Bertrand [bärtra'ng], Henri Gratien, grefve de B., fransk general, Napoleon I:s förtrogne vän, f. 1773, blef ingeniör och ingick under revolutionen i ingeniörkåren, i hvilken han 1795 blef kapten. 1796 kom han till den italienska armén, deltog derpå i expeditionen till Egypten och steg derunder till brigadgeneral. Hans tapperhet i slaget vid Austerlitz 1805 förvärfvade honom Napoleons synnerliga gunst, och han blef upptagen bland kejsarens adjutanter. Sedan utmärkte han sig i kriget mot Preussen 1806--07 och i kriget mot Österrike 1809, blef derunder divisionsgeneral och utnämndes efter slaget vid Aspern till grefve samt till guvernör öfver Illyrien. 1812 och 1813 lade B. nya lagrar till de redan förvärfvade; efter nederlaget vid Leipzig skyddade han den franska arméns återtåg. Sedan blef han, efter återkomsten till Paris, utnämnd till "aide-major-général" vid nationalgardet, men återtog, när faran växte, sin plats i armén. Efter Durocs död hade han blifvit stormarskalk vid hofvet. Napoleon följde han 1814 till Elba och 1815 till S:t Helena, dit han medförde sin familj, och der han gaf ett berömvärdt efterdöme af tillgifvenhet och trohet. Först efter Napoleons död vände han åter till Frankrike, der han af Ludvig XVIII blef återinsatt i alla sina värdigheter. Efter Juli-revolutionen (1830) valdes han till deputerad och slöt sig i denne egenskap till det liberala partiet. Han talade i synnerhet för pressens frihet och pärskammarens afskaffande. 1840 var han prinsen af Joinville följaktig, när denne förde Napoleons lik tillbaka till Frankrike. Död 1844.
Nordisk familjebok · första upplagan
Bertrand
Ämne: Franska marskalkar och generaler 1790–1871 · Napoleons män och franska militärer
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 2 (1878), sp. 360–361 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