Rydin, Herman Ludvig, universitetslärare, statsrättslig skriftställare, politiker, född i Jönköping d. 13 Aug. 1822, blef 1840 student i Upsala, aflade 1847 filos. kandidatexamen och promoverades 1848 till filos. doktor med andra hedersrummet (ultimus). Sedan han 1851 aflagt juris kandidatexamen, tjenstgjorde han 1851--54 först i hofrätterna, sedermera på ting och dokumenterade sig samtidigt genom afhandlingen Bidrag till svenska skogslagstiftningens historia för adjunkturen i administrativrätt och nationalekonomi vid Lunds universitet, till hvars innehafvare han utnämndes 1853. Under vårterminen 1854 skötte han professuren i nämnda ämnen, utgaf 1855 afhandlingen Om svenska folkets beskattningsrätt och utnämndes s. å. till professor i svensk statsrätt, kyrkorätt, krigslagfarenhet och folkrätt vid Upsala universitet, från hvilket ämbete han i Jan. 1890 fick afsked. Vid Lunds universitets jubelfest (1868) promoverades han till juris hedersdoktor. Han är ledamot af norska Videnskabsselskabet (1865), Videnskabsselskabet i Köpenhamn (1876) och Vet. societeten i Upsala (1882). -- Med lif och lust har R. deltagit i behandlingen af dagens politiska frågor dels såsom författare, dels såsom ledamot af riksdagen. Hans uppträdande i »norska frågan» torde först hafva fäst en allmännare uppmärksamhet vid honom och gjorde honom känd icke blott inom Sverige, utan inom hela Skandinavien. Sedan han i de Flygblad i norska frågan, som han 1860 utgaf i förening med C. G. Malmström, sökt mot den då gängse åsigten inom svenska riksdagen häfda Norges rätt att utan svensk inblandning vidtaga ändring af sådana delar af »Grundloven», som ej utgöra förutsättning för riksakten, utgaf han Föreningen emellan Sverige och Norge, från historisk och statsrättslig synpunkt betraktad (1863). Denna omfångsrika skrift, som afsåg att närmare utreda de unionella förhållandena i hela deras vidd, utöfvade, kan man säga, en lugnande inverkan på sinnena på båda sidor om Kölen, äfven om kritiken, med det numera rikare faktiska materiel, som står forskaren till buds, kan hafva åtskilligt att erinra mot R:s uppfattning af det rent historiska förloppet vid unionens tillkomst. När på 1880-talet den s. k. vetofrågan i Norge framkallade en konstitutionel konflikt, försvarade R. i Unionen och konungens sanktionsrätt i norska grundlagsfrågor (1883) af både principiella och formella skäl konungens definitiva sanktionsrätt i grundlagsfrågor, dervid framhållande föreningens beskaffenhet af en realunion, den der ej ensidigt kan upphäfvas af endera parten, samt hvartdera rikets pligt att i sin inre lagstiftning, vare sig att det gäller grundlag eller lag i allmänhet, hålla sig inom de gränser, som föreningsändamålet utstakat. Konflikten i Norge har R. ytterligare belyst genom Riksrättsåtalet i Norge (i »Ny svensk tidskrift», 1884). Af R:s konjunkturskrifter må för öfrigt påpekas hans till försvar för det 1863 framlagda representationsförslaget utgifna Betraktelser i representationsfrågan af en svensk medborgare, som ej undertecknat någon reformadress (1865), vidare De nya lärorna om svenske medborgares värnepligt (i »Svensk literaturtidskrift», 1869), hvari han ville bevisa, att knektekontrakten lagligen ej lägga hinder i vägen för beväringsmanskapets vidsträcktare öfning och en längre värnpligtstid, Kamrarne och beskattningsfrågan (i »Svensk tidskrift», 1873), hvari han uttalade sin förkastelsedom öfver det vid 1872 års riksdag gjorda försöket att draga frågan om mantalspenningarnas afskaffande under gemensam omröstning, och Till allmänheten i grundskattefrågan (1877), hvari han, under förutsättning att grundskatterna och indelningsverket afskrefves, yrkade på att alla fastigheter i stad och på land åsattes en särskild fastighetsskatt till lika belopp med den gjorda eftergiften och derjämte en särskild skatt för inkomsten af det i fastigheten nedlagda kapitalet, och Om reform af den svenska tryckfrihetslagstiftningen (i »Ny svensk tidskr.» 1887). Af R:s rent vetenskapliga arbeten må anföras Om yttrandefrihet och tryckfrihet (1859), Några anmärkningar om konungens rätt att göra nåd (i »Upsala univ. årsskr.» 1861), Svenska statsrättsförhållanden, bedömda efter representationsreformens genomförande (i »Svensk literaturtidskrift», 1868; en kritik af Chr. Naumanns »Sveriges statsförfattningsrätt»), Svenska riksdagen, dess sammansättning och verksamhet (del I, 1873; del II 1878--79), 1809--10 års riksdags statsrättsliga betydelse för statsregleringen (1875--76; akademiska program), Om det parlamentariska styrelsesättet och dess förenlighet med svenskt statsskick (i »Svensk tidskrift», 1876; R. anser parlamentarismen med dess nutida anspråk oförenlig med vårt statsskick, sådant det i våra grundlagar är bestämdt), den såsom bilaga till R:s reservation till skattekomiténs betänkande af år 1882 afgifna P. M. om svenska skatteväsendets utveckling samt en mängd artiklar i »Nordisk Familjebok».
R., som, med undantag af åren 1866--68, var ledamot af Upsala läns landsting 1863--88 och derunder var 1884--85 tingets vice ordförande och 1886--88 ordförande, har tillhört riksdagen 1867--75 såsom ledamot af Första kammaren för Vesterbottens län och 1876--78 samt sedan 1882 såsom ledamot af Andra kammaren för Upsala stad. Han har derunder suttit i konstitutionsutskottet 1867--75, 1877 och 1888--90 samt i flere tillfälliga och särskilda utskott, bl. a. i 1883 års särskilda utskott för afgifvande af utlåtande rörande väckt motion om Sveriges neutralisering. Han var ledamot i 1875--76 års förberedande skattejämkningskomité och af 1879--81 års stora skattekomité. 1879--81 var han äfven statsrevisor. Hans politiska ståndpunkt angifves af hans ofvan nämnda skrifter. Här må endast tilläggas, att han 1885 slöt sig till tullskyddsvännerna, och att han såsom ledamot af konstitutionsutskottet under de senaste riksdagarna särskildt intresserat sig för en lämplig lösning af frågan om begränsning af riksdagsmännens antal. 1888 var R. lekmannaombud för Upsala stift vid kyrkomötet, som gaf honom en plats i sitt lagutskott.