Schlegel. 1. Johann Elias S., tysk-dansk skriftställare, f. 1718 i Meissen, var i Leipzig en af Gottscheds mest lefvande lärjungar samt skref tidigt tyska tragedier och dikter. 1743 åtföljde han den sachsiske ministern till Köpenhamn, der han 1745--46 utgaf veckobladet »Der fremde», som behandlade alla slags danska förhållanden, samt på tyska skref sorgspelet Canut (Knut den helige). 1748 blef han professor i Sorö, men dog redan 1749. -- 2. Johann Heinrich S., den förres broder, tysk-dansk historiker, f. 1726 i Meissen, kom 1748 till Danmark för att blifva hofmästare för en dansk adelsmans söner och följde dessa 1758 till Sorö akademi, der han egnade sig åt studiet af den danska historien. Sedermera blef han sekreterare i danska kansliet och professor i historia vid universitetet. S. bearbetade och öfversatte på tyska Slanges Kristan IV:s historie (1757--71) och författade Geschichte der könige von Dänemark aus dem oldenburg. hause (2 bd, 1769--77); båda arbetena gå ej längre än till 1629. Vidare utgaf han Sammlungen zur dänischen geschichte (2 bd, 1771--76). S. var sedan 1763 sekreterare i »Selskabet for de skjönne videnskaber» och blef 1778 bibliotekarie vid kungl. biblioteket. Död 1780. -- 3. Johan Frederik Vilhelm S., den förres son, dansk rättslärd, f. 1765 i Köpenhamn, blef 1789 professor i lagkunskap och dog 1836 som konferensråd. Hans förnämsta arbeten äro: Naturrettens grundsætninger (1798, 2:dra uppl. 1805), en ofullbordad Danmarks og hertugdömmenes statsret (1:sta del. 1827) samt lärda afhandlingar om De gamle danskes retssedvaner og autonomie (1827) och om Grágás (1832). Vidare utgaf han 1797--1805 tidskriften »Astraea», hvari han skref en Frimodig prövelse af den engelske admiralitetsdom . . . i den svenske convoj-sag (1800), som blef öfversatt både på engelska och franska, samt 1816 en flygskrift Aperçu, sur la liaison politique entré les duchés de Slesvig et de Holstein emot den då uppdykande slesvig-holsteinska läran. E. Ebg.
1. Schlegel, August Wilhelm von, tysk kritiker, skald och öfversättare, föddes 1767 i Hannover, der fadern var prest. Ämnad för den presterliga banan, studerade han i Göttingen först teologi, men lemnade snart detta ämne för filologiska forskningar och tillbragte derefter trenne år i Amsterdam som huslärare hos en rik bankir. Sedan 1796 bosatt i Jena, der han snart blef professor och erhöll rådstiteln, lemnade han bidrag till Schillers tidskrifter och utgaf (1798--1800) i förening med sin broder (se nedan) tidskriften »Athenäum», som snart intog en fruktad plats som kritiskt organ. Den största tjenst han vid denna tid gjorde literaturen var dock hans öfversättning af Shakspeare (1797--1810), som ännu i dag sättes högt och på sin tid var epokgörande. Som vitter författare uppträdde S. år 1800 med en samling dikter. Samtidigt inledde han en fejd mot Kotzebues dramatiska författareskap, hvilken polemik af romantikerna fortsattes i »Zeitung für die elegante welt». 1801--02 var S. verksam som föreläsare i Berlin. 1803 gjorde han ett mindre lyckadt försök att dikta ett sorgspel i antik anda, Ion. Men kort derefter fick den tyska vitterheten ökad anledning till tacksamhet mot honom, genom hans mästerliga öfversättningar af Calderon, offentliggjorda under titeln Spanisches theater 1803--09, äfvensom genom hans tolkningar af Dante och åtskillig italiensk lyrik. En ny period i hans lif inleddes genom bekantskapen med m:me Staël, i hvars sällskap han företog vidsträckta resor, såsom lärare för hennes söner, äfven i Sverige (1812--13), der han skall hafva blifvit upphöjd i svenskt adligt stånd. Stort uppseende väckte hans 1807 utgifna Vergleichung der Phädra des Euripides mit der des Racine, hvari han skarpt klandrade sistnämnde skald. Liknande, för de franske klassiske dramaturgerna nedsättande åsigter uttalades äfven i hans i Wien 1808 hållna Vorlesungen über dramatische kunst und literatur (tr. 1809--11), der författarens lifliga förkärlek för antiken i motsats mot de franska härmningsförsöken framträder samt der karakteristiken öfver det grekiska sorgspelet och Shakspeare innehåller många nya idéer och särskildt läran om dramat som en förening af tragiska och komiska element stödes med Shakspeares exempel. Efter m:me Staëls död, 1817, mottog S. 1818 professuren i Bonn, på kallelse af konungen i Preussen, och derefter egnade han sig alltmer åt filologiska forskningar. Närmaste frukten deraf blef öfversättningar från sanskrit: »Bhagavad-Gîta» (1823) och»Kamajana» (1829). Derjämte meddelade han resultaten af sina konsthistoriska undersökningar i Vorlesungen über theorie und geschichte der bildenden künste (1827). Han dog i Bonn d. 12 Maj 1845. Som personlighet var han utmärkt för lättretlighet och en starkt utpräglad sjelfkänsla. Hans äktenskap med Karoline Michaelis, genom sina memoarer bekant som begåfvad skriftställarinna, ingicks 1796, men upplöstes 1803, och samma öde drabbade äfven hans andra äktenskap, som upplöstes 1821. Hans samlade arbeten, på tyska, franska och latin, utgåfvos af Böcking 1846--48. H-n L.
2. Schlegel, Karl Wilhelm Friedrich von, tysk estetiker och literaturhistoriker, den förres broder, föddes 1772 och studerade i Göttingen och Leipzig, der han företrädesvis egnade sig åt filologi. I sin Geschichte der poesie der griechen und römer (1798), hans första arbete af större betydenhet, upptog han och utvecklade Schillers idé att uppvisa motsatsen mellan den antika poesien och den moderna. Som utgifvare af Athenäum (se föreg. art.) egnade han sig åt kritisk verksamhet, men ådrog sig större uppmärksamhet först med sin roman Lucinde (1799), ett uttryck för den romantiska sinligheten, drifven till sin spets. Romanen förblef ofullbordad, och dess författare sysselsatte sig som privatdocent i Jena med föreläsningar, ehuru med ringa framgång. Han uppehöll sig i Paris 1802, der han föreläste i filosofi, grundade 1803 ett nytt tidskriftsföretag, »Europa», och försökte sig som diktare 1809. Kort förut hade han framlagt sina forskningar i indiska literaturen, i sitt arbete Über die sprache und weisheit der indier (1808). Alltsedan han 1803 tillika med sin maka öfvergått till katolicismen arbetade han flitigt som politiker i reaktionens och den metternichska politikens tjenst. Af Metternich mottog han 1815 platsen som legationsråd vid den tyska förbundsdagen. Hans bästa verk, Geschichte der alten und neuen literatur, utkom 1815 (»Den äldre och nyare literaturens historia», 1838--39). De tre sista åren af hans lif upptogos af föreläsningar öfver lifvets filosofi, historiens filosofi och öfver språkets och ordets filosofi. Han dog i Dresden d. 11 Jan. 1829. Hans samlade skrifter utgåfvos 1822--25, i ny tillökt upplaga 1846. H-n L.