Prestestånd kallas samlingen af ett lands prester, presterskapet, för så vidt som de utgöra ett inom sig slutet helt, en samhällsklass med särskilda företrädesrättigheter. Presteståndet i Sverige daterar sin tillvaro nära nog ända från den tid, då kristendomen först förkunnades der (800-talet). Den skandinaviska Nordens omvändelse från hedendomen försiggick nämligen, först sedan den kristna kyrkan i södra Europa erhållit en fast organisation. Det var under sådana förhållanden naturligt, att de kristne missionärerna sökte att äfven i Norden införa den hierarkiska ordning, vid hvilken de i sina hemland voro vana. Redan Ansgar skall hafva tillsatt en biskop i Birka. Till följd af vikingatågen afstannade emellertid omvändelseverket, och först sedan kristendomen för andra gången förkunnats i Sverige, grundlades i 11:te årh. det första fasta biskopsstiftet (i Skara). Påfvarna följde med lifligt intresse kristendomens framsteg i Sverige och sökte genom flere bullor oordna den svenska kyrkans angelägenheter. År 1080 anbefallde Gregorius VII lekmännen att till de andlige utgöra tionde, och i många andra bullor ifrade påfvarna mot hedniska sedvänjor och mot presterskapets beroende af staten m. m. Inflytelserika genom den vördnad, som naturligen tillkommit dem såsom folkets andliga herdar, och mäktiga genom de rikedomar, som menniskors fromhet förskaffat kyrkor och kloster, utgjorde presterna faktiskt en samhällsklass med särskilda företrädesrättigheter, långt innan konung Sverker d. y. år 1200 gaf dem deras första skrifna privilegier. I dessa tillerkännes all kyrkans egendom frihet från skatt till konungen och frikallas klerker från att dragas inför verldslig domstol för af dem begångna brott. Det förra af dessa privilegier (det s. k. andliga frälset, jfr Frälse, sp. 450--451) gällde dock ej utomordentliga skatter, i hvilka de andlige voro skyldiga att deltaga, ej häller gällde det för längre tid än konungens lifstid, alldenstund konungen ej egde rätt att minska kronans inkomster för sina efterträdare. Det blef derför sed, att de andlige hos hvarje ny konung sökte bekräftelse på sin skattefrihet, till dess Magnus Erikssons landslag stadgade såsom en skyldighet för konungen att låta kyrkan förblifva vid allt gammalt frälse. Den kyrkliga domsrätten (jfr Andlig domsrätt) blef visserligen utsträckt utöfver bestämmelserna i 1200 års privilegier, men nådde dock ej den fullkomning hos oss som i södra Europas land. Var klerk kärande, eller rörde tvisten jordegendom, eller hade bonde något att klaga mot sin biskop, skulle saken afdömas af verldslig domstol. Å andra sidan lydde dock äfven lekmän under andlig domstol i äktenskapssaker och mål rörande ocker (dit all slags ränta hörde). År 1219 gaf konung Johan Sverkersson vid sin kröning biskoparna rätt att uppbära de sakören, som ådömdes antingen kyrkans personer eller lekmän för brott begångna på kyrkans grund. Derjämte hade biskop rätt till danaarf efter prest. Genom dessa privilegier blef det redan förut existerande presteståndet en laglig institution. Emellertid tillfredsställde kyrkans företrädesrättigheter ej hennes styresmän. Kyrkans frihet ansågs lida deraf att konung och folk egde inflytande på biskops- och