Selenografi

Selenografi (af Grek. selene, måne, och grafein, skrifva), månens topografi. Redan under antiken hade månens för blotta ögat fläckiga utseende gifvit anledning till antagandet att på månen liksom på jorden funnes berg, dalar och haf. Först sedan Galilei riktat kikaren på månen vann denna åsigt emellertid större fasthet. Antagandet att de mörkare delarna af månens yta vore haf vidhöllos af Kepler, Hevelius och Riccioli. Förbättrade optiska hjelpmedel gåfvo emellertid tillfälle till mera detaljerade iakttagelser, och man blef omsider ense om att månens yta var af ganska uniform beskaffenhet, att fläckarna endast voro mörkare färgade partier och att haf icke kunde existera, af det enkla skäl att man aldrig såg solen spegla sig i dem. -- Bergformationerna på månen äro mycket vexlande. Mest karakteristiska framför de egentliga bergskedjorna och de enstaka bergstopparna äro de så kallade ringbergen och kratrarna. De senare ega stor yttre likhet med våra vulkaniska berg, men hafva för stora dimensioner för att vara af samma natur som de. Till de långa, rätliniga, glänsande band eller kanaler, som strålformigt utlöpa kring dessa kratrar, har man på jorden intet liknande. Öfver hufvud äro bergformationerna på månen vidt skilda från typerna på jorden och bevisa att helt olika orsaker varit verksamma vid bildandet af de båda himlakropparnas ytor. Mångfaldiga äro de topografiska verk öfver månen, som sedan Galileis tid utkommit. Sjelf uppmätte denne endast enstaka bergshöjder, men upprättade icke någon månkarta. Förtjensten af att hafva utfört en första sådan tillkommer en af astronomiens dilettanter, bryggaren Hevelius. Hans »Saelenographia», till hvilken han egenhändigt förfärdigat kopparsticken, utkom i Danzig 1647. Från detta arbete stamma namnen på de s. k. hafven, såsom »Mare serenitatis» eller Stilla hafvet, »Mare frigoris», Ishafvet, »Mare imbrium», Regnhafvet, »Oceanus procellarum», Stormarnas ocean o. s. v. Bergen, som af Hevelius fått geografiska namn och af jesuiten Langren betecknats med namn från den heliga historien, erhöllo af Riccioli, i den af honom och Grimaldi 1651 publicerade »Nya Almagest», de nu brukliga namnen Plato, Kepler, Tyko o. s. v. Det första vigtiga framsteg på selenografiens område efter Hevelius gjordes af Tobias Mayer. Denne var den förste, som gjorde till sin uppgift att grunda en månkarta, ej på teckningar efter ögonmått, utan på exakta mätningar. Särskildt bestämde han den selenografiska longituden och latituden för 27 fläckar. Af den månglob i 24 sektioner, som han hade för afsigt att utföra, voro vid hans död 1762 blott 4 färdiga. Schröter publicerade i sina »Selenographische fragmente» 1799 och 1801 resultaten af sina bemödanden att med användning af starka teleskop uppgöra teckningar af enskilda månlandskap, tillräckligt detaljerade för att kunna tjena som grundval för iakttagelse af möjliga förändringar på månens yta. Dylika förändringar har man blott en gång med större säkerhet trott sig finna i närheten af kratern Linné. Men dessa iakttagelser synas hafva berott på en synvilla, förorsakad af olika belysningsförhållanden. Det första fullt utförda selenografiska arbete påbörjades 1820 af Lohrmann, men publicerades först af Jul. Schmidt 1878. Dessförinnan kommo Beer och Mädler med sin berömda »Mappa selenographica» i 300 gångers förstoring, 1834. Det nyaste och fullständigaste arbete af detta slag är Jul. Schmidts »Charte der gebirge des mondes» (1878). Slutligen må anföras månbeskrifningar af Nasmyth och Carpenter 1874 samt af Neison, 1876, den förra försedd med praktfulla fotografier, hvilka emellertid ej äro tagna direkt af månen, utan af särskildt för ändamålet utförda modeller. De senaste astrofotografiska iakttagelserna å observatoriet i Paris lofva i afseende på selenografien resultat af en hittills onådd noggrannhet och trohet. -- Selenograf, månbeskrifvare. K. B.