Sida 6
Pontoppidan. 3. Henrik P.
Voltaires århundrade och den moderna liberalismen. Dennas banérförare (Béranger, George Sand o. s. v.) angrep han skarpt i serier af literära kåserier, införda i tidskrifter och tidningar. Bland hans arbeten må nämnas Mémoires d'un notaire (3 bd, 1848--49; ny uppl. 1874), Causeries littéraires (3 bd, 1854--56), Causeries du samedi (1857-60; ny följd 1865--80), Les jeudis de m:me Charbonneau (1862, ny uppl. 1872; en roman med skandalöst satiriska porträtt af samtida författare) och Souvenirs d'un vieux critique (1881 o. följ.). En »tronens och altarets» riddare, förfäktar P., i en ofta spirituel stil, strängt moraliska och religiösa grundsatser, men fattar dessa så ensidigt och stelt, att de förringa värdet af hans kritiker och göra hans berättelser uppstyltade.
Pont-Noyelle [pång nåajä'll], by vid ån Hallue, helt nära Amiens. Efter P. benämnes stundom det d. 23 Dec. 1870 utkämpade slag, som vanligen uppkallas efter ån Hallue (se d. o.).
Pontoise [pångtåa's], stad i franska depart. Seine-et-Oise, 30 km. n. n. v. om Paris, vid föreningen af Nord- och Vestbanorna, på högra stranden af Oise, som der upptager Viosne, och öfver hvilken en stenbro leder till S:t Ouen-l'Aumône. 7,192 innev. (1886). Af de många kyrkor och kloster, som förr funnos i staden, qvarstå endast två: S:t Maclou (från 12:te årh., restaurerad i 15:de--16:de) samt Notre-Dame (från 16:de årh.), med S:t Gautiers graf. Spanmåls- och mjölhandel. -- P. fanns redan på gallernas tid och kallades Briva Isarae (bron öfver Oise). I P. hafva flere politiska möten hållits, och dit flyttades 1561 de i Orléans samlade États généraux.
Ponton (Lat. ponto) krigsv., ett slags flatbottnad båt eller pråm, som nyttjas såsom flytande stöd för krigsbryggor. Pontoner jämte öfrig för broslagning erforderlig materiel medföras i fält på fordon, som bilda en särskild krigsbryggeträng, hvars taktiska enhet benämnes ekipage (se Krigsbrygge-ekipage). I den svenska krigsbryggematerielen är ett pontonstöd sammansatt af tvänne delar, stäfdelen och mellandelen, hvilka, sammankopplade med de tvärskurna gaflarna mot hvarandra, tillsammans hafva en längd af 7,5 m. Bredden är 1,9 m., höjden 0,84 m. De tillverkas af stålplåt på en stomme af stålspant samt strykas med asfaltfernissa. Då pontoner utläggas i en brygga, förankras hvarje stöd uppströms och hvartannat eller hvart tredje äfven nedströms, hvarjämte de särskilda stöden sins emellan förenas genom krysståg. Mellan pontonstöden komma sedan i brons längdriktning underslag, vanligen 5 för hvarje mellanstycke, och vinkelrätt öfver dem vandringsplank, som fasthållas genom längs sidorna fastsurrade öfverslag. På fordonen ligga pontonerna omhvälfda, med bottnen upp, och bilda sålunda regnskydd för den underliggande materielen. I Sverige finnas 6 krigsbrygge-ekipage. -- I England hafva användts pontoner af cylindrisk form, hvilka lades två och två bredvid hvarandra. I Ryssland har man användt pontoner af segelduk på trästomme. Se vidare Krigsbrygge-ekipage och Krigsbrygge-träng.
Pontonier (af ponton, se d. o.), ingeniörsoldat, särskildt utbildad för pontonmaterielens handhafvande. I Sverige finnes en Pontonierbataljon (se Fortifikationen).
Pontoppidan, latiniseradt namn på en dansk prestslägt från Broby vid Faaborg. 1. Erik P., född d. 21 Jan. 1616, blef prest i Kjöge 1665 och utnämndes till biskop i Trondhjem 1673. Han gjorde sig bemärkt både som latinsk skald och som teologisk författare, men allra mest genom sin Grammatica danica (1668), den första tryckta danska språklära, hvilken vittnar om grundlig bekantskap med språket och skarpsinne i behandlingen af det dittills föga odlade ämnet. Han framkom redan då med förslag till rättskrifning, hvilka först i våra dagar vunnit tillämpning. Död d. 12 Juli 1678. -- 2. Erik P. d. y. föddes d. 24 Aug. 1698 i Aarhus, der hans fader, en brorson till den äldre Erik P., var stiftsprost. Han blef 1721 lärare hos hertigen af Plön, som 1723 tog honom till slottsprest på Nordborg. Derefter steg han till hofprost i Köpenhamn 1735, teol. professor 1738, biskop i Bergen 1745 och prokansler för Köpenhamns universitet 1755. Död i Köpenhamn d. 20 Dec. 1764. P. var en mycket flitig författare, i synnerhet i historia och teologi. Sjelf hyllade han pietismen, men var likväl fiende till allt religiöst tvång. År 1737 skref han sin Förklaring över Luthers katekismus, hvilken antogs vid skolorna och ännu allmänt brukas i Norge (i Danmark nyttjades den till 1794). Äfven utgaf han en ny psalmbok, som länge var i bruk. 1742-43 utkom hans märkliga roman Menoza, en asiatisk prinds, som rejste om og sögte christne, hvilken fick stor spridning (ny uppl. 1860) och öfversattes till holländska, tyska, franska och svenska (1771-73 och 1860-61). Af hans historiska skrifter må nämnas Mar-mora danica, en samling inskrifter i Danmark (2 bd föl. 1739-41), Gesta et vestigia danorum extra Daniam (3 bd 1740-41) och Annales ecclesitz danicce (4 bd 1741-52), en dansk kyrkohistoria på tyska. Sistnämnda arbete kritiserades skarpt af den lärde historikern Langebek, som likväl i egenskap af »student» måste göra af bön hos »professorn». Derefter följde Origines havnienses (1760) och Den danske atlas, en historisk-topografisk beskrifning öfver Danmark (7 bd 1763-81, de 4 sista utg. af Hofman). Ar 1745 skref P. en afhandling om Det danske sprogs skjcebne i Sönderjylland, första försöket att häfda modersmålets rätt, och han hade redan 1740 i Schaubühne Dänemarks framhållit Nordens trenne språk som dialekter af ett enda. Såsom biskop samlade P. ett Glossarium norvagicum (1749) och skref äfven ett Forsög til Norges naturlige historie (1752--54). Många af P:s smärre skrifter finnas öfversatta på svenska. Här må nämnas endast »Sanning till gudaktighet; uti en enfaldig och grundlig förklaring öfver dr Lutheri Lilla katekes» (1764; 8:de uppl. 1861) och hans »Herrliga tros-spegel» (1766; 8:de uppl. 1874). -- 3. Henrik P., författare, född i Fredericia d. 24 Juli 1857, skildrar företrädesvis allmogelifvet, onekligen med god kännedom af böndernas
Källa: Project Runeberg ·