prestval och hennes oberoende deraf att presterna genom att lefva i äktenskap fästes med alltför starka band vid det verldsliga samhället. Genom kyrkomötet i Skeninge 1248 afskaffades dessa i kyrkans ögon stora missförhållanden. De andlige befalldes vid straff af bannlysning att lefva ogifta (i celibat), och i alla stiftsstäder skulle inrättas domkapitel, hvilka utan inblandning af den verldsliga makten skulle utse biskoparna (det lägre presterskapet valdes derefter af biskoparna). Genom en påflig bulla af år 1250 förbjöds det de andlige att aflägga trohetsed till verldslig öfverhet. Derigenom var kyrkoväldet i Sverige fullbordadt. I spetsen för det svenska presteståndet stod sedan 1164 ärkebiskopen i Upsala. Ursprungligen lydde han dock ej direkt under påfven, utan under ärkebiskopen i Lund, som var hela Nordens andliga öfverhufvud (primas). Vid midten af 1400-talet löstes dock den svenska kyrkan från detta beroende, och år 1457 kallas ärkebiskopen i Upsala i ett påfligt bref primas Sueciae. På arkebiskopens kallelse sammanträdde de öfrige biskoparna och ombud från domkapitlen till synoder, der för hela Sverige gemensamma kyrkoangelägenheter afhandlades. Biskoparna förvaltade hvar sitt stift med biträde af domkapitlen. Årligen skulle de hålla prestmöten för att rådgöra om stiftens kyrkliga ärenden. Under biskoparna lydde prostar och kyrkoherdar. Då presteståndet inneslöt inom sig nästan alla den tidens bildade män och dessutom var mäktigt genom stora rikedomar, kom det naturligtvis att spela en betydande politisk rol. Landslagen föreskref, att ärkebiskopen skulle vara medlem af konungens råd, och af de öfrige biskoparna och andra klerker egde konungen att till rådsherrar utse så många, som honom behagade. Kanslersvärdigheten bekläddes under medeltiden med ett enda undantag alltid af andlige. Biskopar och andra högre prestmän, prelater, kallades till herredagarna, deltogo i lagmansval, i bestämmande af bevillningar m. m.
Genom reformationen förlorade presteståndet de flesta af de privilegier, som det erhållit under sverkerska och erikska konungaätterna. Genom 1527 års riksdagsbeslut upphörde det andliga frälsets egentliga betydelse. Biskoparnas rätt till böter och danaarf upphäfdes. Deras domsrätt i icke kyrkliga mål upphörde; konungen blef kyrkans öfverhufvud och fick i denna egenskap inflytande på biskops- och prestval. Den påfliga investituren afskaffades. Presterna bibehöllo likväl sin rätt till 1/3 af tionden (de två öfriga tredjedelarna indrogos till kronan). De voro fortfarande fria från gärder och gästning; de egde rätt till nådar, gifto- och arfsrätt efter stadslag samt kunde ej afsättas utan ransakning och dom. Biskoparna upphörde att hafva plats i konungens råd, och hela ståndet förlorade den aristokratiska karakter, som det egt under medeltiden. Det blef nu mera likstäldt med de ofrälse stånden. Trots förlusten af de stora medeltida företrädesrättigheterna fortfor det dock att utgöra ett särskildt riksstånd och bekräftades uttryckligen såsom sådant i 1647 års privilegier för presterskapet, de första efter reformationen. Presternas fri- och rättigheter utvidgades sedermera genom 1723 års privilegier och 1789 års Förenings- och säkerhetsakt.
