur-historiskt utkast» (i »Nordisk universitets-tidskrift», VII, 1861--62; särskildt utg. 1862), »Mester Frants Rabelais fordansket af S. Broberg» (1884) och P. Stapfer: »Rabelais. Sa personne, son génie. son oeuvre» (1889). J. M-r.