Ritschl. 1. Friedrich Wilhelm R., tysk filolog, f. 1806, studerade på 1820-talet i Leipzig under G. Hermann och i Halle under Reisig, blef 1832 e. o. professor i Halle, 1833 i Breslau, 1834 ord. professor derstädes. Åren 1836--37 företog han en resa till Italien och blef 1839 professor och en af direktörerna för det filologiska seminariet i Bonn, 1854 överbibliotekarie och direktör för museet derstädes. Till följd af tvistigheter med filologen O. Jahn blef R. underkastad en disciplinär undersökning. Han antog derför 1865 kallelse till universitetet i Leipzig, der han stannade till sin död, 1876. R. författade en mängd skrifter och uppsatser, såsom i Arkeologiska institutets i Rom handlingar och i »Rheinisches museum fur philologie», hvars ene redaktör han en tid var. Hans Opuscula philologica utkommo 1867--68. Betydelsefullast äro hans arbeten angående Plautus (textrecension med prolegomena, innehållande kritiska, grammatikaliska, prosodiska och metriska utredningar, 1848--54; skolupplagor och Parerga Plautina, 1845; äfvensom en mängd program och uppsatser). R:s forskningar i fråga om Plautus blefvo epokgörande och bildade dessutom en god förberedelse för hans studier angående de äldre romerska inskrifterna, hvilka han behandlat i Priscae latinitatis monumenta epigraphica (1862--64) samt i flere afhandlingar. Hans arbete med revisionen af en tysk öfversättning af kejsar Napoleon III:s »Histoire de Jules César» (1865--66) ådrog honom obehag och ej oberättigadt klander, särskildt sedan hans brefvexling med kejsaren blifvit offentliggjord. Genom sina snillrika föreläsningar i grekisk och romersk filologi, sitt enskilda umgänge med och sin uppmuntrande handledning af de unge bildade R. en verklig skola af vetenskapsidkare, som sedan i hög grad främjat den klassiska filologiens utveckling, särskildt i afseende på den språkhistorisk-etymologiska riktningen. Om hans betydelse såsom lärare vittnar särskildt den hyllning, som vid hans 25-års jubileum i Bonn (1864) egnades honom af en mängd lärjungar i och genom samlingen »Symbola philologorum bonnensium in honorem Frid. Ritschelii», hvilken innehåller 43 afhandlingar af män, som utbildats under hans ledning. -- 2. Albrecht R., tysk protestantisk teolog, den föregåendes kusin, f. 1822, blef 1853 e. o. professor och 1860 ord. professor i Bonn, men kallades 1864 till Göttingen. Han afled 1889. R. var i början en anhängare af den Baurska skolan i Tübingen, men afföll sedermera från densamma och uppträdde i 2:dra uppl. af sitt kyrkohistoriska arbete Die entstehung der altkatolischen kirche (1857) såsom en förklarad motståndare till nästan alla denna skolas egendomliga satser. Efter denna tid egnade han sig åt dogmatiska studier och blef genom sin föreläsare- och författareverksamhet grundläggare af en ny teologisk skola, ur hvilken flere synnerligen begåfvade teologer utgått. Som flere af dessa intagit lärostolar vid Tysklands universitet, har »ritschlianismen» på kort tid blifvit en betydande makt i den teologiska verlden, och den har framkallat en häftig strid mellan Tysklands protestantiska teologer. Sedan R. afslutat sitt dogmatiska hufvudarbete, Die christliche lehre von der rechtfertigung und der versöhnung (1870--74, 3 bd; 2:dra uppl. 1882), vände han åter till kyrkohistoriska undersökningar, och en frukt af dessa är hans Geschichte des pietismus (3 bd, 1880 ff.), hvari han uppvisar de många skefheter och brister, som enligt hans mening vidlådde pietismen. Denna pietistiska surdeg är han angelägen att utrensa ur den lutherska teologien, liksom han äfven drager i härnad mot det öfverinått af mystik, som inträngt i den lutherska kyrkans asketiska literatur. Såväl vid bedömandet af de religiösa företeelserna i kyrkohistorien som i sin egen religiösa åskådning ville R. anses hafva intagit sin ståndpunkt på den lutherska kyrkans, särskildt augsburgiska bekännelsens, grundval, och han betraktade det som sin och teologiens uppgift att bringa de lutherska principerna till en allsidig utbildning genom att frigöra dem från den skolastiska metafysikens tillsatser och dermed göra dem mera fruktbärande för den praktiska (etiska) kristendomen. Med teologiens emancipering från filosofien gjorde han dervid ännu mera allvar än sjelfve Schleiermacher. Visserligen erkände R. den stora betydelsen af Kants kunskapslära, men endast såsom metodologisk basis för religiös forskning, och afgjordt förkastade han religionens nedsättande till ett osjelfständigt appendix till moralen. Fastmera bekände R. sig utan tvekan till protestantismens formalprincip och framhöll den heliga skrift såsom den religiösa sanningens