Riksarkivet (se Arkiv) har till uppgift att i förvar mottaga och vid behof hålla tillgängliga handlingar, som dit öfverlemnas från de olika afdelningarna af K. M:ts kansli (det är så att saga ett »riksregistratorskontor»), liksom från andra styrelseverk, men är derjämte en historiskt-vetenskaplig institution, afsedd att samla, vårda och ordna äldre handlingar så, att de komma den historiska forskningen till gagn, samt att i tryck offentliggöra serier utaf vigtigare historiska aktstycken. De handlingar, som efter hand dit lemnats och årligen lemnas från kansliet, äro hufvudsakligen följande: riksregistraturet (se Registratur) och Högsta domstolens registratur; koncept till k. bref; protokoll i statsrådet (i äldre tider riksrådet, konseljen eller beredningen) och Högsta domstolen jämte diarier; ingående skrifvelser från ämbetsverk och ämbetsmän (i kronologisk ordning t. o. m. 1840); från ministrar i utlandet (t. o. m. 1813); handlingar till af K. M:t afgjorda mål; justitiekanslersakter. I Riksarkivet förvaras äfven svenska statsurkunder, såsom regeringsformer och andra grundlagar i original, riksdagsbeslut, traktater med främmande makter (t. o. m. 1813), äfvensom urkunder och aktstycken rörande konungahusen och hofvet. Der förvaras kansliets samling af riksdagshandlingar, och dit hafva i senare tid öfverlemnats såväl utskottshandlingar från ståndsriksdagarnas tid som de ofrälse riksståndens arkiv. Riksarkivet mottager äfven upplösta eller upphörda ämbetsverks och andra myndigheters arkiv (så har t. ex. skett med kanslikollegiets, hofkanslersämbetets, vissa domstolars och beskickningarnas arkiv) samt kommissioners och komitéers handlingar. Dit hafva öfverflyttats häradsdomböcker före 1736 (deremot endast undantagsvis städers och lagmansrätters domböcker). För Riksarkivet hafva vidare förvärfvats flere enskilda arkiv eller samlingar, såsom det Oxenstiernska arkivet från Tidön, det Pfalz-zweibrückiska från Stegeborg, det Bielkeska från Tureholm, en del af det De la Gardieska (från Kammarkollegium), det Tessinska från Åkerö och många andra. Äfven eger Riksarkivet den största svenska samlingen af pergamentsoch pappersbref från medeltiden (se Pergamentsbref) samt åtskilliga kopieböcker och afskriftssamlingar såväl från medeltiden som från nyare tiden. I synnerhet af handlingar, som på ett eller annat sätt inkommit till regeringen, hafva under senare tider bildats betydande biografiska och topografiska samlingar. Sedan 1877 utgifver Riksarkivet årligen »Meddelanden», innehållande riksarkivariens årsberättelser, förteckningar på arkivalier, uppsatser ang. arkivväsendet m. m. d.
Grunden till ett rikets arkiv lades på samma gång man begynte skriftligen uppsätta och förvara statsakter af traktatsnatur eller på annat sätt för kronan utaf vigt. Detta torde i Sverige hafva börjat i slutet af 1100-talet. Från midten af 1300-talet omtalas skrin eller lådor med »bref» förvarade hos konungens skattmästare. Någon tid derefter började vigtigare statsakter, rådsbeslut m. m. införas i en kopiebok (registrum regni). Från slutet af medeltiden har man förteckningar på statshandlingar. Större delen af detta gamla arkiv har emellertid gått förlorad. Många urkunder fördes af konung Birger Magnusson och i synnerhet under unionstiden till Danmark, en annan icke obetydlig del förgicks vid den stora slottsbranden 1697. De siste riksföreståndarna under medeltiden läto gömma både ingångna skrifvelser och koncept, men detta s. k. Sturearkiv har äfvenledes gått för Sverige forloradt (det finnes numera i Köpenhamn). Mot slutet af medeltiden förvarades åtminstone en del af rikets handlingar, liksom »riksens register» och rikssigillet, hos biskopen i Strengnäs, som då var ett slags rikskansler. De stora serier af registratur, koncept och inkomna skrifvelser, som ännu finnas i behåll (konceptserien är dock för 1500-talet och början af 1600-talet mycket ofullständig) börja med Gustaf I:s tid. Från samma tid ega vi såväl de äldsta uppteckningarna af rådets förhandlingar (s. k. rådslag) som de äldsta riksdagsakterna i original (de egentliga rådsprotokollen börja först på 1620-talet). En betydande tillökning vann arkivet derjämte under Gustaf I:s regering genom domkyrkornas och klostrens urkunder, som på konungens