Frälse (Isl. frelsi; Fornsv. frælsi) betecknade ursprungligen endast frihet, friborenhet, i motsats till träldom, men ordet erhöll redan vid början af 1200-talet betydelse af förmånsrätt i allmänhet och särskildt skattefrihet. Sedermera har jämväl benämningen öfverförts på de samhällsgrupper, de stånd, som åtnjöto dessa förmånsrätter, och slutligen har man med frälse kommit att beteckna företrädesvis ett visst slags förmåns berättigad jordegendom, en särskild jordnatur. -- Den jordnatur, som nämnes frälse, har sitt upphof ur tvänne olika källor och har till följd deraf äfven fördelat sig i två särskilda slag: det andliga frälset och det verldsliga eller rusttjenstfrälset. Såväl det andliga som det verldsliga frälset var förberedt och grundlagdt redan långt tidigare än instiftandet deraf genom formliga regeringshandlingar skedde. I den mån svenske konungens makt växte, sökte han att omkring sig samla skickliga krigare och dugliga tjenare, hvilka visserligen sålunda förlorade karakteren af "män för sig", men deremot såsom konungens män kommo i åtnjutande ej blott af ära och förläningar, utan äfven af frihet från skatt till konungen. På samma sätt medgafs utan tvifvel faktiskt skattefrihet för kyrkans män och gods allt ifrån den tidpunkt, då en kristen kyrka i Sverige först grundades och började komma i besittning af jordegendom. Frälsets formliga instiftande i Sverige tillhör deremot 13:de årh.
Det andliga frälset, som först instiftades, räknar sin tillvaro såsom grundadt på ett verkligt privilegium från år 1200, då konung Sverker d. y. tillerkände de andlige frihet från alla utskylder till konungen och kronan för deras personer, gods och gårdar. Detta medgifvande kunde lagligen gifvas endast för hvarje konungs egen regering, enär han ej egde minska kronans ingälder för sina efterträdare; men sedan den kyrkan en gång tillerkända skattefriheten under en lång tid bekräftats af hvarje ny konung och dervid jämväl utsträckts till kyrkans nya förvärf af jordagods, blef kyrkans frihet från skatt till kronan, från 1300-talets slut, erkänd såsom en gifven sak, hvilken ej kräfde någon formlig bekräftelse. Kyrkans skattefria jordmassa tillväxte hastigt genom de gåfvor och testamenten, som gjordes till kyrkornas och klostrens förmån. Lagstiftningen uppsatte visserligen i familjens intresse hinder emot ett alltför vidsträckt borttestamenterande af arfvejord, i det att man utan arfvingarnas medgifvande ej egde att borttestamentera mer än hvar 20:de penning af sådan jord; men detta lagens bud efterlefdes icke särdeles noga, och kyrkan ej blott gjorde stora förvärf i strid deremot, utan förmådde äfven att behålla dem. Vid 1500-talets början torde sålunda minst hälften af rikets jord hafva kommit i kyrkans och klostrens besittning, men reformationen medförde för kyrkan förlusten af hennes mesta egendom. Enligt 1527 års riksdagsbeslut skulle nämligen dels till kronan indragas alla kyrkans och de andliges öfverflödiga inkomster, dels närmaste arfvingar och bördsmän ega rätt att återbörda gods och hemman, som enskilde till kyrkliga inrättningar skänkt, sålt eller pantsatt, "sedan kung Karls räfst stod". Dermed kan det andliga frälset sägas hafva upphört, ehuru presterskapets boställen och andra löningshemman (kapellansbol dock endast delvis) ännu i våra dagar åtnjuta befrielse från kronans ränta och tionde samt åtskilliga besvär.
