Regnbåge (T. regenbogen, Fr. arc-en-ciel), meteor., är ett i flere sjatteringar färgadt, cirkelformigt band, som visar sig åt motsatt håll mot solen, så ofta regn faller under solsken. Tänker man sig en rät linie OZ (se fig.)
dragen genom solen och åskådarens öga, så träffar denna linie bandets medelpunkt. Färgerna äro så ordnade, att hvarje färg löper utefter hela bandets längd, medan de särskilda färgerna intaga sina platser bredvid hvarandra i bandets tvärriktning. Utåt begränsas bandet af den röda färgen, inåt af den violetta, och de mellanliggande färgerna följa samma ordning som i solspektrum. Cirkelbågarna, som gå genom b och a i figuren, angifva läget af de båda gränsfärgerna, rödt och violett. Vinkeln bOZ till den röda färgen är 42° 2', vinkeln aOZ till den violetta 40° 16'. (Regnbågens färger äro ej enkla såsom solspektrets, utan i någon mån blandade med hvarandra, hvarför man ej häller i regnbågen finner alla i solspektrum urskiljbara färgnyanser. Oegentligt är derför att kalla de färger, af hvilka solspektrum består, för »regnbågsfärger».) Fenomenet uppkommer, såsom redan Newton visat, derigenom att ett knippe solstrålar intränger i de fallande regndropparna, reflekteras mot deras bakre vägg (såsom i fig. åskådliggöres, hvarest a och b föreställa sådana droppar) och sedan åter utträder ur dem, innan det träffar ögat, utan att under vägen försvagas genom spridning. Kalkylen visar, att detta sker endast vid vissa vinklar, som för det röda och violetta ljuset hafva just de värden, som ofvan angifvits. Huru stor del af cirkelbågen är synlig beror på solens höjd för tillfället. När solen står i horisonten, ser man en fullständig halfcirkel. När solens höjd är 42°, ses blott bågens öfversta topp, och vid större solhöjd ser man icke alls något mer af bågen. Detta är orsaken hvarför regnbågar äro synliga företrädesvis morgnar och qvällar, men mindre vanliga midt på dagen, i synnerhet sommartiden. -- Den vanliga, primära, regnbågen är ofta ledsagad af en andra regnbåge, den sekundära, som ligger högre upp på himlen och har sina färger placerade i motsatt ordning, nämligen den violetta färgen ytterst och den röda innerst. I figuren visas huru denna båge uppkommer derigenom att solstrålarna reflekteras tvänne gånger inuti regndropparna, innan de utträda derur och träffa ögat. Observationen såväl som beräkningen gifver vid handen, att ett rödt strålknippe endast i det fall kan utan spridning fortplanta sig till ögat efter tvänne reflexioner i en vattendroppe, när dess vag till ögat bildar med den från ögat till bågens medelpunkt dragna räta linien OZ en vinkel af 50° 59'; för ett knippe af violett ljus är denna vinkel 54° 9'. Från det fält, som ligger mellan de båda regnbågarna, kommer visserligen också en mängd strålar till ögat; men de ljusknippen, som här träffat vattendropparna, upplösas i smalare knippen eller enstaka strålar, som spridas åt alla håll. Derför emottager ock ögat från ett ställe inom detta fält ljus af alla sorter och ej något enfärgadt ljus. Denna ljusets spridning har ock till följd, att hela fältet mellan bågarna antager en egendomlig mörk färgton. -- Icke sällan förekommer straxt innanför den primära bågen, och äfven utanför den sekundära, en följd af smala band, vexelvis färgade i rödt och grönt. Dessa s. k. öfvertaliga (supernumerära) bågar bero, såsom Airy visat, på ljusets interferens. -- Månen, i synnerhet fullmånen, kan framkalla liknande företeelser som solen, endast att dessa äro svagare och färgerna mindre lysande. I månregnbågen äro också färgerna i allmänhet så svaga, att denna båge plägar beskrifvas såsom saknande alla färger. Äfven i dimma ses understundom regnbågar och detta såväl vid sol- som vid månljus. R. R.