Sida 304
Scaria ...
-- 2. Rudolf (Zeno Ridolfo) S., f. i Rom 1786, den förres son, tysk bildhuggare, utbildade sig först under sin fader, men från 1810 under Thorvaldsen och Canova i Rom. Hans första sjelfständiga arbete, Paris, väckte uppseende, och hans andra, Sandalbinderskan, gjorde honom med ens berömd, och motstycket dertill, Spinnerskan, väckte kanske ännu större bifall. Begge stoderna måste han upprepade gånger återgifva. För öfrigt utförde han flere stoder och reliefer. Han dog redan 1822. Hans sista verk, Achilles med Penthesileas lik, fullbordades af Wolf. -- 3. Friedrich Wilhelm S. (adlad S. von Godenhaus), den förres broder, tysk målare, f. i Berlin 1789, studerade först under sin fader, sedan under Schirmer, var 1806--07 soldat, men reste 1810 med sin broder Rudolf till Rom, derhän slöt sig till de s. k. nazarenerna, nyromantikens representanter inom konsten, och der han äfven öfvergick till katolicismen. I Rom utförde han två fresker: Josef som drömtydare i fängelset och Josefs bröder visande hans blodiga klädning för Jakob. Men hans håg låg mindre åt det monumentala freskomåleriet. Han lyckades bättre med oljefärgsbilder, som tilläto ett lugnare naturstudium och ett sorgfälligare utförande. Från denna tid härledde sig ock hans förkärlek för det religiösa måleriet, som han gaf «en egendomlig riktning genom sin sträfvan att sammansmälta historisk naturtrohet med religiös symbolik, något som i hans arbeten alltmer verkade splittring mellan innehåll och form. Hans Madonnan, som himladrottning, Heliga familjen och åtskilliga porträtt härröra från samma period. 1819 kallades han till Berlin som professor i akademien och började dermed visa den andra framstående sidan af sin verksamhet, nämligen som lärare. Dessutom utförde han flere lifligt uppmärksammade arbeten: en Bacchanal, i Schauspielhaus, ett af hans få profana arbeten, flere Madonnor, De tre vise männen, Kristus och de fyra evangelisterna, i Schulpforta, som höra till hans bästa arbeten, samt en del porträtt. 1826 blef han efter Cornelius föreståndare för konstskolan i Düsseldorf, och en stor del af hans lärjungar följde honom dit. Trots sin katolska riktning fördragsam nog att icke påtvinga skolan någon tendens, lät han alla riktningar och arter fritt utveckla sig, och akademien i Düsseldorf fick derigenom en i egentlig mening modern prägel, ehuru det inskränkta småstadslifvet icke kunde befordra en fullt fri och allsidig konstutveckling. Hvad hans egna skapelser angår, öfvergick han alltmer till en abstrakt symboliserande form, såsom i De visa och ovisa jungfrurna (Frankfurt) och Lifvets brunn samt i Helvetet, Skärselden och Paradiset, efter Dante. Under arbetet på sistnämnda verk angreps han af svarta starren och blef blind. Han opererades med lycklig utgång, men han inålade icke mera. Redan 1836 gjordes mot honom flere angrepp af oppositionen bland de yngre; slutligen växte motståndet honom öfver hufvudet, och 1859 nedlade han sitt ämbete. Han dog 1862 i Düsseldorf. C. R. N.
Schaefer, Peter, pietist, född i Åbo omkr. 1660, blef 1688 magister i Åbo. Redan tidigt hade han grubblat i religiösa frågor, men först sistnämnda år anslöt han sig bestämdt till den pietistiska rörelsen, hvilken i Finland väckts till lif genom inflytanden från Tyskland. Den 28 Nov. 1689 afgaf han inför akademiska konsistoriet en bekännelse om den väckelse, som försiggått med honom. Man sökte förmå honom att afstå från sin villfarelse, men då detta icke lyckades, öfverlemnades saken åt hofrätten, som lät anklaga honom. Han inlemnade en revokationsskrift med bifogad afbön, men vägrade att undergå den kyrkobot, hvartill han 1693 dömdes, samt steg om bord på ett skepp och reste till utlandet. Han vistades i Tyskland, Frankrike, Holland och England samt begaf sig slutligen till Nya Sverige i Amerika. Nedtryckt af armod och sjukdom, återvände han derifrån och anlände om hösten 1701 till Åbo. Utan att besöka gudstjensten eller begå nattvarden höll han sig der stilla ända till 1707. Men då ansåg han sig manad af sitt samvete att afgifva sin bekännelse och utfärdade derför »Guds och Jehovas stämning» till hofrätten att d. 20 Jan. 1707 infinna sig i ämbetsrummet för att åhöra honom. I en till stämningen bifogad bekännelseskrift framhöll han bl. a. såsom summan af sin religion och tro: att uti tron på Kristus frukta Gud och göra rättfärdigheten och blifva salig eller rättfärdig uti gerningen, men icke för gerningarnas skull. Med anledning häraf anställdes ny ransakning med honom, hvilken ledde dertill att hofrätten i dom af d. 3 April 1709 dömde honom till döden, hvilken dom mildrades till lifstids fängelse. S. insattes som fånge på Åbo slott, men var äfven der i tillfälle att mottaga besök och hålla smärre konventiklar. Då ryssarna 1713 inryckte i Finland, flyttades han till Gefle slott, der han dog 1728. M. G. S.
Schafberg, bergstopp i Salzburgalperna, mellan S:t Wolfgang- och Atter-sjöarna, för sin utsigt kallad »Österrikes Rigi». Höjd 1,780 m.
Schaffhausen. 1. Kanton i Schweiz, belägen längst i norr, på högra Rhenstranden, omgifven på tre sidor af Baden samt i s. skild af Rhen från kantonerna Zürich och Thurgau. Areal 294 qvkm. Landet är i n. och ö. uppfyldt af Juras bergsplatåer Randen och Reyath, men bildar för öfrigt en fruktbar dal, hvars vestra del kallas Klettgau. Hufvudfloden är Rhen, hvilken förenar med sig Biber och Wutach. Klimatet är mildt i dalarna, men kallt på Randen och Reyath. Af arealen, äro 39 proc. skog, 4 proc. vinodlingar, 53 proc. åker och äng och endast 4 proc. improduktiv mark. Åkerbruket är blomstrande, i synnerhet i Klettgau, der säd, frukt och vin produceras i öfverflöd. Boskapsskötseln är äfven af vigt. Bergsbruket, som är af mindre betydenhet, lemnar hufvudsakligen gips, kalk- och sandsten. Industrien utmärker sig för en snabb utveckling, tack vare de olika sätt, hvarpå man lyckats tillgodogöra sig Rhens vattenkraft. Jern- och stålfabrikation, ullspinneri och urtillverkning äro de förnämsta industrigrenarna. Handel och
Källa: Project Runeberg ·