Det verldsliga frälset är, såsom ordnad institution, inemot ett århundrade yngre än det andliga, men har egt längre bestånd och haft en mera genomgripande betydelse. Dess instiftande genom Alsnö stadga, omkr. år 1280, innebar icke blott medgifvandet af skattefrihet åt en viss samhällsklass, såsom 1200 års privilegium för kyrkan och de andlige, utan dermed afsågs äfven att för den medgifna friheten tillförsäkra kronan en viss art af tjenster. Skattefrihet skulle nämligen njutas af konungens och hans närmastes tjenare och män, men derjämte af en hvar, som gjorde krigstjenst till häst l. rusttjenst. Denna tjensts lagliga fullgörande skulle vid de årliga vapensynerna utrönas och pröfvas; hade en person bestått vapensynen, så friade han ock allt sitt gods från skatt till kronan, så länge han fullgjorde rusttjenst. Visserligen gjordes äfven under medeltiden ett och annat försök att hindra frälsemännen från att utvidga frälsefriheten till nyförvärfvade skattegods; men först under vasaperioden började man stadga ett visst mått af jordagods, för hvars friande från skattskyldighet utrustandet af häst och karl fordrades. Räntebeloppet, som först sattes till 150 mark för hvarje häst, nedsattes redan under 1500-talet först till 300 och sedan till 400 mark och under 1600-talet till 500 mark, hvarvid äfven medgafs, att två eller tre fattige adelsmän kunde frälsa sin egendom genom att tillsammans hålla häst och karl. Uti 1772 års adliga privilegier bestämdes 580 marks ränta såsom norm. Under 1500- och början af 1600-
talet lindrades rusttjenstskyldigheten betydligt äfven genom medgifvandet af säteri-, ladugårds- samt råoch rörsfriheten (se d. o.). Från 1809 har rustandet för frälsejorden faktiskt upphört (se Adelsfana) och utgöres numera, såsom redan från 1747 blef vanligt, i stället en särskild bevillning af frälsejordegaren (i allmänhet 30 öre för hvarje rusttjenstmark). Denna bevillning upphör till hälften, då rustningen uppsattes. Utsockne frälset fullgör bevillningen med visst belopp för hvarje hemman. Ursprungligen var det hvarje bondes rätt att genom fullgörande af rusttjenst fria sin jord från skatt. Men redan tidigt tillvällade sig konungarna myndighet att efter godtycke meddela eller vägra frälse, och sålunda förvandlades frälsefriheten från en rättighet, som genom viss tjenst kunde förvärfvas, till en förmånsrätt, hvartill endast börd och nåd banade väg. Såväl Karl IX:s försök att i viss mån återupplifva frälserätten i dess gamla skick genom uppsättande af s. k. sköldknektar som de ofrälse ståndens klagomål vid 1650 års riksdag, i hvilka äfven yrkades upprätthållandet af landslagens stadgande om frälserättens förvärfvande, hade ingen påföljd. Deremot ansågs frälserätt omedelbart förvärfvas åt all jord, som kom i adelns ego, vare sig derigenom att frälseman var skattebondes arfving, eller att bonde och bondeson upphöjdes i adligt stånd. Äfven på andra sätt ökades det verldsliga frälsets jordmassa. Reformationen tillförde det en vinst, som väl kan uppskattas till omkr. 2,000 hemman, och sedermera ökades frälseegendomen i betydlig mån genom donationer och förläningar, köp och förpantningar. Vid midten af 1500-talet utgjorde frälseegendomen inemot 16,000 hemman. Vid midten af 1600-talet beräknades det gamla frälsets hemman till 17,000 à 18,000, men inberäknadt 26,000 mantal under frälset sålda och donerade gods, utgjorde frälseegendomen i sjelfva verket 43 à 44 tusen mantal. -- Man sträfvade emellertid icke blott att föröka frälseegendomen, utan äfven att vidmakthålla frälseståndets företrädesrätt till densamma. Redan i medeltidens konungaförsäkringar lofvades, att icke några gods skulle köpas undan frälset till kronan, och i 1617 års adliga privilegier finnas stadganden i samma syfte. Man måste derför tillgripa reduktionens utomordentliga åtgärd för att åt kronan återvinna den jordegendom, som särskildt under 1600-talet i så stor omfattning dragits under frälset. Karl XI:s reduktion blef dervid epokgörande. Genom de resolutioner, som i samband med henne utfärdades, blef jordnaturen fixerad; den gjordes beständig och oberoende af innehafvarens stånd. Kronogodsen skulle oförminskade bibehållas under kronan, och intet frälsegods skulle få komma under kronan (1723 års ad. pr.). Endast i undantagsfall kunde förändring af krono till frälse eller tvärtom medgifvas. -- Innehade en frälseman skattehemman, skulle han utgöra utskylder såsom en skattebonde. Ofrälse man skulle deremot njuta frälserätt för de frälsegods, som han med "kungl. consens" innehade. -- Genom 1723 års adliga privilegier medgafs också uttryckligen, att adelns vederlikar ämbetsmän med kunglig fullmakt) samt prester och borgare skulle vara berättigade att köpa och besitta frälse strögods och utsockne hemman, och genom 1789 års Förenings- och säkerhetsakt utsträcktes denna rätt jämväl till bondeståndet. Då slutligen vid 1809 års riksdag ridderskapet och adeln afsade sig rättigheten att, med andras uteslutande, besitta säterier samt råoch rörshemman och insocknehemman, så gjordes innehafvandet af all frälsejord samt dermed förbundna rättigheter och förmåner fullkomligt oberoende af ståndsskilnad. -- Förut är antydt, att frälsejorden i allmänhet bibehåller sin frälsenatur oförändrad. Men denna jordnatur är dock icke alldeles oföränderlig. Frälse kan öfvergå till krono, likasom tvärtom krono till frälse, genom "skifte" och "byte"; likaså kan en förändring från krono till frälse ske i samband med afvittring, då det hemman, som derigenom vinner tillökning, är af frälse natur; vidare kan såväl skatte som krono förvandlas till (yppersta) frälse, när jord afstås till följd af vattenaftappning. -- En förändring från frälse till skatte kan näppeligen ifrågakomma med afseende å ett enskildt hemman, men en sådan förändring af grundsatserna för jordens beskattning, hvarigenom frälsejorden i allmänhet likställes med skattejorden, kan naturligen genomföras, men endast på lagstiftningens väg. Frälsejorden, hvilken, likasom skattejorden, af enskild person eges och disponeras med full frihet, karakteriseras särskildt derigenom att den åtnjuter betydande lindringar med afseende å skatter och besvär. För all frälsejord är gemensamt att den ej är underkastad någon jordeboksränta, med undantag af titeln kungshästar, och aldrig utgör full mantalsränta. Men för öfrigt har man, med afseende å den större eller mindre skattefriheten, att skilja mellan tre olika slag af frälse, nämligen allmänt, ypperligt och yppersta frälse.
