Rätt (Lat. jus). 1. Filos. Uttrycket »rätt», som i vanligt språkbruk betecknar öfverensstämmelse med en norm i allmänhet, äfven en rent tillfällig, har i filosofien den bestämdare betydelsen af öfverensstämmelse med eviga och ovilkorligt gällande normer och lagar (så kan man t. ex. tala om rätt på det teoretiska området). Vanligen brukas ordet dock för att beteckna överensstämmelsen med dylika normer och lagar för viljan, således liktydigt med »det, som i egentlig bemärkelse bör vara». Man har stundom ifrågasatt tillvaron af sådana lagar, under åberopande af rättsmedvetandets faktiska olikhet på skilda tider och hos skilda folk. Man förbiser dock dervid, att här, lika litet som på andra områden, sanningen i sig sjelf förändras, derför att menniskors tankar om henne på olika tider äro olika. Detta gäller dock endast om rätten, betraktad i och för sig såsom sjelfva det högsta, absoluta målet för all mensklig utveckling samt följaktligen ock som måttet för högre och lägre utvecklingsstadier inom historien. Af den enskilde kan man endast fordra, att han följer sin efter bästa förstånd och samvete vunna öfvertygelse, hvilken kan vara både sann och falsk och i hvarje fall beroende äfven af ståndpunkten inom det samhälle, der han lefver. Så var det nog obestridligen rätt af våra förfäder att utöfva blodshämd, ehuru det ej skulle vara rätt af oss att så göra. Möjligen kan man hafva skuld derför att man har den eller den öfvertygelsen, men man har ej skuld derför att man följer den, när man har den. -- Inom det så fattade rättsområdet bör man skilja emellan det moraliskt och det juridiskt rätta. Det förra är det, som samvetet bjuder mig att göra, det senare det, som rättssamhället tillåter mig samt auktoriserar och skyddar såsom min rätt. I förra fallet är fråga om hvad en viss menniska bör göra, i det senare om hvem det är, som samhället i detta fall gifver befogenhet att besluta. Sferen af det senare är vidsträcktare än den det förra angifver. I många fall eger jag juridisk rätt att göra hvad mitt samvete förbjuder mig (t. ex. att vägra infriandet af en preskriberad förbindelse, ehuru jag känner dess tillvaro). I mycket beror väl detta derpå att samhället vid bestämmandet af dessa förhållanden är väsentligen bundet vid menskliga rättsbestämmelsers ofullkomlighet, särskildt i fråga om bevisningen, men det har äfven en djupare grund. Att afgöra hvad som bör beslutas är nämligen någonting annat än att afgöra hvem samhället här bör låta vara den, som besluter. Det förra är samvetets, det senare rättssamhällets sak. Det juridiskt rätta sammanfaller följaktligen ej med det, som i en viss stat gäller som rätt. Äfven för det juridiskt rätta gälla nämligen eviga rättsnormer, som den faktiska lagstiftningen bör så vidt möjligt närma sig, hvilka normer dock aldrig helt och hållet sammanfalla med de moraliska. På skilnaden mellan båda beror den menskliga individens frihet gent emot det samhälle den tillhör.
2. Jur. a) Innehållet i en stats faktiskt gifna, af lagbefogad myndighet fastställda rättsnormer (t. ex. germansk rätt, romersk rätt). Rättskällorna hafva på olika tider och bland olika folk fattats olika. Allmänt räknas dit lagligen utfärdade rättsbestämmelser, de må nu återfinnas i en fastställd lagkodex eller icke. Men dessa kunna föråldras eller genom ålder blifva ofullständiga. I de flesta stater har man derför ansett dem böra kompletteras af en s. k. usus forensis, d. v. s. en i långa tider gällande domstolspraxis, som genom sjelfva sin ålder fått laglig sanktion. Betydelsen af prejudikat (d. v. s. domar, särskildt den högsta instansens, som vunnit laga kraft) såsom rättskällor i analoga fall är deremot mer omtvistad, utom i den engelska rätten. Enligt romersk rättsåskådning voro rättskällorna flere, och till dem räknades äfven s. k. responsa prudentium, namnkunniga rättslärdes svar å till dem ställda frågor rörande tvistiga rättsfall. -- Rättsvetenskapens anspråk att vara en rättskälla har den moderna lagstiftningen i allmänhet underkänt och betraktar henne som en lagens tolk, icke som en lagens stiftare. Så t. ex. ålägger svensk domareed domaren att »döma efter Guds och Sveriges lag» och underkänner sålunda all giltighet både af »responsa prudentium» (den juridiska doktrinen) och af prejudikat, nämligen såsom egentliga rättskällor, ehuru derför icke, särskildt de sistnämnda, förlora sin betydelse för svensk lagstiftning. -- b) Rättsvetenskap, dels i gemen, dels i dess särskilda grenar (se Rättsvetenskap). -- c) Laglig domstol, såsom i uttrycken »rätten sitter i dag», »stämma inför rätta» o. s. v. (se Domstol).
