Sida 118
Ränta ...
och Inndalen till Landeck. Genom Bergell- och Engadindalarna samt det dem förenande Malojapasset (1,811 m.) delas de i Nord- och Syd-rätiska alperna. De förra utgöra vattenskilnaden mellan Rhen å ena sidan samt Maira och Inn å den andra. På deras kamm uppstiga, skilda af Julier-, Albula-, Scaletta- och Flüela-passen, bergstopparna Piz d'Err (3,395 m.), Piz Kesch (3,417 m.), Piz Vadret (3,234 m.) samt Silvretta-gruppen. Från den sistnämnda utgår mot n. v. till Rhen Rätikon (se d. o.). Syd-rätiska alperna, hvilka omslutas af Engadin och Val Tellina, nå sin största utveckling i Berninagruppen (4,052 m.).
Rätiska systemet. Se Jurasystemet, sp. 1460.
Rät köl, sjöv. Ett fartyg säges »ligga på rät köl», då det står upprätt, utan att luta åt någondera sidan, i hvilket senare fall det säges hafva »slagsida». R. N.
Räto-ladinsk. Se Ladinska språket.
Räto-romanska språket. Se Ladinska språket.
Rätt (Lat. jus). 1. Filos. Uttrycket »rätt», som i vanligt språkbruk betecknar öfverensstämmelse med en norm i allmänhet, äfven en rent tillfällig, har i filosofien den bestämdare betydelsen af öfverensstämmelse med eviga och ovilkorligt gällande normer och lagar (så kan man t. ex. tala om rätt på det teoretiska området). Vanligen brukas ordet dock för att beteckna överensstämmelsen med dylika normer och lagar för viljan, således liktydigt med »det, som i egentlig bemärkelse bör vara». Man har stundom ifrågasatt tillvaron af sådana lagar, under åberopande af rättsmedvetandets faktiska olikhet på skilda tider och hos skilda folk. Man förbiser dock dervid, att här, lika litet som på andra områden, sanningen i sig sjelf förändras, derför att menniskors tankar om henne på olika tider äro olika. Detta gäller dock endast om rätten, betraktad i och för sig såsom sjelfva det högsta, absoluta målet för all mensklig utveckling samt följaktligen ock som måttet för högre och lägre utvecklingsstadier inom historien. Af den enskilde kan man endast fordra, att han följer sin efter bästa förstånd och samvete vunna öfvertygelse, hvilken kan vara både sann och falsk och i hvarje fall beroende äfven af ståndpunkten inom det samhälle, der han lefver. Så var det nog obestridligen rätt af våra förfäder att utöfva blodshämd, ehuru det ej skulle vara rätt af oss att så göra. Möjligen kan man hafva skuld derför att man har den eller den öfvertygelsen, men man har ej skuld derför att man följer den, när man har den. -- Inom det så fattade rättsområdet bör man skilja emellan det moraliskt och det juridiskt rätta. Det förra är det, som samvetet bjuder mig att göra, det senare det, som rättssamhället tillåter mig samt auktoriserar och skyddar såsom min rätt. I förra fallet är fråga om hvad en viss menniska bör göra, i det senare om hvem det är, som samhället i detta fall gifver befogenhet att besluta. Sferen af det senare är vidsträcktare än den det förra angifver. I många fall eger jag juridisk rätt att göra hvad mitt samvete förbjuder mig (t. ex. att vägra infriandet af en preskriberad förbindelse, ehuru jag känner dess tillvaro). I mycket beror väl detta derpå att samhället vid bestämmandet af dessa förhållanden är väsentligen bundet vid menskliga rättsbestämmelsers ofullkomlighet, särskildt i fråga om bevisningen, men det har äfven en djupare grund. Att afgöra hvad som bör beslutas är nämligen någonting annat än att afgöra hvem samhället här bör låta vara den, som besluter. Det förra är samvetets, det senare rättssamhällets sak. Det juridiskt rätta sammanfaller följaktligen ej med det, som i en viss stat gäller som rätt. Äfven för det juridiskt rätta gälla nämligen eviga rättsnormer, som den faktiska lagstiftningen bör så vidt möjligt närma sig, hvilka normer dock aldrig helt och hållet sammanfalla med de moraliska. På skilnaden mellan båda beror den menskliga individens frihet gent emot det samhälle den tillhör.
2. Jur. a) Innehållet i en stats faktiskt gifna, af lagbefogad myndighet fastställda rättsnormer (t. ex. germansk rätt, romersk rätt). Rättskällorna hafva på olika tider och bland olika folk fattats olika. Allmänt räknas dit lagligen utfärdade rättsbestämmelser, de må nu återfinnas i en fastställd lagkodex eller icke. Men dessa kunna föråldras eller genom ålder blifva ofullständiga. I de flesta stater har man derför ansett dem böra kompletteras af en s. k. usus forensis, d. v. s. en i långa tider gällande domstolspraxis, som genom sjelfva sin ålder fått laglig sanktion. Betydelsen af prejudikat (d. v. s. domar, särskildt den högsta instansens, som vunnit laga kraft) såsom rättskällor i analoga fall är deremot mer omtvistad, utom i den engelska rätten. Enligt romersk rättsåskådning voro rättskällorna flere, och till dem räknades äfven s. k. responsa prudentium, namnkunniga rättslärdes svar å till dem ställda frågor rörande tvistiga rättsfall. -- Rättsvetenskapens anspråk att vara en rättskälla har den moderna lagstiftningen i allmänhet underkänt och betraktar henne som en lagens tolk, icke som en lagens stiftare. Så t. ex. ålägger svensk domareed domaren att »döma efter Guds och Sveriges lag» och underkänner sålunda all giltighet både af »responsa prudentium» (den juridiska doktrinen) och af prejudikat, nämligen såsom egentliga rättskällor, ehuru derför icke, särskildt de sistnämnda, förlora sin betydelse för svensk lagstiftning. -- b) Rättsvetenskap, dels i gemen, dels i dess särskilda grenar (se Rättsvetenskap). -- c) Laglig domstol, såsom i uttrycken »rätten sitter i dag», »stämma inför rätta» o. s. v. (se Domstol).
3. Filos., jur. Rätt i subjektiv betydelse, eller rättighet, är en persons fria yttre handling eller verksamhet, såvidt den auktoriseras af en praktisk lag (rättslag i vidstr. bem.) och motsvaras af förbindelser (rättspligter) hos andra. Endast såsom fritt verksam i det yttre eger menniskan rättigheter. Hvarken det inre eller det ofria kan i egentlig bemärkelse sägas vara föremål för sådana. Endast oegentligt kan man t. ex. säga, att menniskan har rätt att
Källa: Project Runeberg ·
