Rhazes

Rhazes (egentl. Abu Bekr Muhammed Ben Zakarijja el-Rhazi), arabisk läkare, f. i Raj (persiska provinsen Korasan) 850, började i sitt 30:de år att studera medicin i Bagdad under ledning af en berömd judisk, till islam öfvergången läkare, Ibn Zein et-Tabari, hvarefter han återvände till sin födelsestad. Der vann han snart stort anseende, så att han kallades till kalifens hof i Bagdad och förordnades till föreståndare för sjukhuset derstädes. Hans rika kunskaper och stora skicklighet förvärfvade honom namn af sin tids Galenos, och hans rykte samlade till honom lärjungar i mängd. Han dog antingen 923 eller 932. -- R. utöfvade jämte sin praktik och undervisning en omfattande literär verksamhet. Man uppgifver, att han skulle hafva författat 237 större och mindre skrifter, men dessas äkthet är ingalunda fastställd. Till vår tid hafva af dem kommit 37, och af dessa hafva endast 7 i tryck utgifvits (6 blott på latin, 1 på originalspråket och med latinsk öfvers.). Den mest omfattande af dessa är el-Hawi, en af R:s lärjungar efter hans död kritiklöst redigerad samling af hans efterlemnade handskrifter. Ett annat vigtigt arbete är Kitâb altibb Almansuri (Liber medicinalis Almansoris), som i 10 böcker innehåller en öfversigtlig, väl ordnad framställning af hela läkarekonsten. Den nionde boken var under hela medeltiden en mycket använd lärobok och kommenterades flitigt. Intressantast är dock R:s skrift om kopporna (Liber de vareolis et morbillis), hvilken utgör den äldsta kända skrift öfver denna sjukdom. -- »Ehuru fullständigt hängifven Galenos' läror, representerar R. likväl i praktiskt hänseende mera än de fleste öfrige arabiske läkarna Hippokrates' empirisk-rationella ståndpunkt, och dennes företrädesvis dietetiska terapi har tydligen varit hans förebild. Vidare har R. grundligt och likaledes efter hippokratiska grundsatser bearbetat läran om sjukdomarnas symtom och prognos samt grundlagt det höga anseende de arabiske läkarna egde som prognostiker. Hans mest betydande verk och en glanspunkt i arabernas hela medicinska literatur är dock skriften om kopporna, hvilken ådagalägger sin författares sjelfständighet, alldenstund han der icke hade Galenos att lita till och i afseende å behandlingen var hänvisad till sina egna iakttagelser och rön» (Haeser). R. T-dt.