Rafael, italiensk målare, arkitekt och bildhuggare, en af verldens förnämsta konstnärer, hette egentligen affaello (Raffaelle) Santi med tillägget da Urbino (hans italienska namn Sanzio är uppkommet af Sanctius, som åter är en latinisering af Santi). R. föddes i Urbino d. 6 April 1483 (enligt kardinal Bembo; men enligt Vasari på långfredagen d. 28 Mars s. å.). Han var son af målaren Giovanni Santi och fick utan tvifvel af honom sin första undervisning. Han vardt emellertid faderlös redan vid elfva års ålder. Om hans ungdomsår känner man för öfrigt föga, hvarför äfven åsigterna om hans utveckling under närmaste årtionde äro mycket skiljaktiga och varit föremål för lifliga strider. Konstforskaren Morelli (Lermolieff) har dock framställt och styrkt en åsigt, som numera är nästan allmänt antagen, nämligen att R. fortsatt sina studier närmast under Timoteo Viti, en målare tillhörande skolan i Bologna, som 1495 slog sig ned i Urbino. Förut antogs på grand af likheten mellan R:s ungdomsverk och Vitis arbeten, att den senare var den förres lärjunge, ehuru skilnaden i ålder var så betydlig, att Viti var 27 år och R. 12 år 1495. Efter att sålunda några år hafva stått under inflytande af denne sin lärare och tillegnat sig hans anda, hvilket af Morelli bevisas genom jämförelse mellan bägges verk, kom han till Perugia under ledning af den då på sin höjdpunkt stående Pietro Perugino, antagligen 1500, då denne för en tid vistades i den stad, af hvilken han hade sitt tillnamn, och R. fortsatte der sina studier till Oktober 1504. Liksom han förut följt Viti, hängaf han sig under denna tid åt Peruginos riktning, och det till den grad att han ej sällan för sina egna arbeten begagnade lärarens idéer och motiv samt sträfvade att blifva honom så lik som möjligt, hvarvid han dock, utan att sjelf veta det, genom sitt medfödda snille redan då ovilkorligt höjde sig öfver den gamle mästaren. Af äldre medlärjungar i Perugia var Pinturicchio den förnämste, och Morelli antager äfven, att den unge R. till den gamle och mycket använde dekoratören stått i så vänskapligt förhållande, att han till och med användt teckningar af denne såsom underlag för egna arbeten. Men obevisligt och orimligt är det gamla från Vasari härstammande påståendet att R. skulle varit medarbetare å och uppfinnare af vissa bland de fresker, som Pinturicchio efter 1502 utförde i Libreria i Sienas dôme. När den 21-årige R., med sina minnen från Urbino och den fromma innerlighet i uttrycket, som han tillegnat sig i Perugia, kom till Florens, mötte han der en alldeles ny konstnärlig ton och anda, som han äfven småningom tillegnade sig och sammansmälte med sitt personliga kynne och sin egen begåfning. Lionardo da Vinci och Michelangelo voro just då sysselsatta med utförandet af de båda berömda täflingskartonger, med kompositioner ur Florens' historia, hvilka, utställda 1505, gjorde epok i det dramatiska historiemåleriet och ifrigt studerades af den unge mästaren jämte sådana äldre grundläggande minnesmärken af florentinsk konst som Masaccios fresker i Carmine. Samtidigt hade den store färgkonstnären Fra Bartolommeo i en större och mäktigare stil än före sin öfvergång till det andliga ståndet återtagit sin konstnärliga verksamhet, och han utöfvade likaledes stort inflytande på R., hvad färgbehandlingen beträffade. Denna utbildningstid, under hvilken R. tillegnade sig de bästa frukterna af måleriets framsteg inom de nämnda skolorna, räknas till hösten 1508, då han flyttade till Rom, och omfattar (enligt Woermann, som vi här följa) hans ungdomsperiod, således hans tidigaste arbeten före 1504 och äfven de bilder, hvilka tillhöra hans florentinska epok, under det att Morelli vill skilja det förra, tidigare