Domstol, jur., det statens organ, som det tillkommer att utöfva rättsskipningen, d. v. s. att afdöma rättstvister samt ådöma straff för rättskränkningar. Alltifrån äldsta tider har rättsskipningen, i större eller mindre omfattning, ansetts utgöra en af statens vigtigaste funktioner. Till en början var dess utöfning icke skild från de öfriga grenarna af statsstyrelsen, utan rättsskipningen handhades af den eller dem, som voro innehafvare af statsmakten i öfrigt. Hos antikens folk utöfvades sålunda domaremakten antingen af den suveräna folkförsamlingen eller ock af den, som tillegnat sig den politiska makten inom samhället. Och äfven sedan samhällenas utveckling medfört nödvändigheten af särskilda domare eller domstolar, qvarstod dock innehafvaren af högsta makten såsom högste domare. Hos de germanska folken har rättsutvecklingen i detta afseende försiggått ungefär på samma sätt. Äfven hos dem var folkförsamlingen ursprungligen tillika den dömande myndigheten, och i samma mån som konungamakten utvecklades, sökte dess innehafvare göra gällande sin rätt att utöfva högsta domaremakten i staten. -- Först i det moderna samhället har uppstälts såsom en hufvudregel för ordnandet af domarefunktionerna, att dessa böra vara helt och hållet skilda från såväl den lagstiftande som den
verkställande makten i staten och följaktligen domstolarna vara oberoende icke allenast af regenten, utan äfven af representationen, och denna grundsats har i nutidens samhällen blifvit genomförd, ehuru med större eller mindre följdriktighet. Såsom härflytande från denna regel pläga följande grundsatser anföras: att ingen får hindras att vid domstol göra sina rättsliga anspråk gällande och att ingen får dragas från den domstol, som enligt i lag stadgad ordning är behörig att pröfva vare sig hans rättsanspråk eller en mot honom anhängiggjord anklagelse, hvadan ej mindre regentens utöfvande af den s. k. kabinettsjusticen än ock kommissioner, af regering eller representation tillsatta för särskilda mål, anses såsom otillåtliga.
Efter sin befogenhet indelas domstolarna i allmänna domstolar och special-domstolar. De förra äro behöriga att upptaga alla slags mål, som icke genom särskildt förordnande äro undantagna från deras befogenhet, de senare deremot äro endast behöriga att upptaga de särskilda arter af mål, som blifvit till dem hänvisade. Domstolsorganisationen hos särskilda folk och äfven hos samma folk under olika tider företer stora skiljaktigheter, hvilka i främsta rummet bero på de olika processuella grundsatser, som gjort sig gällande, men äfven orsakats af nationella olikheter och tidsomständigheter. Hvad domstolsorganisationen i Sverige vidkommer finnas f. n. (1880) med afseende på de allmänna domstolarna tre instanser (jfr Instansordning), näml. häradsrätt, på landet, och rådstufvurätt, i städerna, första instansen, hofrätterna, andra instansen, och högsta domstolen, tredje instansen. Specialdomstolar äro i Sverige: krigsrätter och krigshofrätten, domkapitlen, kammarrätten, egodelningsrätter, egoskilnadsrätt, gränstullrätt, poliskammare och riksrätt. L. A.