Allmänt frälse, som leder sitt ursprung från Alsnö stadga, och som i de sydsvenska, från Danmark eröfrade, landskapen motsvaras af utsockne frälse, blef från början befriadt från alla ordinarie räntor och prestationer till kronan, hvilka efter hand sammanfattades i jordeboksräntan. En titel af denna skulle dock utgöras af det gamla frälset, nämligen kungshästarna, hvaremot det s. k. nya frälset, som uppkom 1635, har att utgöra s. k. årliga hästar. Frälset åtnjöt ursprungligen lika litet någon befrielse från utomordentliga gärder som från kommunalbesvär, men redan under 1400-talet befinnes dock frälsebonde deltaga i de utomordentliga gärderna endast till hälften mot skattebonde. Detta förhållande mellan frälse och skatte icke blott bibehölls med afseende å nya gärder och utskrifningar, utan erhöll äfven en viss tillämpning på de nya skattetitlar, som från gärder öfvergingo till bestående delar af mantalsräntan. Emellertid förvärfvade sig frälset 1644 (då frälseståndet afstod från sin gamla tullfrihet) full befrielse från en del af mantalsräntan, nämligen byggningshjelpen, salpetershjelpen och dagsverkspengarna. Äfven från landttågsgärden skulle frälset vara befriadt, men redan 1686 bestämdes, att derför skulle utgöras rusttjenst. I två af
mantalsräntans titlar, nämligen boskaps- och skjutsfärdspengarna, deltager det allmänna frälset ännu till hälften mot krono- och skattehemman. Det anförda gäller allmänna frälset i gamla Sverige. Det s. k. utsockne frälset i de eröfrade sydsvenska landskapen är jämväl fritt från större eller mindre delar af räntan. -- Hvad de jorden åliggande besvären angår, äro allmänna frälsehemman visserligen äfven under fredstid underkastade inqvarteringsbesväret, men endast till hälften mot krono- och skattehemman; detsamma gäller om kungs- och kronoskjuts i fredstid. I öfriga besvär deltaga allmänna frälsehemman lika med krono- och skattehemman. Med afseende å det allmänna frälset bör man skilja mellan rent och blandadt frälse. Vid det förra äro jordeganderätten och ränteeganderätten förenade, vid det senare finnas dessa båda rättigheter delade på skilda händer. Af det blandade frälset finnas två slag: frälseskatte och skattefrälse (se d. o.). I samband med allmänt frälse bör äfven nämnas det s. k. ofrimans frälse, som finnes i Bohus län och kännetecknas deraf att det före den svenska tiden var i ofrälse mans hand; det är något mer betungadt med onera än annat frälse. Om bergfrälse se d. o.
Till ypperligt frälse räknas säterier, ladugårdar och rå- och rörshemman samt de eröfrade landskapens insockne- eller veckodagsgods, hvilka motsvara det gamla Sveriges rå- och rörshemman. Ypperligt frälse åtnjöt redan tidigt den förmånen framför allmänt frälse, att det var fritt från rusttjenstskyldighet; dock tillkom denna frihet aldrig det ypperliga frälset i de eröfrade provinserna. Sedan rustningen in natura i allmänhet upphört, har emellertid likställigheten mellan dessa provinser och de gamla svenska blifvit fullständigare. Så äro nu alla säterier och ladugårdar fria från rusttjenstbevillning; rå- och rörshemman samt utsocknehemman betala half bevillning. Ypperligt frälse är i allmänhet befriadt från grundskatt, såväl jordeboks- och mantalsränta som kronotionde, och derjämte från nästan alla besvär, utom extra rotering. Dock erlägga utsocknehemman kronotionde och äro, i likhet med rå- och rörshemman, underkastade ett och annat besvär, från hvilket det öfriga ypperliga frälset åtnjuter frihet.
Yppersta frälse skiljer sig endast deruti från ypperligt frälse att det, utom andra förmåner, äfven åtnjuter frihet från extra rotering. K. H. B.