utvecklingsskedet i tvänne perioder, nämligen en urbinatisk och en umbrisk eller perugiriesisk period. -- I Venezias konstakademi finnes den s. k. »Rafaels skissbok». Denna är en för mera än ett halft sekel sedan funnen bok med 53 tecknade blad och anses af några (bl. a. Passavant och Bode) vara af största betydelse för kännedomen om R:s ungdomsutveckling, i det den nämligen skulle visa hans fortgående studier och kopior efter flere umbriska mästare (Perugino. Pinturicchio, Signorelli), under det att åter Morelli vill bevisa dessa teckningar vara till största delen utförda af Pinturicchio, hvarjämte han anser, att boken icke är en studiebok, utan ett album. Det må för öfrigt här tilläggas, att R:s teckningar under hela hans lif spela en mycket vigtig rol i hans konstnärskap och utgöra ovärderliga skatter i de samlingar, der de finnas förvarade. I Sveriges Nationalmuseum finnas 20 handteckningar, som tillskrifvas honom, och af hvilka 6 verkligen äro af hans hand.
R:s tidigaste arbeten utgöras dels af madonnor (som väl hörde till hans första försök, likasom han med dem sysselsatte sig till det sista), dels af små enkelt berättande helgonbilder med försök till komposition, dels slutligen af sådana verk, i hvilka han ansluter sig omedelbart till kompositioner af Perugino. Såsom exempel på den första gruppen må anföras ett par madonnor i Berlin. Madonna Connestabile i Petersburgs Eremitage och Madonnan med granatäpplet i Wiens Albertina. Till den andra gruppen höra de små framställningarna af Ärkeängeln Mikael och S:t Georg, bägge i Paris (i Louvre), samt den, märkligt nog, signerade bild af profan karakter, som kallas Riddarens dröm (ett slags Herkules vid skiljovägen) och nu finnes i Londons Nationalgalleri, hvarjämte hit äfven kan räknas hans framställning af de tre gratierna, troligen efter den antika gruppen i Sienas dôme (nu i enskild ego i London). Exempel från den tredje gruppen äro Korsfästelsen, i sammandrag efter Peruginos bild i S. Maddalena de' Pazzi i Florens, Marias kröning, i Vatikanen, som förr med orätt varit tillskrifven Perugino, samt den berömda Sposalizio (jungfru Marias förmälning), i Brera i Milano, efter Peruginos bild i Caen, men i alla delar förädlad och förfinad. -- Under sin florentinska epok (1504--08, ehuru afbruten flere gånger af arbeten på andra ställen) började B. med studier efter Lionardos kartong och Michelangelos »David», och snart visade sig Florens' inflytande, nämligen å hans första stora väggmålning al fresco, Treenigheten, hyllad af kamaldulensorden, målad 1505 i kyrkan S. Severo i Perugia, utan tvifvel inspirerad af Fra Bartolommeos »Yttersta domen» i S. Maria nuova, Florens, och inneslutande fröet till »La Disputa» i Vatikanen. För öfrigt har man från denna tid stafflibilder, dels porträtt, dels madonnor för den husliga andakten, dels stora altartaflor. Bland porträtten märkas bilder af Angelo Doni och hans fru Maddalena (1505, nu i Pal. Pitti), hvari man spårat inflytande af Lionardo, vidare Donna gravida (på samma ställe) samt hans sjelfporträtt (1506 i Uffizi). Hans madonnor från denna tid blifva, liksom florentinernas, allt verldsligare, och ett tecken derpå är, att deras helgongloria blir allt mindre. Men de höja sig till en idealt mensklig skönhet i form och innehåll, som de senare sakna, och de äro nästan alltid anbragta i ett ädelt komponeradt, italienskt berglandskap. Hit hör en mängd särskildt benämnda bilder, såsom Madonna Colonna (Berlin), M. del Grandaca (Pal. Pitti), M. Tempi (München), M. Orléans (Chantilly) och ett par i London hos lord Cowper, vidare flere bilder, i hvilka det enkla motivet utvidgats, antingen genom tillsättning af en figur, den lille Johannes, t. ex. M. Terranuova (Berlin), La Belle Jardinière (Louvre), så kallad för den yppigt blomstrande förgrunden, och M. i det gröna (Wien), M. med steglitsan (Uffizi, i Florens) m. fl., eller derigenom att medlemmarna i den heliga familjen träda i ett innerligare förhållande till hvarandra, t. ex. en bild i Bridgewater Gallery (London), en i Petersburg, en i Madrid samt Madonna Canigiani (München) med Maria, Elisabet, Josef och de båda barnen. Härtill komma slutligen de egentliga andaktsbilderna, altartaflorna från samma tid, hvilka dock ej äro många. Såsom exempel må anföras Madonna Ansidei (målad 1505, nu i Londons Nationalgalleri), M. del baldachino (nu i Pal. Pitti) samt Kristi grafläggning (1507, målad för kyrkan S. Francesco i Perugia, nu i Galleria Borghese i Rom), R:s första afgjorda steg till en sjelfständig komposition på egen hand. Det egendomliga vid denna stora bild är det nästan pinsamma sätt, hvarpå kompositionen är studerad, men den betecknar också en vigtig öfvergång i mästarens utveckling. -- Så beredd, kom R. i Sept. 1508 till Rom för att der genast börja de mest storartade arbeten. Julius II, som då var påfve, och som gjorde allt för att i yttre hänseende höja påfvedömet, hade tillkallat Bramante, den store arkitekten, för att grundlägga Peterskyrkan. Michelangelo skulle just börja måla i Sixtinska kapellet, och R. erhöll i uppdrag att pryda »Stanzerna» (tre mindre rum och en stor sal i Vatikanen; hvarken påfven eller R. fick dock se arbetet färdigt). Men detta var blott en del af hvad han skapade under de 12 år han fick lefva i Rom. Sin högsta blomstring utvecklade han under Julius II. Under Leo X (Medici) användes han till allt möjligt och vann den högsta berömmelse; men hans verksamhet splittrades, och hans konstnärliga utkast utfördes af lärjungar och biträden. Han blef 1514 öfverarkitekt för S. Peter och s. å. öfverintendent öfver alla antika minnen i Rom; dessutom måste han utföra teckningar till alla slags konstverk, till byggnader, skulpturer, kopparstick och tapetväfnader o. a. Hans romerska period sönderfaller derför i tvänne delar, den ena under Julius II (1508--13), den andra under Leo X (1514--20). Under den förra utförde han freskomålningar i tvänne af stanzerna, nämligen i »Stanza della Segnatura» (det rum, der beviljade nådeansökningar beseglades) 1508--11, och i »Stanza d'Eliodoro», så kallad efter den förnämsta väggbilden, hvilket arbete slutade först 1514. Rummen, som hafva fyrkappiga krysshvalf till tak, hafva de 4 väggarna upptill afslutade med stora rundbågar, af hvilka 2 och 2 genomskäras af fönster, de andra af smärre dörrar. I det förstnämnda rummet, der R. började, framställde han i taket, med bibehållande af sin föregångare Sodomas dekorativa fördelning, i 4 rundbilder allegorier af Teologien, Filosofien, Rättskunskapen och Poesien, sålunda försinligande de makter, som i kyrka och stat, enligt tidens föreställningssätt, beherska menniskans andliga lif (ett tankeinnehåll, förmodligen gifvet af någon humanistisk lärd vid påfliga hofvet). Under hvar och en af dessa målade han stora halfrunda väggbilder, skildrande inom ett idealt rum församlingen af de män, som bidragit att införa dessa makter i lifvet: 1) La Disputa (disputation öfver sakramentet, rättare: kyrkans förhärligande) visar trons hjeltar och den religiösa tankeutvecklingens befordrare: högst upp i halfkrets treenigheten med madonnan, Johannes döparen samt Gamla och Nya testamentets heliga, nedtill på jorden altare med hostian, omgifvet af kyrkofäder, biskopar och kyrkans män ända till Dante, Fra Angelico och Savonarola (afrättad 10 år förut). 