källa, i hvilken den från Guds uppenbarelse sig härledande sanna gudskunskapen står att finna. Dervid har man att närmast vända sig till Nya test. såsom det äldsta och tillförlitligaste vittnesbördet om den äldsta kyrkans med platonsk-aristotelisk metafysik ännu icke uppblandade tro, men äfyen i andra hand till Gamla test. såsom urkunden för det i Israel nedlagda uppenbarelseinnehållet. Bibelns trovärdighet är emellertid icke beroende af någon inspirationsteori, utan erkännandet af skriftens sanning eger ett tillräckligt stöd i den första kristna församlingens autentiska vittnesbörd om Kristi lära. R:s kristologi grundar sig närmast på Kristi vittnesbörd om sig sjelf i de synoptiska evangelierna, hvarigenom han framställer sig såsom den i Guds kärleksrådslut med mensklighetcn fullkomligt invigde profeten, af Gud sänd i verlden för att fullkomligt framställa den genom den gammaltestamentliga uppenbarelsen redan förberedda grundläggningen af Guds rike på jorden, men kristologien inlåter sig icke på att för förståndet klargöra huru Kristus kommit i besittning af det gudomliga rådslutets hemligheter. R. erkänner väl, att den först- och enfödde, med Fadern ettvordne Guds son tillkommer predikatet gudom och rätt till gudomlig dyrkan, men om någon Kristi eviga preexistens kan man tala endast så till vida, som en sådan varit innesluten i Guds eviga kärleksvilja att genom honom återlösa verlden. Hvad som utöfver detta uttalas i det 4:de evangeliet (hvars johanneiska ursprung- icke bestrides) likasom äfven hos Paulus och i Ebréerbrefvet förklaras vara beroende af författarnas behof att för den i Kristi person uppenbarade oförlikneliga härligheten gifva en mot deras kulturståndpunkt svarande motivering. R. riktar sålunda blicken först och sist på Kristi historiska person och verksamhet, på det man med aposteln må lära att betyga: »Vi sågo hans härlighet», och han framhåller, att man för att komma till rätta med Kristi person måste dela den kristna församlingens tro på Kristus. Kristendomsförsvaret göres härmed beroende af etiska betingelser. Grunddragen i R:s dogmatiska system äro vidare 4 korthet följande. Såsom den för Guds rike bestämda mensklighetens urbild är Kristus det ursprungliga föremålet för Guds kärlek, så att äfven Guds kärlek till rikets medborgare endast förmedlas genom honom. Och liksom den jordiska grundläggningen, så har äfven den öfverjordiska fulländningen af gudsriket uppdragits åt Kristus, hvarjämte efter hans uppståndelse verldsherraväldet öfverlemnats åt honom. Syndens allmänhet erkänner R. såsom ett af erfarenheten bekräftadt faktum, men han afstår från att söka med tillhjelp af transcendent inverkan uppställa en dogmatisk lära om syndens uppkomst. Men att synden redan genom den naturliga födelsen är allmän och såsom arfsynd ådrager alla menniskor skuld inför Gud, det hvarken läres eller förutsättes af Kristus eller apostlarna. Återlösningen (rättfärdiggörelsen och försoningen) består i syndaförlåtelsen, hvarigenom skulden inför Gud borttages och syndaren rättfärdiggöres för att inträda som medarbetare vid gudsrikets byggande. Förlåtelsen betingas dock ej af ett ställföreträdande strattlidande förmedelst Kristi lidande och död, hvars betydelse fastmera består deri att han fullkomligt uppfyllt sitt lifs och sin verksamhets bestämmelse, hvilket ock genom hans uppståndelse bekräftas å Guds sida. Rättfärdiggörelsen sker derigenom att den ångerfulle syndaren inträder i gemenskap med det genom Kristus förkunnade och fulländade gudsriket och det deri rådande barnaskapet, som i sig innesluter drifkraften till ett af kärlek besjäladt etiskt handlande. Endast genom församlingens förmedling kan således individen ösa ur nådens källa. -- Den ritschlska skolan har vid de tyska universiteten framträdt förnämligast i Göttingen (R. sjelf och H. Schultz), Marburg (W. Herrmann), Giessen (J. Gottschick och F. Kattenbusch), Strassburg (P. Lobstein), Berlin (J. Kaftan och Ad. Harnack), Heidelberg (H. Wendt) etc. Ritschlianismen har emellertid äfven rönt skarp gensägelse, särskildt inom det konfessionelt lutherska lägret, och mot R. har dervid framhållits, att han omsätter kristendomens objektiva grundsanningar i etiskt subjektiva, i det han icke fäster sig vid hvad kristendomens frälsningsfakta äro i och för sig, utan endast vid den betydelse, som trossanningarna ega för oss. 1. R. Tdh. 2. H. W. T.
Nordisk familjebok · första upplagan
Ritschl
Ämne: Klassiska filologer · Filologer och antikens personer
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 13 (1889), sp. 1226–1229 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