befallning hopsamlades för att användas vid det stora arfskifte, som gjordes af den katolska kyrkans qvarlåtenskap. De öfverlätos sedermera till antiqvitetsarkivet, lemnades vid dess upplösning (1780) till K. biblioteket, men återkommo till Riksarkivet 1847. Sistnämnda handlingar vårdades af Rasmus Ludvigsson, de förste Vasakungarnas bekante sekreterare och genealog, och man började tala om rikets gamla »kansli» till skilnad från det »dagliga kansliet», som småningom uppstod under förvaltningens fortgång år ifrån år. Ordinarie förvaringsrum skulle visserligen vara slottet i Stockholm, men sjelfva regeringen hade ännu ej någon stadigvarande plats, och handlingarna stannade ofta hos enskilda sekreterare. Oordningen inom kansliet, som under slutet af 1500-talet ingalunda minskades deraf att hertig Karl, som ledde regeringen, hade sitt ordinarie residens i Nyköping, föranledde nämnde furste att åt en »riksens öfverste secretarius» Johan Jöransson (Rosenhane) uppdraga bl. a. inseendet öfver att rikets handlingar höllos i ordning och skick (1599). Dennes verksamhet var dock icke inskränkt härtill och torde ej hafva omfattat det s. k. gamla kansliet; svårligen kan man sålunda beteckna honom som den första »riksarkivarien». Likartade uppdrag gåfvos emellertid under de närmast följande åren åt andra personer (Nils Chesnecopherus, »riksens secretarius» Olof Michelsson, Johan Messenius m. fl.), och det dröjde ej länge, innan ett rikets arkiv verkligen danades. Förtjensten deraf tillhör Gustaf Adolf och, kanske i främsta rummet, Axel Oxenstierna. År 1618 fick sekreteraren Peder Månsson Utter (död 1625), som redan under Johan III:s tid varit anställd i kansliet, under sin vård »riksens archivum det nya som det gamla», ett uppdrag, som förnyades i kansliordningen 1620, då han till biträde fick 4 skrifvare. Enligt 1626 års interimsordning för kansliet skulle af de tvänne kansliråden en, såsom custos archivi, hafva »riksens gamla cantzli eller archivum» under händer med biträde af en sekreterare och några skrifvare, den andre åter »se på det dagliga cantzeliet», från hvilket akterna efter hand öfverlemnades till det andra. Enligt samma kansliordning skulle arkivet förvaras i Stockholm och ett par hvalf i slottet inrymmas åt detsamma, hvarjämte i sammanhang dermed en fullständig inventering skedde (1626) och föreskrifter för arbetena meddelades. Såsom förste »custos archivi» fungerade riksrådet frih. K. Oxenstierna (d. 1629). Efter denne innehades värdigheten af Jonas Bureus, som efterträdt Utter såsom sekreterare (till 1649), och efter Bureus af G. Stiernhielm, som dock efter 1654 af andra värf drogs från arkivet. Under dem tjenstgjorde ett antal år som sekreterare (1641--1650) Israel Israelsson (adl. Lagerfelt), äfven han under tiden använd för andra uppgifter. Enligt 1661 års kansliordning skulle en af de fyra rikskansliråden såsom »custos archivi» hafva öfverinseende öfver rikets arkiv med sekreteraren i arkivet såsom närmaste man. Antalet tjenstemän var under 1600-talet något växlande; 1696, liksom en längre tid både förut och senare, voro de till antalet fem (sekreterare, aktuarie, registrator, kanslist, kopist), men till arkivets stat brukade äfven räknas andra tjenstemän, såsom historiograferna, m. fl. Redan från senare delen af 1650-talet framstod såsom arkivets egentlige ledare arkivarien (från 1660-talets början sekreteraren) Erik Larsson Runell (adl. Palmskiöld, d. 1686); han efterträddes af Sven Åkermark (adl. Leijonmarck, 1686--1701). Man har i Riksarkivets första halfsekel sett dess »jämförelsevis yppersta tid» och i Erik Runell-Palmskiöld den i nit och arbetsflit »måhända utmärktaste af alla våra arkivmän». I frukterna af hans verksamhet, i hans förteckningar och de afskrifter han lät besörja, eger forskaren ock i våra dagar en, om ock ofullständig, ersättning för de förluster, som drabbade Riksarkivet genom den stora slottsbranden 1697, då en god del särskildt af de äldre och äldsta handlingarna gick förlorad. Från den olycka, hvaraf arkivet sålunda hemsöktes, hade det ej lätt att hemta sig, och följderna deraf röjde sig ända in i detta århundrade. Handlingarna bragtes i en fullkomlig oordning och måste inrymmas i olika lokaler, såsom Rosenhaneska huset på Riddarholmen (nu