Sergel, Johan Tobias, bildhuggare, föddes i Stockholm d. 25 Aug. g. st. (5 Sept. n. st.) 1740 af inflyttade tyska föräldrar. Fadern var hofbrodör. Redan som skolgosse ritade och modellerade S. på egen hand. Äntligen blef han 1756 elev af bildhuggaren Masreliez och 1757 af den nyligen inkomne Larchevesque, och 1758 följde han den sistnämnde till Paris, hvarest han under en tre månaders vistelse lyckades eröfra en konstakademiens medalj. Återkommen, antogs han 1759 af slottsbyggnads-deputationen till bildhuggare, men biträdde fortfarande sin lärare, jämte det han flitigt öfvade sig vid akademien, der han erhöll flere belöningar och omsider (1761) den stora medaljen. För Larchevesque utförde han utkasten och grofarbetet till mästarens förnämsta verk: de allegoriska figurerna i rikssalen, Gustaf I:s och Gustaf II Adolfs stoder, fortsättningen af altardekorationen i slottskapellet, minnesvårdarna öfver direktörerna Campbell och Sahlgren i Göteborg m. m. Hans egen alstring under de första tio åren efter hemkomsten inskränkte sig, så vidt man känner, till några medaljonger (C. R. Berch, A. v. Dalin, S. Klingenstierna, A. von Swab och J. G. Wallerius) samt ett par försök i radering. Hur han sjelf senare bedömde denna långa lärotid framgår af ett hans yttrande i bref till Byström: »Larchevesque, min lärare, lät mig förlora tolf år med ett afskyvärdt franskt manér. Jag blef i Rom tvungen att lägga bort alltsammans och lära allt på nytt». Genom ett årsanslag af slottsbyggnadsfonden och af Konstakademien, hvilket han sedan i elfva år uppbar, sattes S. äntligen 1767 i tillfälle att begifva sig till Italien. I Rom insåg han snart, att ingen annan läromästare borde följas än antiken och naturen. »Jag var då», säger han sjelf, »så långt kommen, att jag märkte att jag kunde intet, och att jag måste begynna mina studier på samma sätt som ett barn undervisas. Striden emellan min egenkärlek och beslutet att lägga mig på så svåra studier varade fyra månader; men sedan min plan blef fastställd, har jag intet ändrat deraf: antikerna om dagen och om aftnarna naturen.» Han berättar derjämte att han i fyra år studerade modeller vid franska akademien i sistnämnda stad samt att han tecknade efter Rafael och Ann. Caracci. Det är otvifvelaktigt, att S. i hufvudsak hade sitt eget snilles ingifvelser att tacka för denna fullständiga förändring i konstuppfattning och konstutöfning. Men derjämte hade på flere håll, särskildt i Winckelmanns skrifter, vid samma tid yrkanden och åsigter framställts, hvilka stodo i nära frändskap till hans och således väl i någon mån inverkade på hans åskådningssätt. Det första verket från detta nya skede af hans konstnärsbana är en 1770 modellerad Faun, ett arbete, som betecknar ett nytt tidehvarf äfven inom plastikens konst. Det skaffade med ens sin mästare ett så berömdt namn, att Björnståhl i Maj 1771 kan berätta att »han hålles för den förnämste skulptör, som nu finnes i Rom». Verket, i ungefär 1/3 af naturliga storleken, utfördes 1774 i marmor i två exemplar, af hvilka det ena, utfördt för Gustaf III, tillhör Nationalmuseum, som jämväl eger en modell i bränd lera, och det andra, ursprungligen bestäldt af franske ambassadören, de Bretuil, omsider (1875) stannade i Helsingfors' konstförenings ego. Hvad som gör faunen så framstående, är dels den »fullkomliga naiveté, den djupa fond af äkta naturlighet», som detta verk eger, dels den »oöfverträffliga grundlighet, kärlek och innehållsrikedom, med hvilka den nakna formen behandlats», dels och framförallt att figuren är »uppfattad med stor plastisk bestämdhet i en genomförd karakter, som harmoniskt framträder i alla enskildheter och bildar en totalform af en och samma gjutning» (Lange). Nu följde en del betydande verk, af hvilka, enligt S:s egen uppgift, flere stannat i Italien och Frankrike. De mest bekanta äro Diomedes, Amor och Psyke, Apollo (nu i Nationalmuseum) och Venus (kopior utförda för hertig Fredrik Adolf). »Diomedes» (påbörjad 1772) i 1/3-dels storlek) höggs i marmor för en lord Talbot i England. I Nationalmuseum fins modeller i bränd lera, i konstakademien en gipsafgjutning, som troligen är tagen af det fulländade arbetet. I sin helhet ej alldeles lyckad, är denna stod dock märkvärdig såsom den första länken i den kedja hjeltegestalter, som den nyare plastiken härledt ur Apollo di Belvedere såsom urbild. »Amor och Psyke» var ursprungligen beställd för madame Du Barry, »men Ludvig XV:s död hindrade det projektet», som S. sjelf säger. Beställningen upptogs 1776 af Gustaf III, men fullbordades först 1787 (Nationalmuseum). Utom hufvudexemplaret, i naturlig storlek, modellerade S. sedermera ett mindre, som tre gånger utfördes i marmor och äfven förekommer i gipsafgjutningar. Motivet, hemtadt från Apulejus' bekanta saga, har, såsom skisser visa, behandlats af konstnären på tvänne sätt, och antagligen är det nu bekanta det, som senast tillkommit. Trots sina stora skönheter är detta verk bland alla det, som