Serbiska språket och literaturen. Serbiska språket, som tillhör öst- och sydgrenen af de slaviska språken (se d. o.), omfattar i allmännare, men blott inom språkvetenskapen använd betydelse såväl den egentliga serbiskan och de densamma närmast stående dalmatiskan och kroatiskan som ock den något mer olika slovenskan, men i vanligare, inskränkt betydelse endast de tre förstnämnda. Dithörande, af omkr. 6 1/2 mill. menniskor talade munarter, talspråket, dela sig nämligen i tre hufvuddialekter, karakteriserade af och benämnda efter det olika uttrycket för »hvad» (fornslav. o. ryskt tsto): sta-dialekten (sta-kav-stina), serbiskan, i Slavonien, Serbien, Bosnien, Herzegovina och Montenegro, tsa-dialekten, dalmatiskan, utmed hela kusten, samt kaj-dialekten, kroatiskan, i nordvestra Kroatien med Agram som centralpunkt, hvilken senare dialekt bildar öfvergången till slovenskan, der »hvad» likaledes heter kaj. Det numera gemensamma, på sta-dialekten grundade skriftspråket, kalladt serbisk-kroatiska, kroatisk-serbiska, illyriska eller inhemskt ofta »jugoslavenski» (sydslaviska), skrifves af de grekisk-ortodoxe (hufvudsakligen i Serbien, Bosnien, Herzegovina och Montenegro) med det särskilda (efter det cyrillisk-ryska bildade) serbiska alfabetet och kallas då vanligen »serbiska», men af katolikerna (i Slavonien, en del af Serbien, Kroatien och Dalmatien) med eget latinskt alfabet och kallas då »kroatiska». Detta »nyserbiska» skriftspråk utgör ingen direkt fortsättning af det »fornserbiska» skriftspråket, ty detta var ända till vårt århundrade kyrkoslaviskan (se d. o.), uppblandad med serbiska och ryska, den s. k. »slaveno-serbiskan». I sitt förhållande till det samslaviska urspråket och dess äldsta historiska representant, kyrkoslaviskan, karakteriseras serbisk-kroatiskan i fonetiskt hänseende af följande drag: förlust af de fornslav. vokalerna i, u, y, vokalisering af l till o, t. ex. beo m. »hvit», fem. bela, r fungerande som vokal, t. ex. srb, »serber», samt öfvergången af fornslav. e till i i kroatiska och till ê el. tje i serbiska dialekten (och literaturspråket). I formläran har språket förlorat alla dualformer, men bibehållit den fullständiga deklinationen med sju kasus, bestämd och obestämd böjning för adj., de bägge fornslaviska, i andra slaviska språk förlorade tempora imperfekt och aorist, utbildat ett nytt futurum och genom analogibildning utsträckt den gamla ändelsen -m i 1:sta pers. sing. pres. till alla verb (jfr härom art. Polska språket). Rättskrifningen är, i synnerhet med det slaviska »borgerliga» alfabetet, en af de bästa något språk eger, med särskilda tecken för språkets fyra karakteristiska betoningar, två korta och två långa, de sista med stigande eller fallande tonhöjd inom samma vokalljud.
Serbiska literaturen delar sig i trenne perioder: 1) från 12:te till slutet af 14:de årh.; 2) från 15:de till slutet af 18:de årh.; 3) från 19:de århundradets början. Till den första perioden, hvars språk är kyrkoslaviska med cyrillisk skrift, och hvars äldsta minnesmärke är en inskrift i klosterkyrkan i Banja vid Cattaro från 1114, höra: Stefan II (1195--1228), som skref sin fader Stefan Nemanjas historia, hans broder den helige ärkebiskop Sava, författaren af klosterregler, typikon, och en liturgi, sluzba, munken Domentian (omkr. 1263), som skildrade helgonen Simeons (d. ä. Stefan Nemanjas) och Sa vas lefnadsöden, och ärkebiskop Danilo (1291--1338), som under titeln »Rodoslov» (slägtledning) skref biografier öfver flere serbiska konungar. Det vigtigaste arbetet från denna tid är Stefan Dusjans Zakonik (lagbok) af 1354, utg. af Novakovic (Belgr. 