Generalstaben) och i »grefve Pers hus» vid lilla Norrbro. När den nya slottsbyggnaden omsider blef färdig, flyttades emellertid ämbetslokalerna dit, äfvensom en del af handlingarna, men först 1768 utrymdes »grefve Pers hus». Handlingarna kunde likväl icke samlas på ett ställe eller bringas i någon ordning, der de förvarades i kalla hvalf och otjenliga rum. -- Riksarkivet lydde hela 1700-talet fortfarande under Kanslikollegium med hofkansleren såsom närmaste chef, hvilken sålunda ersatte den forne »custos archivi». Så fastställdes redan i Karl XII:s kansliordnirig 1713 och sedermera i kansliordningarna 1719, 1720 och 1773. Såsom arkivsekreterare tjenstgjorde under århundradet L. v. Schantz (1701--02), E. Palmskiöld (1702--19), J. F. v. Schantz (1719--28), O. Estenberg (1728--40), A. A. v. Stiernman (1740--65), frih. G. Ribbing (1765-73), K. J. Strand (1773--95) och K. Adlersparre (1795--1822). Bland dessa gjorde sig Stiernman bekant genom sina stora urkundspublikationer och Adlersparre genom sina »Historiska samlingar». För de officiella historieskrifvarna var arkivet då liksom under 1600-talet öppet, och till tidehvarfvets många periodiska publikationer lemnades ofta bidrag derifrån, men för de historiska forskningarna i öfrigt spelade enskilda arkiv och afskriftssamlingar en större rol, och yttre förhållanden försvårade såväl Riksarkivets ordnande som anlitande. Man klagade, väl icke utan skäl, öfver det »altissimum silentium», som rådde der. Tjenstemännen användes ock för åtskilliga administrativa uppgifter, såsom för mottagande och utdelande till biblioteken af de exemplar utaf tryckta skrifter (s. k. arkivexemplar) boktryckerierna voro skyldiga att aflemna (Riksarkivets befattning dermed upphörde först 1866) samt för besörjande, förvarande och utdelning af det s. k. årstrycket (äfven sedan årstrycket ersatts af »Svensk författningssamling» hade Riksarkivet utdelningen om hand ända till 1838). Fortfarande förvaras statens förråd af detta tryck i Riksarkivet. Sekreterarna, hvilka oftast befordrades till kansliråd, hade till särskildt uppdrag att på grund af arkivets handlingar lemna till regeringen utredningar af historiska förhållanden såväl i inrikes som utrikes frågor. Antalet tjenstemän var länge liksom förut fem, men ökades i början af Gustaf III:s regering till sex. -- Ställningen endast försämrades för Riksarkivet under 1800-talets första årtionden. Tjenstemännens antal blef efter hand nedsatt till fem och slutligen till fyra (ordinarie anslaget var då reduceradt till omkr. 4,690 rdr b:co). Så var det under Adlersparres närmaste efterträdare O. Sundel (1822--29) och J. G. Liljegren (1829--37). Titeln arkivsekreterare utbyttes under den sistnämndes tid (1835) mot riksarkivarie. Efter Liljegrens död blef H. Järta t. f. riksarkivarie. Kan man till Axel Oxenstierna hänföra arkivets första organisation, så kan arkivets reorganisation i våra dagar ledas tillbaka till Järtas ingripande och till de idéer han utvecklade. Redan samma år han mottog högsta ledningen, utvecklade han i ett berömdt ämbetsmemorial åsigter om arkiv-verksamheten, till hvilka han sedermera i nya betänkanden eller berättelser ofta återkom. Målen för hans sträfvanden voro förvärfvande af en ny lokal för Riksarkivets samlingar, ett ökadt antal ordinarie tjenstemän och slutligen arkivets återgång till hvad det i viss mån skulle hafva varit under 1600-talet: en historisk institution med bibehållande af dess administrativa uppgifter, en centralanstalt för den historiska forskningen. Det första målet vanns 1846, då Riksarkivet under B. E. Hildebrands inseende kunde inflytta i det s. k. Ridderstolpeska huset (n:r 2 vid Skeppsbron), det andra åtminstone till en del 1853, då vid en omreglering af Riksarkivets stat antalet tjenstemän utom riksarkivarien blef 5 (2 aktuarier, 2 första och 1 andra amanuens) och anslaget höjdes till omkr. 20,000 kr. För det sistnämnda målets vinnande borde, enligt Järtas åsigt, arkivet fördelas på minst två afdelningar under samma chef, en administrativ och en historisk, af hvilken senare med tiden skulle blifva »en praktisk historisk skola eller seminarium» för utbildande af ämnesvenner såväl för Riksarkivet som för öfriga ämbetsverk och läroverken. För att främja denna afdelnings