Om också presteståndet genom reformationen förlorade sin stormannaställning, upphörde det dock ej att hafva en ganska stor politisk betydelse. Ej blott prelater kallades till allmänna riksmöten, utan fr. o. m. 1544 äfven ombud för det lägre presterskapet. Antalet vexlade. I början skickade hvart härad 1--4 ombud; i 1634 års regeringsform bestämdes, att två härad skulle slå sig i hop om 1, men från 1639 sändes 1 från hvarje. Biskopar och superintendenter voro sjelfskrifna, och af hvarje domkapitel skulle enligt 1634 års regeringsform två medlemmar infinna sig vid riksdag. 1723 års riksdagsordning föreskref, att det vid riksdag samlade presteståndet skulle bestå af alla biskoparna eller, vid förfall för biskop, en af stiftet i hans ställe utsedd medlem af kapitlet samt af en prestmän af hvarje prosteri eller kontrakt med tillåtelse för två eller flere kontrakt att förena sig om en fullmäktig. Vid 1727 års riksdag bestämde presterna ett visst antal riksdagsfullmäktige för hvarje stift, ett antal, som sedermera bibehölls ända till 1866. Summan af ståndets ledamöter var, frånsedt komministrarna, 57, nämligen 12 biskopar, pastor primarius (sedan 1778) och 44 kyrkoherdar. Om sättet för valen af presternas ombud fanns före 1723 ingenting i lag bestämdt. Under Erik XIV:s och Johan III:s regeringar brukade de utses af konungens fogdar. Efter 1595 fingo presterna en tid bortåt sjelfva utse sina representanter, men redan tidigt under 1600-talet öfvergick valrätten, åtminstone i de flesta stiften, till konsistorierna. Under Karl XI:s envälde synas emellertid presterna hafva återfått rätten att sjelfva utse sina fullmäktige. Denna rätt bekräftades i uttryckliga ordalag i 1723 års riksdagsordning och fortfor äfven under den följande tiden att vara gällande. År 1727 fingo kapellanerna för första gången rätt att sända egna ombud, men måste, om de begagnade sig af denna rätt, betala sina ombuds underhåll. Det blef ock under frihetstiden sed, att kapellanerna hade representanter vid riksdagarna, men utan att gifva dem något arvode, ty korruptionsmedlen från främmande makter voro fullt tillräckliga för de afsändes underhåll. Från 1778 brukade i regel endast komministrarna i Stockholm hafva egna fullmäktige. Vid 1823 års riksdag erhöllo universiteten och Vetenskapsakademien representationsrätt i presteståndet. I äldsta tider ansågos alla riksdagsmän såsom konungens gäster; men från slutet af 1500-talet blef det sed, att de underhöllos af sina hemmavarande ståndsbröder, som för den skull sammansköto s. k. herredagspenningar. Ordförande i presteståndet var ända till 1720 ärkebiskopen, men under frihetstiden egde ståndet rätt att sjelf välja sin talman. Då det i 1772 års regeringsform stadgades, att alla sedan 1680 såsom grundlagar ansedda stadgar skulle vara upphäfda, drog Gustaf III deraf den slutsatsen att de, som varit gällande före detta år, skulle anses återställda, och att till följd deraf ärkebiskopen skulle vara sjelfskrifven ordförande i presteståndet. Enligt 1809 och 1810 års grundlagar var han det äfven; konungen skulle nämligen dertill nämna ärkebiskopen. Omröstningen skedde före frihetstiden efter stift, sedermera per capita.
