Reliker

Reliker (Lat. reliquiae, egentl. rester, lemningar) benämnas verkliga eller förmenta qvarlefvor efter martyrer eller andra såsom heliga ansedda personer. Redan tidigt framträdde inom kyrkan en öfverdrifven vördnad för och snart äfven en vidskeplig dyrkan af dessa de heliges qvarlefvor, på hvilka man öfverflyttade den andliga kraft, som bodde i eller ansågs utströmma ifrån de heliges personer, i det man tänkte sig dessa qvarlefvor vara verksamma till välsignelse ej blott genom den andäktiga stämning, som de framkallade, utan genom sjelfva den yttre närheten och den utvärtes beröringen. Man började med att bygga kyrkor och kapell på martyrernas grafvar, eller ock flyttade man under mycken högtidlighet deras ben till redan färdiga kyrkor, hvilka platsers helighet ökades i samma mån som de egde reliker af något ansedt helgon. Äfven kläder och husgeråd, som de i lifstiden begagnat, och framförallt de pinoredskap, som användts till deras plågande eller aflifvande, ansågos som heliga reliker. Den förnämsta af dem alla var Kristi kors, som enligt legenden skulle hafva påträffats af Konstantin den stores moder, Helena, då hon år 326 upptäckte Kristi graf i Jerusalem. Till åminnelse af detta det heliga korsets igenfinnande infördes en särskild fest (festum inventionis sanctae crucis; se Korsets återfinnande), som firades d. 3 Maj och från Rom snart utbredde sig öfver hela Vesterlandet. De ställen, der mera ansedda reliker funnos, besöktes af tusentals vallfärdande, och man firade särskilda relikfester. Till den nyss nämnda »korsfesten» tillkom äfven den s. k. korsupphöjelsens fest (festum exaltationis sanctce crucis; se Korsets upphöjelsefest), som firades d. 14 Sept. till minne deraf att kejsar Heraclius efter persernas besegrande återtagit det af dem bortröfvade heliga korset och år 629 låtit uppsätta det i den heliga grafvens kyrka. Under medeltiden tog den vidskepliga dyrkan af de heliges reliker ännu starkare fart, och otaliga voro de under, som tillskrefvos desamma. Ännu i våra dagar bedrifves såväl i den romerska som i den grekiska kyrkan en relikdyrkan, som icke i något hänseende gifver medeltiden efter. Se vidare nästa art. J. H. B.