Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Salomo

Ämne: Drottningar, gemåler och Portugals kungar · Kejsare, kungar, drottningar och furstehus

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 14 (1890), sp. 405–406 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Salomo (Hebr. Schålamå, »den fridsälle»), Davids son, den tredje konungen i det odelade israelitiska riket. Hans regering uppgifves hafva varat i fyratio år och inföll vid pass 1,000 f. Kr., enligt vanlig beräkning 1015--975. Han var född af Bath-Seba, en qvinna af det fordom i Syrien mäktiga cheta-folket (bibelns hetheer), hvilken David gjort till sin gemål efter det förrädiska mordet på hennes förre make, Uria. Salomo var ej den egentlige tronarfvingen. Men Adonia, som efter Absalons död var bestämd till faderns efterträdare, blef röjd ur vägen genom en palatsrevolution i vanlig österländsk stil, anstiftad af Bath-Seba i förening med profeten Nathan, och derefter stod för Salomo vägen öppen till hans faders tron.

En uppgift af högsta intresse för forskningen vore att utreda, om S:s härkomst på mödernet berättigar oss att i honom se en arftagare till det ur sitt dunkel alltmera framträdande cheta-folkets traditioner. Några århundraden tidigare hade detta folk i vestra Asien grundat en stormonarki, hvilken segerrikt trotsat Egyptens hela makt, när detta rike befann sig på höjden af sin storhet, och af dess konung Ramses-Sesostris erkänts såsom en fullt jämbördig motståndare. Det vissa är, att Salomo införde fullkomligt nya styrelsegrundsatser i det storvälde, som David med framgång sökt å nyo upprätta mellan Egypten och Eufrat. I motsats till den enkla patriarkaliska styrelse, vid hvilken det israelitiska herde- och bondefolket förut varit vant, uppträdde han såsom en fulländad österländsk despot, med en hofhållning af dittills osedd glans och prakt. Någon krigare var han icke. Flere af de folk, som hans fader kufvat, undandrogo sig hans välde. Men genom den organisation, som han gaf åt sitt rike, grundade han åt sig ett rykte för hardt när öfvermensklig vishet, hvilket bevarats af konungaböckerna och sagolikt förstorats i Österlandet. Sin mesta berömmelse vann han genom att på de österländske stormonarkernas vanliga sätt pryda sitt rike och sin hufvudstad med de kostbaraste byggnadsverk, bl. a. med Jerusalems praktfulla, ehuru ej stort tilltagna tempel, som blef medelpunkten för den israelitiska gudstjensten.

Kännetecknande för S:s regering är den lifliga förbindelse, hvari han stod med utlandet, något som tyckes antyda början till ett statssystem i nyare tiders anda. Med Egyptens konungar förbands han genom vänskap och giftermål. Med Hiram, konungen i den feniciska storstar den Tyrus, hvars handel redan då stod i sin högsta blomstring, var han nära förbunden. Hiram bistod honom troget vid utförandet af hans byggnadsplaner. Med fenicerna deltog han äfven i karavanhandeln på det inre Asien, öfver Tadmor (det senare Palmyra). Märkligast äro likväl de handelsförbindelser han och Hiram knöto med det fjärran Ofir. S. hade ingått vänskap med drottningen af Saba, ett sydarabiskt rike, sannolikt identiskt med det gamla Pient, kryddornas hemland, med hvilket Egypten sedan årtusenden stått i både vänlig och fientlig beröring. Från Saba hade länge idkats en vidsträckt sjöfart kring Indiska hafvets kuster. Genom sin vänskap med drottningen kunde S. från hamnarna Elath och Eziongeber vid Röda hafvets nordöstra vik låta sin egen och Hirams förenade flottor hvart tredje år gå ut på sjötåg till Ofir, hvari man nu trott sig igenkänna den indiska hamnstaden Abkirn, nära Indusflodens utlopp.

Under S. uppnådde den israelitiska stormakten sin högsta glans; men den bar redan förgängelsens frö inom sig. Åt alla de olika gudar, som dyrkades af de många folken under hans spira, hembar S. enligt österländskt bruk sin dyrkan. Sin egyptiska gemål och de många qvinnorna i sitt harem tillät han öfva hvar sitt lands gudstjenst. Men derigenom retade han mot sig Jehovahs rättrogne bekännare. Hans dyrbara hofhållning och många byggnader tvungo honom att betunga folket med oskäligt dryga pålagor och dagsverken. Till den häraf väckta förbittringen sällade sig den gamla fiendskapen mellan Juda och Efraims stammar. Ett på S:s ålderdom utbrutet uppror, under Jerobeams anförande, blef visserligen kufvadt. Men Jerobeam upptog med större framgång striden, när Rehabeam efterträdde sin fader, och så splittrades riket för all framtid i två inbördes fientliga hälfter: Juda och Israels riken. Långt efter det minnet af de under S:s regering utståndna lidanden förbleknat, qvarlefde ryktet om hans visdom och antog i folkens fantasi den mest sagolika utsträckning. Inom den kristna kyrkan tillskrifvas honom med orätt tre gammaltestamentliga böcker: Salomos ordspråk, Predikaren och Höga visan. I hela österlandet vördas han som urbilden för en stor, vis och mäktig sultan. Äfven inom det vesterländska frimureriets hemliga läror och symbolik spelar S. en mycket betydande rol. E. Sn.