3. Filos., jur. Rätt i subjektiv betydelse, eller rättighet, är en persons fria yttre handling eller verksamhet, såvidt den auktoriseras af en praktisk lag (rättslag i vidstr. bem.) och motsvaras af förbindelser (rättspligter) hos andra. Endast såsom fritt verksam i det yttre eger menniskan rättigheter. Hvarken det inre eller det ofria kan i egentlig bemärkelse sägas vara föremål för sådana. Endast oegentligt kan man t. ex. säga, att menniskan har rätt att tänka, och man förstår då dermed, att hon har rätt antingen till de yttre vilkoren för tänkandet eller till att meddela sina tankar åt andra. Sjelfva rättigheten är just handlingen eller verksamheten. Denna, såsom en verksamhet i det yttre, förutsätter emellertid ett till detta yttre hörande material, och detta material säges då vara rättighetens objekt l. rättsobjektet. Så t. ex. är eganderätten rättighet till det fria förfogandet öfver egendomen (rättsobjektet). Vidare har menniskan rättigheter (se bl. a. Medborgerliga rättigheter, Naturrätt) endast i förhållande till andra fritt verksamma väsenden, aldrig i och för sig eller i förhållande till rena naturmakter. Mot stormvinden eller vilddjuret må jag ega makt eller vara vanmäktig; rättigheter eger jag ej. Dessa äro nämligen alltid något, som bör respekteras, och finnas derför ej i förhållande till väsenden, för hvilka »böra», d. v. s. förpligtelse, saknar betydelse. Rättighetens grund är den förnuftiga lag, som auktoriserar henne, och som i någon mening måste gälla både för det berättigade och för det förpligtade subjektet. Är lagen den etiska eller moraliska lagen, säges rättigheten vara etisk eller moralisk, är lagen en juridisk lag, säges hon vara juridisk. Den moraliska lagen är väsentligen en befallande (ej en tillåtande) lag, och den moraliska rättigheten blifver derför i sjelfva verket detsamma som den moraliska pligten, endast betraktad från den sidan att den är en fri handling i det yttre, som af andra bör respekteras. I de fall, då denna sida mera märkbart framträder, har man emellertid särskild anledning att företrädesvis se henne ur den synpunkten att hon är en rättighet. Ett förbiseende deraf, framförallt i dessa fall, kan äfven för etiken medföra betänkliga vådor. -- Den juridiska rättigheten är hvad man företrädesvis och i inskränkt bemärkelse kallar rättighet. Det utmärkande är här, att det är rättssamhället (staten), som är auktoriserande, och att staten med tvångsmakt garanterar dess utöfning, ehuru den (efter regeln) ej ålägger medborgaren denna utöfning, utan låter honom sjelf afgöra om och till hvad utsträckning han vill begagna sin rätt. Den juridiska lagen bestämmer nämligen endast, hvem i ett visst fall eger att besluta, icke hvad som skall beslutas, hvilket den låter rättssubjektet på moraliskt ansvar sjelf afgöra. Mycket kan derför vara juridiskt tillåtet, som är moraliskt orätt. Endast i och genom rättssamhället eger menniskan juridiska rättigheter (hvilket dock ej utesluter skilnaden mellan rationel och empirisk rätt på det juridiska området). Dessa kunna indelas i ursprungliga (äfven kallade oförytterliga eller medfödda), hvilka icke förutsätta något annat än ett aktuelt rättssubjekt samt följaktligen finnas hos hvarje sådant och ej genom fördrag kunna afhändas (ett sådant fördrag vore ett s. k. pactum turpe), samt vilkorliga (eller härledda), hvilka dessutom förutsätta något mer, vanligen en rättshandling. Till de ursprungliga rättigheterna höra t. ex. rätt till lif, kroppslig integritet, frihet, heder m. m.; till de vilkorliga hör företrädesvis eganderätt i vidsträckt bemärkelse, som brukar indelas i personal- och realrätt. Personalrätt, rätt till andras prestationer, kallas äfven fordran, obligation (se d. o.). Med realrätt förstås rätt till en sak (i betydelsen af ett yttre ting). Denna rätt karakteriseras deraf att den gäller mot hvem som hälst (jus contra quamlibet personam) och uppkommer omedelbart genom en ensidig rättshandling. Om jag t. ex. eger en sak, är en hvar i alldeles samma mening pligtig att respektera denna min rätt. Närmast är det ock genom min egen vilja allena (besittningstagandet), som jag blifvit egare, ehuru visserligen sjelfva denna handling kan för sin egen rättmätighet förutsätta andra (tvåsidiga) rättshandlingar, t. ex. köpeaftal med sakens förre egare. Vanligen antagas fyra former af realrätt: 1) rättigheter, som följa af blotta besittningen af en sak (jura nudae possessionis), t. ex. att ej behöfva uppgifva åtkomstsättet eller bevisa dess laglighet, 2) eganderätt (dominium), rätt att, med andras uteslutande, fritt förfoga öfver en sak (den vigtigaste och mest typiska formen), 3) panträtt (pignus), rätt att genom värdet af en viss sak hålla sig skadeslös för en annans möjliga försummelse att fullgöra vissa lagliga prestationer, samt 4) servitut (servitus), en rätt, som innebär inskränkning i någons bruk af någon sin fasta egendom (t. ex. rätt att befara allmän vinterväg öfver andras egor, att fordra, att grannen i vissa fall ej vidtager för min egendom skadliga åtgärder o. s. v.). Dessa äro ock de enda af svenska lagen egentligen erkända realrättigheterna. I det romerska och i åtskilliga andra rättssystem hafva flere upptagits. L. H. Å.