Salol (Salicylsyrefenyleter), kem. farmak., ett färglöst och nästan smaklöst, kristalliniskt pulver, som uppstår, om salicylsyra uppvärmes med fenol och fosforoxyklorid. Det har angenäm lukt, löses lätt i alkohol och eter, men knappast i vatten och smälter vid 40°. Salol begagnas i medicinen med fördel mot akut rheumatism och mot sockersjuka.
1. Saloman, Siegfried, tonsättare, violinist, född d. 2 Okt. 1816 i Tönder (Schleswig), väckte i sitt tolfte år uppseende på konserter, fick derefter i Köpenhamn undervisning af Fröhlich och Hartmann samt erhöll 1838 ett treårigt regeringsstipendium, hvilket satte honom i stånd att fortsätta sina studier för Schneider i Dessau och Lipinski i Dresden. Återkommen till Köpenhamn 1843, höll han föreläsningar i musikteori och skref åtskilliga kompositioner, bl. a. operorna Tordenskjold (1844) och Diamantkorset (1847). Den sistnämnda, som gafs ej endast i Köpenhamn, utan äfvren i åtskilliga tyska städer, betecknades af kritiken som en af de förnämsta på sin tid samt utmärker sig för komisk friskhet, stor melodirikedom och synnerligen omsorgsfull faktur. 1850 blef S. af Liszt inbjuden att anföra sin opera Das Corps der Rache i Weimar. S. å. gift med den berömda svenska sångerskan Henriette Nissen (se Nissen-Saloman), gjorde han tillsammans med henne konstresor i Skandinavien, Tyskland, Ryssland, ända till Konstantinopel. En längre tid var han derefter bosatt i Petersburg, men efter sin makas död, 1879, slog han sig ned i Stockholm. Sedan dess har han i den svenska hufvudstaden utgifvit eller framfört åtskilliga kompositioner: orkestermålningen Lägerlif, operorna Karpaternas ros (1881, skrifven för Moskva 1867) och Diamantkorset (1886, med ovanlig framgång), flere sånger m. m. Flere operor af S. hafva tills vidare stannat i manuskript. A. L.
2. Saloman, Geskel, målare, den förres broder, född i Tönder (Schleswig) d. 1 Apr. 1821, blef 1834 elev vid konstakademien i Köpenhamn, der han vann flere belöningar, samt studerade särskildt hos Lund och Eckersberg. Bland hans tidigare arbeten märkas i synnerhet: Ett parti l'hombre (1845), Overskou (1848), porträtt af T. Müller (1849), grefve Sponneck (s. å.), Skrifundervisning (1850) m. fl. Hösten 1850 for han af en tillfällig anledning till Göteborg, men fick der så mycket beställningar, att han omsider blef fullt bofast. 1854 besökte han Paris och målade hos Couture, och 1860--61 gjorde han studier i Algeriet. 1862 grundlade han i Göteborg en enskild tecknings- och målningsskola samt organiserade museets ritskola, hvilken han sedan förestod till 1871. År 1868 kallades han till ledamot af Konstakademien, och 1869 arbetade han flitigt i den komité, som förberedde den skandinaviska konstutställningen i Göteborg, med hvilken utställning, hufvudsakligen på hans initiativ, det första skandinaviska konstnärs- och ritläraremötet förbands. I Göteborg fullbordade S. en högst betydlig mängd taflor och porträtt, bland hvilka företrädesvis må nämnas: Nyheter från Krim (1855), Väfverska i bohuslänska skärgården (1857, Nationalmuseum, erhöll mention å salongen i Paris), Utvandrare (1868) och Hönsoffringen i Alger (1866). 1871 flyttade han till Stockholm, blef 1874 vice professor vid Konstakademien och erhöll 1876 det k. porträttmålarearvodet, med undervisningsskyldighet. Äfven under detta skede af sin konstnärsbana har S. utfört ej få målningar: Meditation (1871, Nationalmuseum), En syatelier (1873), Segrarnas hemkomst (1882, silfverbröllopsgåfva till Oskar II), Gustaf Vasa i Vesterås (1886), porträtt af G. Lagerbielke (1877, första kammarens sessionsrum), B. von Platen, Edv. Bergh, S. Lagerberg m. fl. Åtskilliga bland dem finnas återgifna i litografi af honom sjelf. S. har en säregen ställning i vår nyare konst, derigenom att hans utbildning väsentligen påverkats af den danska skolan under Eckersbergs tid. Hans kompositioner äro i allmänhet väl genomtänkta och överskådligt ordnade. I utförandet röjes mycken sorgfällighet och ett noggrant detaljstudium, men någon gång tillika en viss svaghet i karakteristiken. Färgen är lugn och jämn, utan betydligare styrka eller djerfhet. I sina många porträtt har S. lemnat särdeles redbara prof på sin flit och goda uppfattning. Han har äfven ådragit sig en stor uppmärksamhet, särskildt i utlandet, genom sina grundliga och omfattande konstarkeologiska studier: La statue de Milo, dite: Venus Victrix (2 del., 1878--80), för hvilket arbete han 1882 kallades till korresponderande ledamot af l'Institut de Genève, Die Statue des belvederischen oder vaticanischen Apollo (1882), Ueber die plinthe der Venus von Milo (1884) samt Der sandalenbinder (1885). Han har dessutom utgifvit en elementarkurs i frihandsteckning (1870) m. m. -rn.