Sachser l. Sachsare (Lat. saxones), en germansk folkstam, hvars namn man i allmänhet härleder från ett af de äldste sachserna begagnadt kort stensvärd, »sahs». Enl. Klaudios Ptolemaios hade sachserna i 1:sta årh. e. Kr. sitt hem mellan floderna Eider, Elbe och Trave i det forna landskapet Nord-Albingien (»Saxonia transalbina»), der de torde hafva efterträdt cimbrerna. I 3:dje årh. e. Kr. öfvergick deras namn på ett folkförbund, i hvilket, utom de ursprunglige sachserna, åtskilliga äldre folkstammar uppgingo, särskildt cherusker, angrivarier och chauker, så att det sachsiska området småningom utsträcktes venster om Elbe ända till andra sidan Ems. Sachserna, hvilka ofta till lands gjorde infall i det romerska riket, i förening med frankerna, blefvo dock af större betydelse genom sina sjöröfvaretåg till de galliska och britiska kusterna. Med deras hjelp gjorde sig Carausius år 287 till enväldig herskare i Britannien. På kusten af Armorica, det nuv. Bretagne, slogo de sig ner i början af 5:te årh. Från midten af samma årh. eröfrade sachserna, i förening med andra nordgermanska stammar, det af romarna öfvergifna Britannien, der de gåfvo sitt namn åt landskapen Wessex, Sussex och Essex (jfr Angelsachser). I Germanien utvidgades alltmer deras välde. Ganska tidigt skilde man emellan olika hufvudstammar bland dem: östfalerna, ö. om Weser, vestfalerna, v. om Weser, engrerna l. angrarierna, på ömse sidor om denna flod, och nordalbingierna, n. om Elbe, utan att likväl så noga kunna angifva gränserna dem emellan. År 531 förstörde sachserna, i förbindelse med de austrasiske frankerna, det thüringska riket. Med frankerna lågo de sedermera nästan oupphörligt i krig, under vexlande framgång och nederlag. Slutligen, sedan Karl den store efter en rad hårdnackade strider besegrat deras anförare, Wittekind, måste sachserna böja sig under det frankiska oket och styrdes derefter af grefvar. Kampen med Karl hade likaledes till resultat att de antogo kristendomen. År 843, vid det frankiska väldets delning, tillföll det sachsiska området Ludvig den tyske. Under honom lemnades emellertid området alltmer öppet för infall af slaver och normanner, och detta hade till följd att sachserna valde en af sina grefvar, den mäktige Ludolf, till sin suveräne herskare, med titeln hertig.
Sålunda uppstod det gamla nationella hertigdömet Sachsen (omkr. 850). Ludolf efterträddes af sin son Bruno, hvilken stupade 880 uti en strid mot normannerna, och derefter öfvertogs regeringen af den andre sonen, Otto »der erlauchte», en af sin tids anseddaste och mäktigaste furstar, hvilken med Sachsen förenade Thüringen. Den sistnämndes son och efterträdare, Henrik Fogelfängaren, valdes 919 till tysk konung och blef sålunda stamfader för de tyske konungarna af den sachsiska ätten. Henrik behöll för sin egen räkning det sachsiska hertigdömet, men detta blef omkr. 960 af hans son, Otto I den store, öfverlemnadt till den tappre sachsiske härföraren Hermann Billung, hvilken utmärkt sig genom sina härtåg mot slaverna. Hermanns ätt regerade till 1106, då den utdog på manssidan. Under hertigdömet Sachsen lydde vid denna tid de mot slaverna upprättade markgrefskapen Meissen, Östsachsen och Nordsachsen äfvensom till 1026 markgrefskapet Slesvig. Den siste af Billungarna, hertig Magnus, som förde långvariga, ytterst förödande krig mot konung Henrik IV, efterträddes af Lothar, grefve af Supplinburg. Denne, vald till tysk konung 1125, öfverlemnade 1127 hertigdömet åt sin måg, den welfiske hertigen Henrik den stolte af Bajern. Konung Konrad III beröfvade emellertid Henrik hertigdömet samt gaf det i stället 1138 till Albrekt Björnen, af huset Askanien, men återställde det redan 1139 till Henriks son, Henrik Lejonet, hvarvid Albrekt som ersättning erhöll suveränitet öfver markgrefskapet Brandenburg. Henrik Lejonet, som 1156 äfven blef hertig af Bajern, var kejsar Fredrik I:s mäktigaste bundsförvant i de italienska krigen. Han utvidgade sachsiska hertigdömets gränser mot norr till Östersjön och mot öster till floden Oder, genom segrar öfver de slaviska stammarna, samt utbredde dit den kristna kulturen. Då han 1176 vägrat understödja kejsaren i kriget mot lombarderna, blef han emellertid 1180 förklarad i akt och hertigdömet upplöst. Henrik behöll endast sitt arfland, som 1235 förvandlades till hertigdömet Braunschweig. Det öfriga förlänades åt ärkebiskopen af Köln, landtgrefven af Thüringen samt åtskilliga andra andliga och verldsliga herrar. Den sachsiska hertigvärdigheten öfvergick till Albrekt Björnens son, Bernhard af Askanien.