Presteståndet spelade under nyare tiden en icke mindre betydande politisk roll än under medeltiden. Under sistnämnda tid hade dess styrka legat i den nära förbindelsen med adeln; under nyare tiden berodde dess inflytande på dess anslutning till de ofrälse stånden. Ledningen af de kommunala angelägenheterna, som gaf prestema vana och förmåga att röra sig äfven i politiska frågor, den bildning, hvaraf de voro i besittning, och framförallt det patriarkaliska förhållande, som rådde mellan dem och deras församlingsbor, gjorde dem synnerligen lämpliga att vara de ofrälse ståndens ledare. Med skäl kan man kalla presterna under 1600-talet sin tids »folktribuner». Redan mot Karl IX uppträdde de synnerligen sjelfständigt i fråga om hans böjelse för kalvinismen, och t. o. m. Gustaf II Adolf och Axel Oxenstierna måste stundom gifva vika för deras sega motstånd (jfr t. ex. art. Consistorium generale). Sin största betydelse fingo de dock såsom försvarare af böndernas frihet och oberoende gent emot aristokratiens öfverdrifna anspråk. Tack vare deras bemödanden och ledning lyckades det de ofrälse stånden att med konungens hjelp genom reduktionen tillintetgöra det hotande adelsväldet. Karl XI:s envälde lemnade ej rum för någon annan myndighet än konungens, och presterna hade lika litet som de andra stånden något att säga vid afgörandet af landets angelägenheter. De förlorade t. o. m. genom 1686 års kyrkolag den myndighet, som de förut tagit sig, att vid riksdagarna såsom riks-konsistorium (consistorium regni) döma i högsta instans i äktenskapsmål, i stridigheter mellan andlige eller mellan dem och deras församlingsbor, i befordringsfrågor och dylika angelägenheter. De voro kraftiga befordrare af enväldet genom att i sina predikningar för folket framställa det som en gudomlig inrättning. Mycket större blef naturligtvis presteståndets inflytande under frihetstiden, ehuru kanske ej så stort som före 1680. Presterna tillhörde nämligen i allmänhet Mösspartiet, och i Sekreta utskottet, der de vigtigaste riksdagsärendena afgjordes, öfverröstades de vanligen af adel och borgare, som för det mesta voro ifriga Hattar. Den förtjensten måste man emellertid tillerkänna presterna att de brukade uppträda hofsamt och medlande, till dess den mot slutet af frihetstiden allt vildare partiyran grep äfven dem samt gjorde dem strängare och mera hersklystna än de öfriga stånden. I de vid samma tid börjande tvisterna mellan adel och ofrälse togo de lifligt del. Under det gustavianska tidehvarfvet spelade riksdagen ej någon mera betydande rol. Vid 1786 års riksdag voro presterna likasom de öfriga stånden i opposition mot konungen, men under de följande stodo de troget på hans sida. Under tiden efter 1809, särskildt under de decennier, som upptogos af striden om ståndsrepresentationens vara eller icke vara, häfdade presteståndet på ett utmärkt sätt sin plats såsom ett eget stånd inom riksdagen. En mera lysande samling representanter än presteståndets under t. ex. 1830- och 1840-talets riksdagar kan svårligen något lands historia uppvisa, och visst är att, om man vill i riksdagsförhandlingarna från de sista 40 åren af ståndsrepresentationens tillvaro söka utredningen af någon fråga, så har man närmast att söka den i presteståndets protokoll. Efter antagandet af 1866 års riksdagsordning miste presteståndet sin rätt att utgöra en särskild del af nationalrepresentationen. Men genom kyrkomötesinstitutionens införande (se Kyrkomöte 2) har tillfälle beredts presterna att utöfva stort inflytande i fråga om kyrkans styrelse och presterskapets privilegier. Med afseende å dessa privilegier må anmärkas, att prest-enkors och prostdöttrars förmån att njuta giftorätt och arfsrätt efter stadslag förlorade sin betydelse genom k. förordn. d. 19 Maj 1845, och att presterskapets och dermed likställda personers skattefrihet för deras gårdar och lägenheter i städerna upphäfdes fullständigt genom k. förordn. d. 3 Okt. 1873. De ännu återstående af presterskapets privilegier, som enligt regeringsformens § 114 ej kunna ändras eller upphäfvas utan konungens och riksdagens sammanstämmande beslut och med bifall af allmänt kyrkomöte, inskränka sig till: rätt att vid löneförmåner och anslagna fastigheter bibehållas, ämbetsgårdars, boställens och andra löningshemmans mer eller mindre fullständiga frihet från åtskilliga allmänna utskylder och besvär, såsom från grundskatt, rotering, håll-, reserv- och kronoskjuts, inqvartering samt kyrko- och prestgårdsbyggnad (jfr Lagen af d. 1 Maj och 12 Juni 1885) samt enkors och barns rätt till nådår. Se bl. a. Arfsrätt, Giftorätt, Inqvartering, Kyrkomöte, Nådår, Tionde. K. B-n. K. H. B.