2) Skolan i Athen förhärligar filosofien och vetenskapen i deras bägge hufvudriktningar: idealismen genom Platon, realismen genom Aristoteles, och jämte dem alla tänkare och forskare, äfven astronomer, musiker och matematiker, som bidragit till utvecklingen, sammanställda i sinnrika grupper under en härlig arkitektur. (På sidan om Aristoteles R. sjelf jämte sin föregångare Sodoma eller möjligen den lärde man, som gifvit honom schemat till kompositionen.) 3) Rättskunskapen l. Jurisprudentia (omkring ett fönster) symboliseras genom den romerska rätten (Justinianus lemnar Pandekterna till Tribonianus) och genom den kanoniska rätten (Gregorius IX utgifver dekretalen) samt i halfrunden öfver fönstret tre kardinaldygder. 4) Parnassen (också öfver och kring ett fönster) förhärligar poesien: Apollo, spelande violin, på toppen af Parnassus, som höjer sig ofvan fönstret (ett genialt sätt att öfvervinna rummets svårigheter genom pyramidal gruppering på bägge sidor uppåt), med Muserna har kring sig församlat gamla och nya skalder, bland hvilka främst märkes Homeros. Dessutom målades en mängd historiska småbilder med hänsyftning på de stora grundtankarna, dels i takets svicklar, dels grått i grått under de stora bilderna och i fönstren. -- I den andra af stanzerna framställde mästaren himmelska uppenbarelser till kyrkans och trons räddning. 1) Heliodorus' fördrifvande ur Jerusalems tempel visar huru den syriske fältherren, som plundrat tempelskatten, kastas till marken af himmelska ryttare, medan påfven under Julius II:dres drag nalkas majestätisk på sin bärtron. 2) Mässan i Bolsena skildrar en tviflande tysk prests omvändelse till tro på transsubstantiationen derigenom att den välsignade hostian blöder, när den brytes inför honom. Svårigheten med det i fältet inskurna fönstret är genialiskt löst genom att altaret lagts ofvan detta och på sidorna derom trappsteg uppåt, fylda med karakteristiska figurer. 3) Attila framför Rom visar hunnernas konung, skrämd dels af påfven (Leo I under Leo X:s drag), dels genom uppenbarelsen af Petrus och Paulus i skyn ofvan honom. 4) Petrus' befrielse ur fängelset framställer i tre sammanförda bilder olika moment i förloppet, hållna till samman genom den mästerliga behandlingen af det nattliga dunklet, som på olika sätt genombrytes af fackelsken, månljus och glans från änglarna. Utom dessa fresker finnes blott en från samma period af mästarens hand, nämligen profeten Esaias i kyrkan S. Agostino, som visar ett öfvergående inflytande på honom af Michelangelos profeter i Sixtinska kapellet. -- Samma mäktiga utveckling som i de monumentala arbetena visar sig äfven i R:s stafflibilder: porträtt, icke kyrkliga religiösa stycken och altartaflor. Bland porträtten märkas Julius II med sitt karakteristiska hufvud (de bästa i Uffizi och Pål. Pitti), Bindo Altoviti (i München) och Fornarina (se d. o.). I sina religiösa taflor från denna tid upprepar han sina madonnor och heliga familjer, men med bredare behandling, mera naturalistisk färg och med landskap, beroende på trognare naturstudier. Hit höra bl. a. Madonna Alba (Petersburg), M. med diademet (Louvre), M. Aldobrandini (London, Nationalgalleriet), den härliga M. della sedia (Pal. Pitti, Florens), en underbart komponerad bild af mensklig moderlighet, M. della Tenda (München) och M. del divino amore (Neapel). Till altarverken höra slutligen två af R:s yppersta arbeten: Madonna di Fuligno (1511, nu i Vatikanen) samt M. med fisken (nu i Madrid), så kallad efter den unge Tobias med sin fisk, presenterad för Maria med barnet af ärkeängeln Rafael. -- Dermed komma vi till R:s sista period (1514--20), då han, öfverhopad af arbeten, visserligen gjorde utkast till kompositioner, men utförde föga med egen hand, utan lemnade fullbordandet åt sina lärjungar. Bland hans fresker från denna tid må