Schadow

Schadow. 1. Johann Gottfried S., tysk bildhuggare, f. i Berlin 1764, var lärjunge af Joh. Tassaert, den siste af de nederländske konstnärer, som efter hvarandra varit verksamma i Berlin. Han stod ej länge under dennes ledning, ty vid tjugoett år lemnade han i hast Berlin med sin fästmö och gifte sig i Wien, men han rönte starkt inflytande af lärarens försök att använda tidskostymen i Zeidlitz' och Keiths stoder. Sedan han under ett par år ifrigt arbetat i Rom, erhöll han redan 1788 den genom Tassaerts död lediga platsen som öfverintendent öfver skulpturen i Berlin. Hans första stora arbete var en Minnesvård öfver grefve von der Mark, i Dorotheenkirche (1790). Derefter följde Friedrich II:s staty, i Stettin, samt Ziethen och Leopold af Dessau (bägge i uniform), på Vilhelmsplatsen i Berlin, ursprungligen i marmor, sedermera utbytta mot efterbildningar i brons. Blücherstoden, i Rostock (1819), blef ej så lyckad, i synnerhet i de allegoriserande relieferna på piedestalen, emedan S. mot sin vilja måste foga sig efter vissa idealistiska fordringar. Äfven i Luthermonumentet, på torget i Wittenberg (1821), »saknar man det fulla uttrycket af reformatorns andliga energi» (Lübke). S. utförde ock modellen till Fyrspannet på Brandenburger thor, i Berlin, m. m. Slutligen författade han äfven flere arbeten om konst, såsom Polyklet, oder von den massen der menschen nach dem geschlechte und alter (1834, 3:dje uppl. 1877), och Nationalphysiognomien (1835, 2:dra uppl. 1867). Han dog i Berlin 1850. S. var (jämte fransmannen Houdon och sin vän Sergel) en af de förste, som mot den senare renaissancens falska idealitet satte en enkel och sund återgifning af verkligheten, så att det karakteristiska i företeelsen blef hufvudsak. Han betraktas härvid som grundläggare af den nya Berlinskolan. -- 2. Rudolf (Zeno Ridolfo) S., f. i Rom 1786, den förres son, tysk bildhuggare, utbildade sig först under sin fader, men från 1810 under Thorvaldsen och Canova i Rom. Hans första sjelfständiga arbete, Paris, väckte uppseende, och hans andra, Sandalbinderskan, gjorde honom med ens berömd, och motstycket dertill, Spinnerskan, väckte kanske ännu större bifall. Begge stoderna måste han upprepade gånger återgifva. För öfrigt utförde han flere stoder och reliefer. Han dog redan 1822. Hans sista verk, Achilles med Penthesileas lik, fullbordades af Wolf. -- 3. Friedrich Wilhelm S. (adlad S. von Godenhaus), den förres broder, tysk målare, f. i Berlin 1789, studerade först under sin fader, sedan under Schirmer, var 1806--07 soldat, men reste 1810 med sin broder Rudolf till Rom, derhän slöt sig till de s. k. nazarenerna, nyromantikens representanter inom konsten, och der han äfven öfvergick till katolicismen. I Rom utförde han två fresker: Josef som drömtydare i fängelset och Josefs bröder visande hans blodiga klädning för Jakob. Men hans håg låg mindre åt det monumentala freskomåleriet. Han lyckades bättre med oljefärgsbilder, som tilläto ett lugnare naturstudium och ett sorgfälligare utförande. Från denna tid härledde sig ock hans förkärlek för det religiösa måleriet, som han gaf «en egendomlig riktning genom sin sträfvan att sammansmälta historisk naturtrohet med religiös symbolik, något som i hans arbeten alltmer verkade splittring mellan innehåll och form. Hans Madonnan, som himladrottning, Heliga familjen och åtskilliga porträtt härröra från samma period. 1819 kallades han till Berlin som professor i akademien och började dermed visa den andra framstående sidan af sin verksamhet, nämligen som lärare. Dessutom utförde han flere lifligt uppmärksammade arbeten: en Bacchanal, i Schauspielhaus, ett af hans få profana arbeten, flere Madonnor, De tre vise männen, Kristus och de fyra evangelisterna, i Schulpforta, som höra till hans bästa arbeten, samt en del porträtt. 1826 blef han efter Cornelius föreståndare för konstskolan i Düsseldorf, och en stor del af hans lärjungar följde honom dit. Trots sin katolska riktning fördragsam nog att icke påtvinga skolan någon tendens, lät han alla riktningar och arter fritt utveckla sig, och akademien i Düsseldorf fick derigenom en i egentlig mening modern prägel, ehuru det inskränkta småstadslifvet icke kunde befordra en fullt fri och allsidig konstutveckling. Hvad hans egna skapelser angår, öfvergick han alltmer till en abstrakt symboliserande form, såsom i De visa och ovisa jungfrurna (Frankfurt) och Lifvets brunn samt i Helvetet, Skärselden och Paradiset, efter Dante. Under arbetet på sistnämnda verk angreps han af svarta starren och blef blind. Han opererades med lycklig utgång, men han inålade icke mera. Redan 1836 gjordes mot honom flere angrepp af oppositionen bland de yngre; slutligen växte motståndet honom öfver hufvudet, och 1859 nedlade han sitt ämbete. Han dog 1862 i Düsseldorf. C. R. N.