Sida 121
Rättegångsbalken ...
Den äldre pietismen betonade, att den tro, som rättfärdiggör, endast kan framgå ur omvändelse och bättring, och att derför vissheten om rättfärdiggörelse förutsätter medvetandet af en genomgången botkamp. Derigenom banades väg för en uppfattning, enligt hvilken rättfärdiggörelsen stöder sig på den hos menniskan i tron faktiskt skedda förändringen. -- I det etiska intresse, som icke kunde finna sig tillfredsstäldt af den dogmatiskt förstelnade protestantiska rättfärdiggörelseläran, har den äldre rationalismens ombildning af densamma sin grund och sitt historiska berättigande, ehuruväl den helt och hållet saknade det religiösa djup, som kännetecknat denna lära i dess ursprungliga anläggning och syfte. Denna rationalism betecknade den rättfärdiggörande tron såsom öfvertygelsetrohet, såsom en menniskans oaflåtliga åstundan att i allting bringa sin vilja i öfverensstämmelse med Guds vilja och sträfvan att följa denna vilja, så långt hon förstår och förmår. Detta sinnelag, denna sträfvan tillräknar Gud menniskan såsom rättfärdighet.
En djupare spekulativ uppfattning af rättfärdiggörelsen möter oss hos Kant. Enligt honom består den rättfärdiggörande tron deri att menniskan hängifver sig åt och upptager såsom sin viljas yttersta motiv Kristus-idealet. Detta kan i intet tidsmoment uppnås. Men för Gud, som uppfattar på ett absolut och tidlöst sätt, är det kontinuerliga framåtskridandet i det goda, som ligger i sträfvandet till detta ideal, redan en fulländad enhet. Derför tillräknar han menniskan det såsom rättfärdighet att hon praktiskt gjort detta ideal till sitt. Hos Kant var detta Kristus-ideal emellertid blott det abstrakta begreppet om en för Gud behaglig mensklighet. Hos den moderna teologiens grundläggare, Schleiermacher, är det deremot konkret: det sammanfaller med den historiske Kristus. Rättfärdiggöreisen bestämmer han sålunda: »medvetandet af skuld inför Gud och straffskyldighet måste upphöra, så snart genom och med tron en lifsgemenskap med Kristus uppstått». -- Enligt Swedenborg sker rättfärdiggörelsen genom kärleken; ty »Herren är kärleken, Herren är allena rättfärdig, och så mycket menniskan har hos sig af Gud, så mycket är hon ock rättfärdig och rättfärdiggjord». -- Den protestantiska rättfärdiggörelselärans religiösa kärna är den personliga vissheten om ett försonadt förhållande till Gud och gemenskap med honom och den alltigenom nya karakter, som den häraf betingade tilliten till Gud gifver åt det menskliga lifvet och de menskliga sträfvandena. A. F. Å.
Rättfärdighetsproselyter. Se Proselyt.
Rättighet. Se Rätt 3.
Rättika, Se Raphanus.
Rättimmer, skeppsb. Se Krumtimmer.
Rättning, krigsv., kallas den åtgärd, hvarigenom en truppafdelning uppställes så, att den bildar en rät linie. Riktrote kallas den rote eller det befäl, på hvilken eller hvilket rättningen är, och riktkompani o. s. v. det kompani o. s. v., som angifver riktningen för hela afdelningen. -- Rättningslinie kallas vid det svenska kompaniet den linie, som intages af plutoncheferna och venstra flygelns underbefäl för att utvisa hvar linien skall uppställas. C. O. N.
Rätt och sanning, kon. Oskar I:s valspråk.
Rättsfall. Se Institut.
Rättsfilosofi, den filosofiska vetenskapen om rätten. Dess uppgift är att från de på vissa tider och i vissa stater faktiskt gällande rättsnormerna gå tillbaka till det i sig sjelf juridiskt rätta, till den juridiska rättens eget väsende, för hvilket dessa normer äro mer eller mindre ofullkomliga uttryck, och hvilket tillika tjenar som mått för deras högre eller lägre ståndpunkt. Enär rätten är något, som ej i och genom sig sjelf, utan allenast genom fri mensklig verksamhet kommer till stånd, tillhör rättsfilosofien den praktiska filosofien, inom henne koordinerad med etik och religionsfilosofi. (Om skilnaden mellan etisk och juridisk rätt se Rätt.) Rättsfilosofiens betydelse för den positiva rätten har både öfveroch underskattats, det förra, då man, såsom t. ex. i slutet af 18:de årh., sökte, oberoende af historiska förutsättningar, uppkonstruera hela denna positiva rätt ur några få abstrakta rättssatser, det senare, då man, såsom den s. k. historiska skolan, förnekat alla af det historiskt gifna oberoende normer för rätten och fattat dettas vidare utveckling och användning på nya tidsförhållanden såsom lagstiftningens enda uppgift. -- Rättsfilosofien framträder inom filosofiens historia jämförelsevis sent såsom en sjelfständig vetenskap. Antikens tänkare utvecklade visserligen vissa för samhällets allmänna begrepp vigtiga bestämningar, och äfven i rent rättsfilosofiskt afseende drefvos de fram till fixerandet af hvad, som är rätt enligt naturen eller i sig sjelf, till skilnad från det, som är rätt enligt gällande lag, men vid denna allmänna distinktion stannade man i det hela. Först i nyare tidens början framträder i och med Grotius, Hobbes m. fl. en sjelfständig rättsfilosofi, till en början under form af s. k. naturrätt (se d. o.). Då sedermera de antaganden, på hvilka denna hvilade, att samhälle och egentlig rättsordning uppkommit genom ett fördrag, i och genom hvilket menniskan inskränkt sin ursprungliga rätt till allt, befunnits sjelf motsägande och ohållbara, inträdde rättsfilosofien i ett nytt skede af sin utveckling, som väsentligen karakteriseras deraf att all (juridisk) rätt mer eller mindre afgjordt grundas i samhället och detta i sin ordning fattas såsom en organism, visserligen bragt till stånd och utvecklad genom menniskans vilja, men likväl ej till sitt väsende grundad i något sådant som en mer eller mindre godtycklig öfverenskommelse mellan menniskor. Arten och betydelsen, af denna organism hafva sedermera af olika tänkare fattats ej så litet olika, än mer naturalistiskt, än mer idealistiskt och rationelt. L. H. Å.
Rättsförhållande. Se Institut och Rätt 3.
Rättshandling, jur., handling, som afser en rättighets uppkomst, bibehållande, förändrande eller upphörande. För en sådan handlings rättsliga giltighet fordras, att det handlande
Källa: Project Runeberg ·
