Sakramentsstriden (jfr Sakrament) kallades den strid, som mellan reformatorerna uppstod om nattvardsläran, och som blef hufvudorsaken till söndringen mellan lutherska och reformerta kyrkan (se vidare Nattvarden). I Sverige, dit under Gustaf I och Erik XIV -- i anledning af hugenottförföljelserna -- många reformerte invandrade från Frankrike, utgaf ärkebiskop Laurentius Petri 1561 en skrift mot den reformerta nattvardsläran. Erik XIV:s f. d. lärare Dionysius Beurreus upptog utmaningen och försvarade nämnda lära i en till biskop Johan Ofeegh i Vesterås ställd skrift. Slutet på striden blef för den gången, att i ett kungl. mandat af d. 4 Dec. 1565 förnekandet af Kristi lekamens och blods verkliga närvaro i nattvarden och i sammanhang dermed hela den reformerta uppfattningen af Kristi person stämplades såsom »vrångvisa läror», och främlingarna förbjödos att bland konungens undersåtar sprida sina »villfarelser». (Jfr Beurreus.)
Sedermera upplågade striden å nyo, då Karl IX i samråd med sin hofpredikant Micronius 1602 utgaf en för hoftörsamlingen afsedd handbok, hvilken af ärkebiskop Olaus Martini angreps såsom calvinistisk. 1604 utgaf konungen en från reformert ståndpunkt skrifven bok om den personliga föreningen mellan Kristi båda naturer och om altarets sakrament samt en katekes efter mönstret af Heidelberg-katekesen. Striden mellan honom och ärkebiskopen angående nattvardsläran fortfor i flere år. Resultatet blef endast, att den svenska kyrkan fick en mera utprägladt luthersk karakter.