först nämnas de, som utfördes i den tredje af stanzerna, kallad »Stanza dell' Incendio» efter den förnämsta bilden, Incendio dell' Borgo, branden i Borgo (den stadsdel af Rom, der S:t Peter och Vatikanen ligga), hvilken släckes genom påfven Leo IV:s korstecken. De öfriga bilderna framställa Segern vid Ostia (öfver sarasenerna, 849, under Leo IV), Karl den stores kröning samt Leo III:s värjemålsed, de bägge sista ståtliga »ceremonibilder», allesammans anbefallda såsom smickrande för Leo X. -- Den fjerde och största af stanzerna, »Konstantinsalen», har sitt namn efter den förnämsta bilden, Konstantinslaget (mellan Konstantin och Maxentius), den första konstnärligt genomkomponerade framställning af en strid mellan massor, som konsthistorien känner, och derjämte den enda af bilderna i denna sal, som med säkerhet visar tillbaka på utkast af R., ehuru den icke är utförd af honom (salens målande inträffade nämligen först efter mästarens död). De öfriga bilderna i samma sal torde ej blott vara målade, utan äfven komponerade af elever. -- R:s nästa storverk var dekorerandet af Vatikanens Loggier (1513--19; om dessa målningar se Loggia). Ännu ett sådant storverk utförde han på beställning af Leo X, nämligen kartongerna till 10 tapeter (gobeliner, »arazzi») att hänga kring väggsockeln i Sixtinska kapellet, hvilka kartonger, utförda (1515--16) med biträde af lärjungar och innehållande bilder ur Apostlagerningarna, icke allenast höra till hans mognaste verk, utan i det hela äro att räkna till det ideala historiemåleriets allra förnämsta konstskatter. Af de 10 kartongerna äro blott 7 i behåll (Det underbara fiskafänget; Nycklarnas öfverlemnande till Petrus; Den lame botas af Petrus och Johannes; Ananias' död; Elymas' bestraffning; Offret i Lystra; Paulus i Athen; se vidare Kartong 4). Utom några enskilda fresker, såsom i kardinal Bibbienas badrum i Vatikanen, i jagtslottet Maglianas kapell, beställda af Leo X, sibyllor och profeter i S. Maria della Pace (Rom), utförde R. sitt sista monumentala storverk, väggoch takmålningar i Villa Farnesina på uppdrag af den rike Siena-bankiren Chigi. Dessa arbeten intaga en särskild plats bland mästarens verk, emedan de utom sin storartade skönhet visa på hvilket äkta klassiskt sätt han uppfattade och återgaf de antika myterna. Han utförde först (1514) i en mindre sal i jordvåningen bilden af Galathea, som triumferande, omringad af tritoner, färdas öfver hafvet på en af delfiner dragen mussla. Här målade jämte honom Peruzzi och Sebastian del Piombo. Men senare fick han uppdrag att ensam dekorera det större galleriet, der han i 14 stickkappor, i bågsvicklarna, omgifna af kraftiga fruktgirlander som ram, och i takets midtfält framställde Kärlekens triumf (efter ett antikt epigram) och Scener ur Psyche-sagan (efter Apulejus' novell). Cykeln, som blef färdig mot slutet af 1517 och utfördes af hans förnämste lärjungar (Giulio Romano, Francesco Penni och Giovanni da Udine), har sedermera genom öfvermålningar förlorat en stor del af sin ursprungliga tjusning. -- Af stafflibilder från denna period utförde R. egenhändigt endast ett ringa antal porträtt och större altartaftor, under det att Madonnor och Heliga familjer voro atelierarbeten. Af dessa sistnämnda må några här påpekas, såsom Frans I:s heliga familj (Louvre), den s. k. Perlan (i Madrid), Madonna dell' impannata (Pal. Pitti, Florens) och M. del passeggio (Bridgewater Gallery, London) samt åtskilliga helgonbilder, såsom Den unge Johannes i öcknen (i flere exemplar, det främsta måhända i Uffizi), Ärkeängeln Mikael och Den hel. Margareta (bägge i Louvre). Bland porträtten anses såsom det förnämsta Leo X med ett par kardinaler (1518, originalet i Pal. Pitti). Vidare må