Sala, bergsstad i Vestmanland, Vesterås län, på en flack, men bördig slätt, straxt vester om föreningspunkten för Sagans bägge källflöden, af hvilka det vestra begränsar stadsplanen på norra sidan. Stadens område är ovanligt stort, icke mindre än 8,552,96 har, satt till 42 1/8 mtl. Stadsplanen, på senare åren utvidgad, är fördelad i 269 tomter, af hvilka 63 år 1880 voro obebyggda. Taxeringsvärdet uppgick år 1888 till 5,335,000 kr., hvaraf 1,654,700 kr. för jordbruksfastighet. Innevånarnas antal, som redan år 1815 var 2,193, uppgick 1870 till 3,859, 1880 till 4,836 och 1889 till 5,542. S. har raka gator, som skära hvarandra vinkelrätt, ett rymligt torg midt i staden, i allmänhet oansenliga trähus, ett anspråkslöst rådhus samt en kyrka i gotisk stil (byggd 1738), stadens enda märkliga byggnad. Hufvudnäringar äro jordbruk och bergsbruk. De vanliga stadsmannanäringarna hafva deremot länge legat nere och först på de senaste årtiondena tagit något raskare fart. År 1887 funnos 41 handlande med 48 biträden samt 61 handtverkare med 92 arbetare. Fabriksrörelsen sysselsatte s. å. 45 arbetare vid 8 fabriker med 166,329 kr. tillverkningsvärde, af hvilket största delen, 132,790 kr., kom på två bryggerier. Stadens bokförda tillgångar upptogos vid nämnda tid till 550,560 kr., skulderna till 367,586 kr. I kommunalskatt erlades 3 kr. 50 öre för hvarje krona bevillning. Offentliga inrättningar äro: ett 3-klassigt allmänt läroverk, ett lasarett och en sparbank, hvarjämte finnas afdelningskontor af Uplands och Mälareprovinsernas enskilda banker. Från boktryckerier i staden utgifvas tre tidningar: »Sala allehanda», »Avesta tidning» och »Östra Vestmanland» hvardera 2 gånger i veckan. Norra stambanan har station vid S., som derjämte öfver Tillberga står i direkt förbindelse med Vesterås. -- Staden utgör ett regalt privilegieradt pastorat af 2:dra klassen, Vesterås stift. -- Jämte Arboga utgör S. en valkrets vid val af riksdagsman i Andra kammaren.
Silfvermalmsbrytningen i Salberget på 1500-talet gaf upphof till S:s anläggning. Platsen erhöll privilegier såsom stad 1624 och fick då större delen af sina betydliga jordar. Också utvecklade sig staden till en början hastigt, men stannade, i växten, på samma gång silfvertillverkningen minskades. I allmänhet oberörd af de politiska tilldragelserna och skonad från svårare olyckor -- eldsvådorna 1736 och 1880 utgöra undantag -- har staden i sitt inre och yttre präglats af en viss stillsam ålderdomlighet och först under de senaste årtiondena, framförallt sedan den erhållit jernvägsförbindelser samt efter 1880 års brand, antagit ett modernare utseende. A. G.