Rättshandling

Rättshandling, jur., handling, som afser en rättighets uppkomst, bibehållande, förändrande eller upphörande. För en sådan handlings rättsliga giltighet fordras, att det handlande subjektet skall vara i handlingens ögonblick juridiskt myndigt, d. v. s. vara af staten erkändt såsom kapabelt af en rättshandling just af ifrågavarande slag, enär det eger den derför erforderliga medvetenheten och friheten. Som vilkor härför gälla en viss ålder (myndighetsåldern) och den omständigheten att det icke derefter befunnits hafva förlorat sin tillräknelighet (blifvit förklaradt omyndigt). Derjämte skall rättssubjektet vara fysiskt myndigt, d. v. s. ej för tillfället hafva förlorat sin tillräknelighet (t. ex. genom rus). Vidare fordras, att rättssubjektet på i olika fall föreskrifvet sätt tillkännagifvit sin vilja. I hvarje fall måste denna vilja vara verklig, och följaktligen yttringen ej framkallad af tvång, bedrägeri eller alltför stort misstag om sjelfva handlingens betydelse (t. ex. om rättsobjektets värde). Men inom denna gräns kunna statens fordringar för erkännandet af en rättshandling vara mycket olika. De blifva större i mån af sakens vigt och det handlande subjektets mindre tydliga intresse vid rättshandlingen. -- En rättshandling kan vara dels ensidig, om den för sin giltighet förutsätter endast en persons vilja (t. ex. om jag ockuperar en sak, som väl är sådan, att den kan hafva en egare, men nu bevisligen ingen har), dels tvåsidig, om den förutsätter två (eller flere) personers samstämmande vilja (t. ex. kontrakt). Genom den förra uppkommer en real-, genom den senare omedelbart endast en personalrätt (se Rätt 3). L. H. Å.