Sida 454
Religionsfrihet ...
Det af konung Wladislaw IV af Polen anordnade religionssamtalet i Thorn 1645 för åstadkommande af en förlikning mellan katoliker, lutheraner och reformerta ledde icke till något resultat. -- Om religionssamtalet eller disputation en mellan Olaus Petri och Peder Galle (1527) se Peder Galle.
Religiosi dies kallades hos de gamle romarna vissa dagar, å hvilka det till följd af ett olyckligt historiskt minne eller af annan (religiös) grund ansågs förenadt med betänkligheter (religiosum) att företaga något vigtigt, således olycksdagar. Sådana voro t. ex. dies alliensis, eller årsdagen af det olyckliga slaget vid Allia (d. 18 Juli), vidare de dagar, som följde omedelbart på »calendae», »nonae» och »idus» (se dessa ord), de tre dagar, under hvilka det åt underjordens gudar invigda hvälfda rummet i Rom var öppet, samt dagarna för dödsfesten (Parentalia och Feralia) eller d. 13--21 Febr. Jfr Dies. R. Tdh.
Religiös [relijös och, vanligare, relisjös], Fr. religieux (Lat. religiosus, af religio, religion), gudfruktig, from, gudaktig, andligt sinnad, som lefver efter religionens föreskrifter, besjälad af den ansvarskänsla och det hopp, som religionen skänker; som angår religionen, religions-; som härflyter ur nit för religionen. -- Religiositet, religiöst sinnelag, gudsfruktan, gudaktighet.
Reliker (Lat. reliquiae, egentl. rester, lemningar) benämnas verkliga eller förmenta qvarlefvor efter martyrer eller andra såsom heliga ansedda personer. Redan tidigt framträdde inom kyrkan en öfverdrifven vördnad för och snart äfven en vidskeplig dyrkan af dessa de heliges qvarlefvor, på hvilka man öfverflyttade den andliga kraft, som bodde i eller ansågs utströmma ifrån de heliges personer, i det man tänkte sig dessa qvarlefvor vara verksamma till välsignelse ej blott genom den andäktiga stämning, som de framkallade, utan genom sjelfva den yttre närheten och den utvärtes beröringen. Man började med att bygga kyrkor och kapell på martyrernas grafvar, eller ock flyttade man under mycken högtidlighet deras ben till redan färdiga kyrkor, hvilka platsers helighet ökades i samma mån som de egde reliker af något ansedt helgon. Äfven kläder och husgeråd, som de i lifstiden begagnat, och framförallt de pinoredskap, som användts till deras plågande eller aflifvande, ansågos som heliga reliker. Den förnämsta af dem alla var Kristi kors, som enligt legenden skulle hafva påträffats af Konstantin den stores moder, Helena, då hon år 326 upptäckte Kristi graf i Jerusalem. Till åminnelse af detta det heliga korsets igenfinnande infördes en särskild fest (festum inventionis sanctae crucis; se Korsets återfinnande), som firades d. 3 Maj och från Rom snart utbredde sig öfver hela Vesterlandet. De ställen, der mera ansedda reliker funnos, besöktes af tusentals vallfärdande, och man firade särskilda relikfester. Till den nyss nämnda »korsfesten» tillkom äfven den s. k. korsupphöjelsens fest (festum exaltationis sanctce crucis; se Korsets upphöjelsefest), som firades d. 14 Sept. till minne deraf att kejsar Heraclius efter persernas besegrande återtagit det af dem bortröfvade heliga korset och år 629 låtit uppsätta det i den heliga grafvens kyrka. Under medeltiden tog den vidskepliga dyrkan af de heliges reliker ännu starkare fart, och otaliga voro de under, som tillskrefvos desamma. Ännu i våra dagar bedrifves såväl i den romerska som i den grekiska kyrkan en relikdyrkan, som icke i något hänseende gifver medeltiden efter. Se vidare nästa art. J. H. B.
Relikgömma (Lat. reliquiarium), ett till förvaring af reliker (se d. o.) afsedt kärl eller deremot svarande föremål. Relikgömmorna från den tidigaste medeltiden hafva ofta formen af små hus (skrin) med tresidiga gafvelrösten. De förfärdigas af trä, som klädes med förgyllda och graverade eller emaljerade metallplåtar. Stundom gifver man åt relikgömman formen af ett ciborium eller af en monstrans, ett ostensorium, en stående eller liggande genomskinlig cylinder för inrymmande af reliken. Relikgömmor i korsform förekomma äfven, särskildt såsom förvaringsrum för bitar af Kristi kors. Någon gång har relikgömman formen af den menskliga kroppsdel, hvarifrån reliken är tagen, t. ex. af en hand, en arm, ett hufvud. Smärre relikgömmor i kors- eller medaljongform användes som magiskt skyddsmedel (amuletter) att bäras på kroppen. En gammal svensk benämning på relikgömma är helgedoma-kar. Upk.
Reling, öfversta delen af ett fartygs eller en båts sidor. -- Relingsmanning. Se Manna reling.
Reliquiarium, Lat., relikgömma (se d. o.).
Relistab, Heinrich Friedrich Ludwig, tysk skriftställare, f. i Berlin 1799, d. derst. 1860, var först artilleriofficer, derpå lärare vid brigadskolan i Berlin, tog afsked 1821 och lefde sedermera såsom skriftställare. Sedan 1826 deltog han i redaktionen af »Vossische Zeitung» samt redigerade under åren 1830--41 musiktidningen »Iris». R. Skref flere romaner, sorgspel, lustspel, operatexter och biografier, men gjorde sig hufvudsakligen känd såsom en skarp musikkritiker på klassisk grund och särskildt genom sitt frimodiga uppträdande mot Sontags förgudning (Henriette oder die schöne sängerin, 1826) och mot Spontinis maktfullkomlighet (Über mein verhältniss als kritiker zu herrn Spontini, 1827). Hans Gesammelte werke utgåfvos 1860--61 (i 24 bd). A. L.
Relä (Fr. relais). 1. Fys., »öfverdragare», en känslig elektromagnet jämte ankare, som nyttjas på elektriska telegrafstationer för att, då linieströmmen af en eller annan orsak är försvagad, sätta det på emottagningsstationen befintliga lokalbatteriet i verksamhet och i förbindelse med skrifapparaten. -- 2. Krigsv., »brefpostering» (se d. o.).
Rem acu tetigisti, Lat., »du har berört saken med nålen», du har träffat hufvudet på spiken.
Remagen, stad i preussiska regeringsomr. Koblenz (Rhenprovinsen), på venstra Rhenstranden, vid jernvägen mellan Köln och Bingen, 20 km. ofvanför Bonn. 3,186 innev. (1880). Skifferbrott. R. är en af turister mycket besökt station för utflykter, företrädesvis till Ahrdalen.
Källa: Project Runeberg ·