Saraja (Saraoja, Sariola, Sarantalo, Sarentola), Finsk mytol., är i de finska runorna ett parallelnamn såväl till det i guld och solsken skimrande Päivilä som ock till det mörka, Pohjola. De vanliga attributen till S. äro summa (skum, mörk) och sanka (tät, yfvig, välmående). Med anledning af sistnämnda attribut har man härledt ordet från samma ursprung som uttrycken päivä särkee, päivä sarastaa (solen söndrar l. bryter sig fram genom nattens moln, solen gryr), hvadan S. skulle beteckna morgonrodnadens land, hvilken betydelse mera öfverensstämmer med Päivilä. Man härleder ock uttrycket S. från sara, »starr», hvadan det skulle beteckna en starrbevuxen nejd. Åtminstone måste man som säkert anse, att runosångarnas folketymologi antagit den senare härledningen såsom den rätta. -- Egendomligt är, att äfven i den kristna legenden om Frälsarens födelse, intagen t. ex. i slutrunan af Kalevala, föreställningen om Pohjola och S. såsom det ondas hem inträngt. Då Marjatta, skall föda sin son, sänder hon sin tjenarinna att begära badstuga från S., der »den fule Ruotus» (Herodes) herskar. En annan hednisk reminiscens torde böra igenkännas deri att det nekande svaret på denna beskickning ej afgifves af Ruotus sjelf, utan af hans lika »fula» värdinna (jfr Louhi). O. G.
Nordisk familjebok · första upplagan
Saraja
Ämne: Finsk mytologi · Mytologi och sagohistoria
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 14 (1890), sp. 530–531 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