bildande sökte Järta draga till Riksarkivet yngre historiska förmågor och erhöll rätt att använda riksarkivarielönen till arvoden åt sådana. Som närmaste biträde vid ledningen af denna historiska afdelning använde han dåv. riksantiqvarien B. E. Hildebrand. Efter hand danades och bragtes i en viss ordning många för senare tiders historiska forskare välbekanta serier, såsom »Acta historica», samlingen af »Rådslag», »Handlingar ang. ridderskapet och adelen», »Städers acta» m. fl., hvarjämte samlingen af äldre rådsprotokoll betydligt tillökades. Vid 1853 års reglering fördelades ock aktuarierna på hvar sin afdelning, en historisk och en administrativ, ehuru förändringen så tillvida blef nominel, som ännu hvarje mera detaljerad instruktion för arkivets verksamhet saknades. Ett nytt steg för realiserandet af Riksarkivets historiska uppgifter togs 1859, då ledningen af de historiska text- och urkundspublikationer, till hvilka riksdagen alltsedan 1853 gifvit anslag, öfverläts åt riksarkivarien, hvarjämte i största allmänhet en plan för desamma uppgjordes, som sedermera blifvit följd. Sedan anslaget flere år varit indraget, har det från och med 1882 åter årligen utgått, och sedan Riksarkivet äfven öfvertagit utgifvandet af »Svenskt Diplomatarium», kan det sägas hafva trädt i spetsen för dessa publikationer, hvilkas betydelse Järta äfvenledes påpekade. För närvarande hafva utgifvits eller äro under utgifning följande serier: »K. Gustaf I:s registratur», »Lagförslag i Karl IX:s tid» och »Kyrkoordningar och förslag dertill före 1686», »Riksrådets protokoll» samt »Svenska riksdagsakter» ; dessutom en »Förteckning öfver Svenska Riksarchivets pergamentsbref 1351--1400». -- Efter Kanslikollegiets upplösning (1801) hade Riksarkivet stälts under hofkanslerens nominella öfverinseende; det lydde 1809--33 (enligt 1809 års kansliordning) under kanslistyrelsen, hvari arkivsekreteraren hade säte, men återkom under de följande åren (till 1840) under hofkansleren. Efter departementalstyrelsens införande fortfor det att räknas till K. M:ts kansli och hade ecklesiastikministern till högste chef. Sin första särskilda instruktion fick Riksarkivet 1874. 1877 erhöll det ny instruktion i sammanhang med en reglering och tillökning af dess stat och är från och med 1878 ett sjelfständigt ämbetsverk med riksarkivarien såsom chef. Senast nämnda instruktion fastställde ytterligare indelningen i två afdelningar, den historiska och administrativa, af hvilka den förra fördelades på två sektioner. Tjenstemännen bestå sedan denna tid, utom af riksarkivarien, af 3 arkivarier och 3 amanuenser jämte extraordinarie tjenstemän och vaktbetjening (hela ordinarie anslaget är 38,500 kr.). Sedan Järta, som 1840 flyttat till Upsala, definitivt nedlagt sin befattning med Riksarkivet, kallades 1846 till riksarkivarie den finske professorn J. J. Nordström (1846--74), under hvars tid, förutom den ofvan nämnda första löneregleringen (1853), Riksarkivet 1865 flyttades till Kommersekollegiets förra hus på Riddarholmen. Sedan äfven detta visat sig vara otillräckligt, beviljade 1885 års riksdag anslag till rymligare arkivlokaler genom tillbyggnad till Riksarkivets nuvarande hus, hvarigenom arkivet för första gången får förvaringssalar för akterna och arbetsrum från början afsedda och inredda för dessa behof. (Det nya huset, hvartill grunden lades d. 13 Juli 1887, blir 1890 färdigt till inflyttning.) Tiden sedan 1837 kan sålunda utan öfverdrift sägas hafva för Riksarkivets verksamhet och utveckling varit lika betydelsefull som det ofvan antydda första halfva årh. af dess tillvaro. Dess senaste styresmän hafva varit R. M. Bowallius (1874--82), K. G. Malmström (1882--87) och K. T. Odhner.
I Norge blef Rigsarkivet först 1875 organiseradt som ett sjelfständigt verk under en rigsarkivar, efter att förut hafva lydt såsom en byrå (»kontor») dels under Finansdepartementet, dels under Kirkedepartementet. Tjenstemännen äro, utom chefen, 3 »fuldmsegtige», 3 »assistenter» och 1 kopist. -- I Danmark äro sedan d. 1 April 1889 Geheimeafkivet och Kongerigets arkiv (se dessa ord) sammanslagna till ett Rigsarkiv, hvars chef bär titeln rigsarkivar. -- Den riksarkivet motsvarande institutionen i Finland benämnes statsarkiv (se derom Finska statsarkivet). Ehd.