1870). I Dalmatien uppstod samtidigt en likartad literatur på samma språk, men i glagolitisk skrift, hvars äldsta minnesmärken, utgifna af Kukuljevic-Sakcinski, äro »Dioclea-prestens krönika» från midten af 12:te årh., det högst vigtiga Zakon Vinodolski (Vinodolska statutet) af år 1280 och ett likartadt statut från ön Krk (Veglia) af år 1388. Sedan Serbien förlorat sin sjelfständighet i det ryktbara slaget vid Kossovo (1389), omöjliggjorde det turkiska oket nästan all literär verksamhet i de östra landen under den andra perioden, men i Dalmatien uppblomstrade från slutet af 15:de årh. helt hastigt och utan något direkt sammanhang med den föregående kyrkoslaviska literaturen en annan rikare och sjelfständigare literatur på folkspråkets (tsja-dialektens) grund och med eget latinskt alfabet. I det fria, genom handel med Italien och Grekland välmående Ragusa odlades och omhuldades vetenskap och konst af landets förnämsta familjer. Antikens stora skalder Homeros, Sofokles, Evripides, Virgilius, Horatius, Ovidius, Catullus m. fl. öfversattes, och efter dessa mönster och under inflytande af den börjande renaissancen i Italien vunno både epos, lyrik och dramatik en förvånande utveckling i slavisk form. Den första betydande skriftställaren inom denna allenastående ragusanska literatur var Marko Marulic (1450--1528), och som de förste skalderna nämnas Sigismund Mencetic (l. Menze, 1457--1501) och Georg Drzic (d. omkr. 1510), hvilka återupplifvade den provençalska trubadurpoesien på slavisk mark. En annan berömd lyrisk diktare var patriciern Peter Nektorovic (1486--1572), den förste, som hemtade sitt stoff ur folkvisan. Som episk diktare lyste Cubranovic (d. omkr. 1550) med sin karnavalsdikt Jedjupka (Zigenerskan), som dramatiker verkade Nikola Vetranic (1482--1576) med sina karakterfulla »mysterier» och Nikola Naljeskovic (1510--87) med sina »herdespel». Den högsta blomstringen af denna period bilda Gundulic och dennes kusin, satirikern och improvisatören Palmotic (se d. o.). Efter dem aftog småningom den dalmatiska literaturen i kraft och originalitet, men blomstrade åter upp i början af 18:de årh. med den didaktiske och religiöse diktaren Ignaz Djordjic (1676--1737) samt den ännu populäre epikern och vissångaren A. Kacic-Miosic (1690--1760), hvars Pjresmarica (sångbok) behandlar hela serbiska historien från hedenhös och har upplefvat 13 uppl. (1756--1875). Den tredje perioden börjar efter Serbiens förste berömde historiker Raic (1726--1801), som ännu skref på »slaveno-serbiska», egentligen med den store Obradovic, men hans sträfvande att med inskränkande af slaveno-serbiskan till kyrkligt bruk upptaga den egentliga serbiskan (schta-dialekten) till literaturspråk vann först genom Karadzic fullständig framgång. På poesiens område intages nu första rummet af de serbiska folkvisorna, hvilka, samlade af Karadzic, Popovic o. a., genom sin friska, känsliga poesi väckte den största uppmärksamhet och beundran i hela det bildade Europa och framkallade öfversättningar och efterbildningar på nästan alla europeiska språk (på svenska af Runeberg). Inom konstpoesien utmärkte sig vladikan af Montenegro Peter II Njegos och Sima Milutinovic samt i nyare tid Jovan Jovanovic och Peter Preradovic (1818--72), hvars dikter, såväl de lyriska Prvenci (Förstlingar) och Novè pjesme (Nya sånger) som den episka Prvi ljudi (Första menniskor) förvärfvat honom främsta rummet bland kroatiska diktare. Af berömda dramatiska författare må