nämnas porträtt af Kardinal Bibbiena (original i Madrid), af den lärde Fedra Inghirami (originalet ännu i Pal. Inghirami i Volterra) och af hofmannen Baldassare Castiglione (1516) samt Den lyssnande ynglingen (Louvre), Violinspelaren (1518, Pal. Sciarra, Rom), och slutligen qvinnobilder: Donna velata (Pal. Pitti), i hvars drag man igenkänner den Sixtinska madonnans, och Johanna af Aragonien (Louvre), deri R., enligt Vasari, sjelf målat endast hufvudet. -- Vi komma nu till hans sista kyrkobilder, bland hvilka må nämnas den berömda Lo spasimo di Sicilia (Kristus bär sitt kors; nu i Madrid). Till dessa sluta sig äfven hans s. k. visionsbilder, nämligen S. Cecilia (1513--16, nu i Bologna), Hesekiels syn (i Pal. Pitti), den mest storartade bild i litet format, Sixtinska madonnan (Dresden), genom sin absoluta fulländning, sin underbara sammansmältning af omedelbar, lefvande inspiration och den omsorgsfullaste afvägning af linier, form och färg utan tvifvel mästarens fullkomligaste verk, samt slutligen Transfigurationen (Kristi förklaring; i Vatikanen), R:s sista arbete, som han ej hann fullborda, bekant för den djerfva sammanställningen af två handlingar: förklaringen uppe på berget, den sjuke gossen och de hjelplöse lärjungarna nedtill vid bergets fot. Döden öfverraskade mästaren, då han fulländat den öfre delen; taflans nedre del fullbordades af lärjungar, särskildt Giulio Romano. Den unge mästaren, »Roms älskling och sina talrika lärjungars afgud», dukade under för den rastlösa verksamhet, som han utvecklade, och som äfven af honom kräfdes. Han dog Långfredagen d. 6 April 1520, 37 år gammal. Hans stoft hvilar i Roms Pantheon.
R. var icke endast färgkonstnär, han var äfven verksam som arkitekt. Han deltog en tid i byggandet af S:t Peter, för hvilken han äfven gjorde utkast till en anläggning med förlängdt långhus. Hans första byggnad var dock en liten kyrka S. Eligio degli Orefici (1509--24) med reminiscenser från Bramante. Samtidigt utförde han åt bankiren Chigi den berömda Villa Farnesina, som tillskrifvas Peruzzi, men numera säkrast torde hänföras till R., och åt samme man byggde han omkr. 1512 det härliga Capella Chigi i S. Maria del Popolo. Dessutom gjorde han utkast till Pal. Vidoni i Rom, numera alldeles förbygdt, samt Pal. Pandolfini i Florens (1516, utfördt af Gianfrancesco da Sangallo). Men ett af hans mest betydande verk är Villa Madama utanför Rom, utförd under ledning af Giulio Romano, en skapelse, »som på utvecklingen af de italienska villorna knappt hade mindre inflytande än utkasten till Peterskyrkan hade på kyrkobyggnadens område». Slutligen finnas några skulpturverk, som vittna om hans anda och inflytande, och hvilka han lät under sin uppsigt utföras af bildhuggaren Lorenzetto. Det mest bekanta af dessa verk är Jonas i Cap. Chigi. -- »R:s högsta personliga egenskap, det måste till sist utsägas, var icke af estetisk, utan af sedlig art; nämligen den stora ärlighet och den starka vilja, hvarmed han i hvarje ögonblick kämpade efter det sköna, som han just då såg framför sig som det högsta sköna. Han slog sig aldrig till ro med det en gång vunna för att dermed göra sig arbetet beqvämt. Denna sedliga egenskap skulle väl hafva förblifvit hans in i gråa ålderdomen. När man då tänker på hans kolossala skaparekraft just i de sista åren, så inser man hvad som genom hans förtidiga död gick för evigt förloradt» (Burckhardt). -- Jfr J. D. Passavant: »Raphael d'Urbin. Édition française par P. Lacroix» (2 bd, 1860), A. Springer: »Raffael und Michelangelo» (1878), Eugène Müntz: »Raphaël, sa vie, son oeuvre et son temps» (1881), I. Lermolieff: »Die werke italienischer meister in den gallerien von München, Dresden und Berlin» (1880). C. R. N.