Det nya hertigdömet Sachsen, hvilket sålunda uppkom, innefattade knappast mer än Holstein, Lauenburg och några grefskap vid Elbe, med Wittenberg som hufvudort. Bernhard dog 1212 och efterträddes af sin son Albrekt, som dog 1260. Den sistnämndes söner, Johan och Albrekt II, delade sins emellan hertigdömet och stiftade sålunda tvänne nya sachsiska linier: Sachsen-Lauenburg (se Lauenburg 1) och Sachsen-Wittenberg.
Då sistnämnde Albrekts son, Rudolf I, som innehade wittenbergska området, efter en strid med den lauenburgska linien 1356 fått bekräftelse på kurvärdigheten, kom hans land att bära namnet kurfurstendömet Sachsen. Den kurfurstliga wittenbergska linien utdog emellertid 1422 med Albrekt III. Derefter förlänades kurfurstendömet 1423 åt markgrefve Fredrik den stridbare i Meissen, af huset Wettin, till lön för de tjenster, som denne visat kejsaren i husitkrigen. Men dermed kom äfven kurfurstendömet Sachsen att omfatta ett delvis helt annat område än förut, nämligen tillika Meissen, som ungefär motsvarade nuv. konungariket Sachsen. Fredrik efterträddes af sin son Fredrik den saktmodige, som dog 1464. Denne efterträddes i sin ordning af sina bägge söner, Ernst och Albrekt, hvilka till en början i endrägt förde regeringen och gemensamt utvidgade sina besittningar. Men när de till slut blifvit oense, delades deras land i tvänne delar genom fördraget i Leipzig 1485, så att Ernst erhöll de thüringska landskapen jämte kurvärdigheten, men Albrekt deremot den meissenska delen. Sålunda uppkommo tvänne nya sachsiska regentlinier: den ernestinska och den albertinska. Hos Ernsts efterkommande bibehölls dock kurvärdigheten endast af hans son, den i reformationshistorien berömde kurfursten Fredrik den vise, och dennes två närmaste efterföljare. I början af schmalkaldiska kriget, 1547, öfverfördes nämligen kurfurste-värdigheten till den albertinska linien, hvilken derefter bibehöll den, tills det kurfurstliga området år 1806 upphöjdes till konungarike. (Se vidare Sachsen, konungarike.) Den ernestinska liniens besittningar skiftades sedermera mellan fyra nya linier: Sachsen-Weimar, Sachsen-Meiningen, Sachsen-Altenburg och Sachsen-Koburg-Gotha.
De gamle sachserna, en af Germaniens mest krigiska stammar, lefde i fria samfund under höfdingar, som valdes af dem sjelfva. Endast under krig utsago de genom val eller lottkastning en hertig, som (så snart fred slutits) nedlade sin myndighet. Hos sachserna skilde man emellan de frie jordegarna, till hvilka adeln hörde, som likväl ej egde några politiska företrädesrättigheter, samt trälarna. Den frie mannen var oinskränkt herre på sin gård och led der intet intrång af allmän lag. De offentliga angelägenheterna afgjordes på en församling i Marklo vid Weser, dit ombud från de olika samfunden årligen sammankommo. -- De hos sachserna länge bevarade rättssedvänjorna samlades under Karl den store i Lex saxonum och stadfästes troligen 802. Samtidigt inrättades de första sachsiska biskopsstiften.