Sehlstedt, Elias, skald, föddes d. 8 Dec. 1808 i Hernösand, der hans fader var handlande. Han genomgick stadens gymnasium och vardt student i Upsala 1829. Besluten att gå den juridiska vägen, tvangs han dock af bristande tillgångar att öfvergifva studiebanan. Han uppehöll sig några år med informatorskonditioner, ingick 1836 i tullverkets tjenst, vardt 1842 tulluppsyningsman vid Mem, 1847 »resinspektor» vid Hornstull och 1852 tullinspektor vid Sandhamn. Från denna befattning fick han 1869 afsked med pension. Redan året förut hade S. bosatt sig i Stockholm, på Djurgården. Der afled han d. 22 Juni 1874. I Maj 1875 aftäcktes på hans graf å Nya kyrkogården en genom frivilliga bidrag åstadkommen minnesvård med hans bild (bronsmedaljong, modellerad af Fr. Kjellberg).
Redan som student sysslade S. flitigt med poetiska försök. 1832 fick han under sign. -- dt åtskilliga poem införda i Upsala-Korrespondenten, och s. å. utgaf han i Stockholm ett litet dikthäfte, Norrlandsblommor af -- dt. 1844 utgaf han Knäppar på lyran, 1850 Småplock på vers, vidare Fiskmåsen, poetisk vårkalender för 1853 samt kalendrarna Fyrbåken (1854), Utkiken och Telegrafen (1857). År 1861 utkom första delen af Samlade sånger och visor, gammalt och nytt. Denna del efterföljdes af fyra andra, af hvilka de tre utkommo under hans lifstid, 1862, 1867 och 1871, samt den sista 1876, försedd med en lefnadsteckning öfver skalden af Arv. Ahnfelt. De hafva sedan utgifvits i nya upplagor. S. hade genast från början af sin skaldebana att glädja sig åt en ovanlig popularitet, och våra tonsättare täflade snart om att sätta musik till hans visor. Den unge studentens sånger »Den moderne krigaren» och »Norrländingens hemlängtan» sjöngos snart öfver hela landet, och detta vardt äfven fallet med en stor mängd af deras yngre syskon, bl. a. »Vackert så!», »En fluga i April», »Salig farmor», »En filosof», »Gör så godt du kan» m. fl. S. rörde sig också nästan uteslutande inom en diktart, den humoristiska visans, som i Sverige af ålder varit odlad och omtyckt, enär den ligger synnerligen för vårt folks kynne, som deri måhända på säregnaste sätt poetiskt uttalar sig. Det är en mild, jovialisk humor, som afspeglar sig i S:s visor; den satiriska strängen fattas naturligtvis ej, men S:s satir är vänligt skalkaktig, ej skärande eller bitter, och oftast är det den idylliska tonen som behåller öfvertaget. Ett lifligt natursinne hör med till denna lyrik, som naivt, nästan barnsligt, fröjdar sig åt tillvaron och af lifvet hälst ser de goda eller glada sidorna. En särskild del af S:s författareskap var hans på blandad prosa och vers affattade humoristiska skildringar från de resor han vid olika tider företog inom Sverige. Dessa skildringar, merendels först publicerade i kalendern »Svea», inottogos af allmänheten med lika lifligt bifall som visorna, af hvilka många offentliggjordes först på senare åren. J. A. R-m.