Rusttjenst, krigstjenst till häst mot åtnjutande af viss skattefrihet för jordegendom. Rusttjenst infördes i Sverige genom Alsnö stadga (omkr. 1280), men namnet är från jämförelsevis sen tid (Alsnöstadgans uttryck är »maedðörs þiaenae», d. v. s. tjena med häst). Såvidt urkunderna gifva vid handen, framträder det först på Erik. XIV:s tid och då under formerna ross- l. råsstienst (någon gång ros-tjenst), hvilka former äro de herskande (vid sidan af »vapentienst») till öfver midten af 1600-talet. Uttrycket är antagligen såsom teknisk term af tyskt ursprung (jfr T. ross, stridshäst, och D. rostieneste) och torde således icke vara af svenskt ursprung (de nordiska former, Isl. hross och Forngutn. rus, häst, från hvilka somliga vilja härleda ordet, hafva ej funnits i Fornsv.). Under senare hälften af 1600-talet började utbreda sig den sedan dess vanligen förekommande formen rusttjenst (genom härledning från rusta). Några nyare historici nyttja den etymologiskt ohållbara formen russtjenst. De, som genom rusttjenst friade (»frälsade») sin jord från skatt till konungen, kallades frälsemän (se vidare Frälse, sp. 451). Rusttjenst var således från början en personlig skyldighet, men öfvergick inom kort att blifva ett på frälsejord hvilande besvär och åligger fortfarande sådan jord. Äfven förläning från kronan medförde för låntagaren skyldighet till rusttjenst. Med tiden bestämdes, att rusttjensten skulle fullgöras efter måttet af den afkastning (ränta) jorden lemnade. Antalet beridna män, som de rusttjenstskyldige skulle uppsätta, bestämdes, på grund af särskilda förordningar (rusttjenstordningar), efter ett i mark (rusttjenstmark) åsatt värde å de i räntan ingående persedlar (rusttjenstpersedlar), för hvilka rusttjenst skulle utgöras. Enligt den senast i 1772 års adliga privilegier fastställda normen skall af frälsejord utrustas 1 beriden karl för hvarje 580 mark ränta. Förteckningen på de rusttjenstskyldige, deras gods och det för hvars och ens jord bestämda antalet mark kallas rusttjenstlängd. Det rytteri, som bildades genom rusttjenst, bar sedan 1500-talet namn af adelsfana (se d. o.). Sedan den effektiva rusttjensten upphört i midten af 1700-talet och sammandragning af adelsfanan således ej längre kunnat ifrågasättas, har dock den årliga rusttjenstlängden fortsatt att föras, äfvensom beräkningen i rusttjenstmark fortfarande varit grund vid debiteringen af den rusttjenstbevillning, som trädde i stället för effektiv rusttjenst. Denna afgift utgör enligt nu gällande bevillningsförordning 30 öre för hvarje frälsejord påförd rusttjenstmark, d. v. s. 17,40 kr. för 1 beriden karl (om undantag vid rusttjenstbevillningens utgörande se Frälse, sp. 454). Rusttjenstlängd föres i hvarje fögderi i de landskap, der rusttjenst förekommer.
Äfven i Danmark ålåg rusttjenst (rostieneste) sedan medeltiden adeln och konungens låntagare samt bestämdes 1525 närmare efter inkomsten af förläning eller arfvegods. Den upphäfdes 1661, återinfördes 1673, men afskaffades för alltid 1679. Kbg.