Sida 303
Scaria ...
utgifvits af Portius, von der Lasa, M. Lange m. fl. Angående schackuppgifter se Ph. Klett, »Schachprobleme», och Max Lange, »Handbuch der schach-aufgaben». Bland svensk schackliteratur märkas: »Undervisning i schackspelet» (1869), af J. G. Schultz samt »Teoretisk och praktisk lärobok i schackspelet af J. Minckwitz», öfversatt och försedd med ett tillägg rörande schacklifvet i Sverige af E. Sahlberg.
Schack, Adolf Friedrich, grefve von S., tysk literaturhistoriker och skald, f. 1815 i Mecklenburg-Schwerin, hade i sin ungdom anställning vid kammarrätten i Berlin, som kammarherre hos storhertigen af Mecklenburg och som attaché vid förbundsdags-beskickningen i Frankfart, men tillbragte sin mesta tid med lärda studier och långsträckta resor. 1852 tog han som geheime legationsråd afsked ur statstjensten, och några år derefter bosatte han sig i München, på inbjudning af konung Maximilian. S:s förnämsta arbeten äro: Geschichte der dramatischen litteratur und kunst in Spanien (3 bd, 1845--46; Nachträge 1854), Poesie und kunst der araber in Spanien und Sicilien (2:dra uppl. 1877) äfvensom en samling eleganta och tankerika Gedichte (3:dje uppl. 1874), hvartill kommer Spanisches theater (1854), som innehåller förträffliga öfversättningar från spanska dramaturger och goda öfversättningar från persiska och indiska verk. Det bifall, som hans diktsamling rönte, föranledde honom att efter hand utgifva en mängd skaldeverk, såväl episka och dramatiska som lyriska, till stor del författade i hans yngre dagar. Hans Dramatische dichtungen utgåfvos i 2 bd 1879, hans Gesammelte werke i 6 bd 1882--83 (2:dra uppl. 1885). 1876 upphöjdes S. i tyskt grefligt stånd, och sedermera utnämndes han till mecklenburgskt verkligt geheimeråd.
Schack, Hans, dansk general, född d. 28 Okt. 1609 i Angel, af gammal mecklenburgsk adel, hade tjenat i främmande härar, innan han 1658 kom till Danmark. Han stod 1658--59 i spetsen för Köpenhamns försvar och var anförare för de danska trupperna i slaget vid Nyborg d. 14 Nov. 1659. Till belöning blef han fältmarskalk och riksråd. Efter att hafva medverkat till enväldets införande 1660 blef han president i krigskollegiet, och 1671 upphöjdes han till grefve. Död d. 27 Febr. 1676. E. Ebg.
Schack, Hans Egede, dansk politiker och författare, född d. 2 Febr. 1820, blef 1844 juris kandidat och deltog från 1848 med stor ifver i det politiska lifvet. Han kämpade i synnerhet för den allmänna rösträtten och föreslog 1849 i en flygskrift Slesvigs delning som den enda rätta nationella lösningen. 1848--49 var S. medlem af den grundlagstiftande riksförsamlingen och 1850--53 folketingsman. I början tillhörde han »bondevennerne», men skilde sig sedan från dem samt riktade skarpa och qvicka anfall mot dem. Efter att hafva undanträngts från riksdagen blef han 1854 sekreterare i landstinget och 1856 tillika sekreterare hos konseljpresidenten. Död d. 20 Juli 1859. Under signaturen E. S. utgaf han 1858 en märklig och högst originel roman, Fantasterne, som med stor humor och djup psykologisk uppfattning skildrar fantasteriet i dess vexlande former och dess farliga följder (2:dra uppl. 1874). E. Ebg.
Schackra (T. schachern, af Hebr. sachar, handla), drifva småhandel (mest om judar); borttruga underhaltiga varor till jämförelsevis högt pris.
Schack-Rathlou, Joachim Otto von, dansk statsman, född d. 13 Juli 1728, blef 1760 sändebud i Stockholm, der han stannade till 1765, samt derefter andre och 1768 förste deputerad för finanserna äfvensom geheimeråd. 1770 fick han säte i geheimekonseljen, men aflägsnades genom Struensees inflytande redan s. å. 1771 ärfde han sin moders egendom, stamgodset Rathlousdal. S. medverkade till Struensees fall 1772 samt var en af dem, som ifrigast yrkade på hans bestraffning och drottningens aflägsnande. Han hade 1772 å nyo kommit in i geheimestatsrådet, deltog 1784 i den nya hofrevolutionen, som aflägsnade Guldberg, och förblef geheimestatsminister till sin död, d. 7 Juni 1800. E. Ebg.
Schackspel. Se Schack.
Schackspelsrutad sköld, herald., vapensköld, som är både klufven och delad af flere skuror.
Schack Staffeldt. Se Staffelt.
Schadow. 1. Johann Gottfried S., tysk bildhuggare, f. i Berlin 1764, var lärjunge af Joh. Tassaert, den siste af de nederländske konstnärer, som efter hvarandra varit verksamma i Berlin. Han stod ej länge under dennes ledning, ty vid tjugoett år lemnade han i hast Berlin med sin fästmö och gifte sig i Wien, men han rönte starkt inflytande af lärarens försök att använda tidskostymen i Zeidlitz' och Keiths stoder. Sedan han under ett par år ifrigt arbetat i Rom, erhöll han redan 1788 den genom Tassaerts död lediga platsen som öfverintendent öfver skulpturen i Berlin. Hans första stora arbete var en Minnesvård öfver grefve von der Mark, i Dorotheenkirche (1790). Derefter följde Friedrich II:s staty, i Stettin, samt Ziethen och Leopold af Dessau (bägge i uniform), på Vilhelmsplatsen i Berlin, ursprungligen i marmor, sedermera utbytta mot efterbildningar i brons. Blücherstoden, i Rostock (1819), blef ej så lyckad, i synnerhet i de allegoriserande relieferna på piedestalen, emedan S. mot sin vilja måste foga sig efter vissa idealistiska fordringar. Äfven i Luthermonumentet, på torget i Wittenberg (1821), »saknar man det fulla uttrycket af reformatorns andliga energi» (Lübke). S. utförde ock modellen till Fyrspannet på Brandenburger thor, i Berlin, m. m. Slutligen författade han äfven flere arbeten om konst, såsom Polyklet, oder von den massen der menschen nach dem geschlechte und alter (1834, 3:dje uppl. 1877), och Nationalphysiognomien (1835, 2:dra uppl. 1867). Han dog i Berlin 1850. S. var (jämte fransmannen Houdon och sin vän Sergel) en af de förste, som mot den senare renaissancens falska idealitet satte en enkel och sund återgifning af verkligheten, så att det karakteristiska i företeelsen blef hufvudsak. Han betraktas härvid som grundläggare af den nya Berlinskolan.
Källa: Project Runeberg ·
