Beurreus [börreus], Dionysius (namnet skrifves äfven Burreus, Burrey och Bouré), Erik XIV:s lärare, teolog, läkare, diplomat, geograf och latinsk skald, föddes, enligt en uppgift, redan före 1507, enligt en annan 1511, i staden Beurey i det forna franska landskapet Autun, studerade omkr. 1537 vid Sorbonne i Paris och förfäktade der ifrigt katolicismen. Snart slöt han sig likväl till den calvinska läran. Till följd deraf utsatt för många förföljelser, mottog han 1547 med tacksamhet anbudet att blifva lärare för Gustaf Vasas söner. Han vann genast hertig Eriks förtroende, hvilket han bibehöll under hela sitt lif, och ingaf denne furste smak för astrologiska grubblerier. B. anses äfven hafva varit den egentlige upphofsmannen till de underhandlingar, som fördes rörande giftermål mellan Erik och drottning Elisabet i England, dit han ock i denna angelägenhet skickades såsom utomordentligt sändebud. Som bekant misslyckades dessa underhandlingar. På sin resa till England hade B. medfört det patent, som inbjöd engelska protestanter att nedsätta sig i Sverige -- ett anbud, som hörsammades af många. Efter återkomsten spelade han en betydande rol i Sverige. Redan 1559 lär han hafva blifvit adlad; 1562 blef han riksråd. Derefter sändes han i beskickningar till Danmark och Skotland. I sistnämnda land lär han, emot gifna instruktioner, hafva friat för konung Erik till drottning Maria Stuart och derigenom ytterligare försvagat utsigterna till en förbindelse med Elisabet. 1566 blef han riksräntmästare och skref sig då herre till Vellinge och Fituna. B., som för sin tid egde en ganska grundlig lärdom, var en gerna sedd gäst hos Erik XIV, hvilken han i grund kände, och ansågs af honom för ett lämpligt sällskap åt Karin Månsdotter. Till karakteren var han inställsam och smickrande. Hans samtida beskyllde honom äfven för att gemensamt med Göran Persson hafva "med våld" till- och afsatt prester. Det våldsamma slutet på hans lif har ådragit honom ett särskildt intresse. Då han efter de hemska Sture-morden (1567) skyndade att följa den flyende Erik, fick han med sitt lif plikta för sin djerfhet att nalkas den ursinnige konungen. Drabanterna fingo nämligen befallning att nedstöta honom såsom en förrädare. Sägnen att han blifvit mördad vid Alsike, der en källa ännu bär hans namn, är jämförelsevis ung; enligt en nästan samtidig berättelse skedde mordet närmare Upsala slott.
B. har äfven vunnit en viss ryktbarhet för sin polemik med Laur. Petri rörande nattvarden, den s. k. liquorist-striden, i hvilken k. Erik sjelf deltog. Äfven har han efterlemnat
flere teologiska skrifter på latin, hvilka förvaras i manuskript i åtskilliga bibliotek. En intressant del af B:i brefvexling finnes bland de äldsta "Diplomatica" i riksarkivet. R. G.