nämnas Jovan Popovic och Lazar Lazarevic (f. 1805), hvars »Vladimir och Kosara» anses för det bästa serbiska dramat, och af novellister Bogoboj Atanackovic (d. 1858) och Jakob Ignjatovic. För öfrigt koncentrerades den skönliterära verksamheten i tidskrifter, kalendrar och literära sällskaps handlingar. De förnämsta af dessa sällskap äro »Matica srpska» (Serbiska fonden), grundadt 1827 i Pest och 1864 flyttadt till Neusatz, hvars arbeten förnämligast publiceras i Srpski letopis (S. årsskrift) 1825 ff, »Druzstvo srpske slovesnosti» (S. literatursällskapet) i Belgrad, grundadt 1842 af Popovic och 1864 förvandladt till »Srpsko uceno druzstvo» (S. lärda sällsk.), hvilket utgifver sin värdefulla Glasnik (Literaturtidning) sedan 1847, samt »sydslaviska vetenskapsakademien» i Agram, grundad 1867, hvars utmärkta tidskrifter Rad (Arbete) sedan 1867 och Starine (Antiqviteter) sedan 1869 ännu fortgå. Derjämte hafva de literära kalendrarna (zabavnik) inom den serbiska literaturen spelat samma betydande rol som i Ungern under magyariskans strid med latinet. Den första tidningen i det egentliga Serbien var Srpske novine (S. nyheter), grundad af Davidovic i Kragujevac 1834 och sedan flyttad till Belgrad, der den nu är konungarikets officiella tidning. Den förnämsta politiska tidningen är dock den af Miletic 1866 grundlagda Zastava (Fanan) i Neusatz. Den vetenskapliga literaturen är mycket ung och ännu jämförelsevis obetydlig, utom på den inhemska historieforskningens och den slaviska filologiens områden. De historiska afhandlingarna hafva till största delen publicerats i de ofvannämnda tidskrifterna Glasnik, Rad och Starine. Af särskildt utgifna arbeten må nämnas »Serbiska folkets historia» af Krstic (1864) och »Furstendömet Serbien» af Milicevic (1876). Som utmärkta språkforskare framstå Danicic, Jagic och Novakovic, hvilken senare äfven är Serbiens förnämste literaturhistoriker. -- Under det att denna af Obradovic och Karadzic grundade nyserbiska rörelse hufvudsakligen omfattade östern eller serberna i Ungern, Slavonien och -- af politiska skäl jämförelsevis mindre i -- Serbien och Bosnien, uppstod i vestern, i Kroatien, en liknande rörelse under namn af »illyrismen». Som dess grundläggare anses den berömde Ljudevit Gaj (1809--72), hvilken i början ville göra den egentliga kroatiskan (kaj-dialekten) till den nya literaturens bärare, men sedan af praktiska skäl dertill upptog den redan mer utvecklade serbiskan. Denna illyriska rörelse, som skulle omfatta alla sydslaviska stammar med kroaterna som ledare, hade derjämte en politisk innebörd som en partiel föregångare till den ryska panslavismen. Gajs förnämste medarbetare för denna idé voro de berömde kroatiske skriftställarna Mazuranic och literaturforskaren Kukuljevic-Sakcinski. Men denna särskilda illyriska literatur upphörde småningom på 1850-talet, då den dels undertrycktes af österrikiska regeringen, dels uppgick i den gemensamma, nyserbiska literaturen. -- Jfr (utom de under Jagic och Noyakovic nämnda inhemska literaturhistorierna) Sjafarik, »Geschichte der sydslav. literatur» (utg. af Jirecek, bd II, III, 1864); Pypin-Spasovic, »Gesch. der slavischen literaturen», bd I, 1880. -- De förnämsta vetenskapliga hjelpmedlen till språkets studium äro: Danicic, »Srpska gramatika», 1850; Novakovic, »Srpska sintaksa» (3:djeuppl. 1874); Budmani, »Gramm. della lingua serbo-croata», 1867; Karadzic, »Lexicon serbico-germ.-latinum», 1852, »Deutsch-serbisches wörterb.», 1872; Filipovic, »Neues wörterb. d. kroat. u. deutsch. spr.», 2 bd, 1875. H. A.