Sakrament (Lat. sacramentum) kallas i det kyrkliga språket en kultushandling, i hvilken gudomliga nådegåfvor förmedlas genom synliga tecken. Hos de gamle romarna betecknade ordet ursprungligen den penningsumma, som i en rättstvist af parterna deponerades på ett heligt ställe (locus sacer). sedermera betydde det ed och särskildt krigareeden. Inom den vesterländska kyrkan erhöll det betydelsen af en helig hemlighet (Grek. mysterion), särskildt af en den gudomliga nåden förmedlande religiös handling. I första rummet räknades såsom sakrament de båda af Kristus instiftade kultushandlingarna, dopet och nattvarden; men till dem sällade sig snart åtskilliga andra kyrkobruk.
Augustinus definierade sakrament såsom »tecknet till en helig sak». Småningom bestämdes det -- förnämligast genom skolastikerna -- närmare såsom ett sådant tecken till en helig sak, som på ett hemlighetsfullt sätt verkar på den mottagande, såsom »ett verksamt tecken för nåden». Hugo af Sanct Victor (d. 1141) uppräknade ända till trettio sakrament, indelade i tre klasser. Petrus Lombardus (d. 1164) begränsade deras antal till sju -- dopet, konfirmationen, nattvarden, boten, sista smörjelsen, prestvigningen och äktenskapet. Detta sjutal stadfästes af kyrkomötena i Florens 1439 och i Trident 1545--63, der det ock fastslogs såsom romerska kyrkans lära, att sakramenten oberoende af den mottagandes sinnesbeskaffenhet meddela den gudomliga nåden åt alla, dock med vilkor att de icke uppsåtligen motstå eller likasom »skjuta en bom för» densamma.
Reformationen medförde en ombildning af läran om sakramenten. Dessas antal reducerades till två -- dopet och nattvarden. Dock räknade Luther till en tid äfven boten till sakramenten. Såsom det enande bandet mellan tecknet och saken framställde han först tron, men sedermera Guds ord och löfte, hvarom han säger, att det är »det största och bästa stycket af alla sakrament», samt att derförutan »sakramenten äro döda och ingenting». Hade han i början sagt, att tron t. o. m. kunde i nödfall ersätta sjelfva sakramentet i dess yttre form. så framhöll han deremot under den senare perioden af sin verksamhet så mycket starkare sakramentets oumbärlighet. I och med detsamma betonade han ock en uppfattning af sakramenten, enligt hvilken de icke äro endast tecken för nåden, utan vehikel för densamma, enligt hvilken den gudomliga gåfvan är på ett öfvernaturligt sätt närvarande i sakramentets yttre element. Detta blef den lutherska kyrkans uppfattning, sådan den i konkordie-formeln bestämdt uttrycktes.
I den reformerta kyrkans lära tillbakavisas hvarje föreställning om en magisk verkan af sakramenten. Dessa förhålla sig till ordet likasom de sigill, hvilka vidhängas en skriftlig urkund. Utan ordet äro de intet, med ordet bidraga de till att bekräfta detsamma. De förmedla icke frälsningen såsom sådan; men de bära vittne om frälsningens fullbordade fakta. Den reformerta kyrkans uppfattning af sakramenten är äfven hufvudsakligen baptisternas, metodisternas och andra ursprungligen från denna kyrka utgångna samfunds. Motsatsen mellan den lutherska och den reformerta kyrkans sakramentlära har, i den nyare tiden, i den allmänna uppfattningen småningom utjämnats. Ett uttryck härför är särskildt unionen mellan båda kyrkorna i Tyskland. Men å andra sidan har en hyperortodox riktning inom den evangelisk-lutherska kyrkan (nylutheranismen) sökt utbilda den lutherska sakramentsläran till sina yttersta konsekvenser och velat bygga kyrkan hufvudsakligen på sakramentsbegreppet samt derigenom skarpare tillspetsat den konfessionella motsatsen mellan de båda kyrkorna.
I anseende till analogien mellan de båda judiska religionsbruken omskärelsen och påskalammet såsom förbundstecken å ena sidan samt dopet och nattvarden å den andra hafva de kristne teologerna betecknat de förstnämnda såsom »Gamla testamentets sakrament». A. F. Å.