mest påminner om den franska konst, med hvilken S. sjelf så fullständigt och medvetet bröt. Hertig Fredrik Adolfs byst och Björnståhls medaljong (1772) voro inledningen till S:s många förträffliga arbeten i porträttväg. I Rom skulle S. utan tvifvel, om han stannat qvar derstädes, hafva blifvit banérföraren för den nyare plastiken, liksom han redan var en banbrytare, och sålunda intagit den plats Canova och Thorvaldsen längre fram eröfrade. För honom sjelf var det således en oneklig uppoffring i konstnärligt hänseende, när han till följd af Gustaf III:s enträgna önskan återvände till Sverige för att blifva sin forne lärares efterträdare. Men i yttre måtto blef hans följande lif en enda följd af framgångar, och hans inflytande på den svenska konsten kunde väl i någon mån ersätta hvad han förlorat i inflytande på den moderna plastikens utveckling. På hemvägen från Rom 1778 uppehöll S. sig en längre tid i Paris och modellerade derunder, för att blifva agré i franska konstakademien, sin Othryades, som döende på slagfältet inristar i skölden underrättelsen om seger. Arbetet (modellen i Nationalmuseum) synes utfördt med tanken på den franska konstsmakens begär efter det dramatiskt rörliga och det förfinade i ställningar, något som för öfrigt ej alldeles stred mot hans egen uppfattning. Utom en förträfflig behandling af formerna eger detta verk inga af de företräden, som utmärka konstnärens romerska arbeten: »det är egentligen blott ett examensprof och smakar mer af modern akademi än grekisk forntid». När S. 1779, efter att genom ett k. bref hafva erhållit Larchevesques pension, återsåg fäderneslandet, var det såsom Sveriges obestridt förnämste konstnär. Utmärkelser och beställningar nästan regnade öfver honom. Han blef sålunda 1780 professor vid målare och bildhuggareakademien samt 1782 riddare af Vasaorden och 1795 af Nordstjerneorden. Till en början uppdrogs åt honom porträttering af konungen och den kungliga familjen. Gustaf III:s byst, modellerad 1779 (i marmor å Stockholms stora rådhussal), följdes af hertig Karls (1781, i marmor, Nationalmuseum), Sofia Magdalenas (1783, d:o d:o), grefvarna A. J. von Höpkens (1781, marmor, Vetenskapsakademien) och U. Scheffers (1783, d:o, Nationalmuseum) m. fl. 1781 i Okt. slöts med honom kontrakt om komplettering af Gustaf II Adolfs ryttarestod, genom en grupp, Axel Oxenstierna och historien, samt en kolossal trofé, ett arbete som först långt senare (1796) fulländades. Emellertid afbröts hans verksamhet, då han 1783 åtföljde Gustaf III på dennes italienska resa och sålunda fick tillfälle att än en gång återse detta Rom, vid hvilket hans ungdoms och konstnärskaps skönaste minnen voro fästa. Efter återkomsten fortfor S. att med oförminskad ifver och framgång egna sig åt sin konst. Bland de verk, till hvilka han hemfört modellerna från Rom, och hvilka således i hufvudsak kunna räknas till hans första verksamhetsperiod, hör först minnesvården öfver Cartesius (i Adolf Fredriks kyrka, enligt inskrift rest 1770 af Gustaf III såsom kronprins, men troligen ej fulländad förr än efter S:s hemkomst, dock färdig först 1784). Den är i det hela ännu en erinran om rococon med dess sväfvande änglafigurer, men genialisk i tanken och särdeles utmärkt i anordningen. Gjutningen är verkställd hos G. Meijer. Vidare märkes gruppen Mars och Venus (modell i Nationalmuseum, i marmor, 1/3 storlek, utförd för baron De Geer på Leufsta, nu hos grefvinnan von Platen i Stockholm). Motivet är hemtadt från Homeros' skildring af Venus' deltagande i kampen för Troja; gruppen framställer gudinnan svimmande för Diomedes' lansstygn och upptagen af Mars. »Grundtanken, motsatsen mellan manlig hjeltekraft och qvinlig svaghet, mjukhet och behag är genomförd i båda figurernas formgifning med ett alldeles utomordentligt mästerskap» (Lange). »Amor och Psyke» (fulländad 1787) är ofvan omtalad. Slutligen torde väl hit kunna föras Venus som stiger ur badet (Nationalmuseum). Stoden, som beställdes af G. L. Cederhielm och först 1875 kom i statens ego, är tvifvelsutan den finaste och renaste af mästarens qvinnofigurer, i formernas adel och kyskhet öfverträffande Psyke och andra mindre arbeten. (Jfr Sanders arbete »Venus som stiger ur badet», 1877). Af alstren från S:s svenska skede böra först nämnas hans stoder. Den föga tilltalande Venus aux belles fesses (Nationalmuseum) beställdes af konungen 1780, med vilkor att grefvinnan v. Höpkens drag skulle gifvas åt den efter antikens »Venus Kalipygos» bildade figuren, ett uppdrag, som S. endast motvilligt synes hafva utfört. Gruppen Axel Oxenstierna och historien, fullbordad 1796 och gjuten först på Byströms föranstaltande, blef aldrig uppsatt på sin tillämnade plats, utan uppställdes 1832 i östra slottshvalfvet i Stockholm. Sammanställningen af en allegorisk och en historisk person hade icke något stötande för S:s samtid, och behandlingen af motivet ger den store kansleren nästan karakteren af en fader, som dikterar för en intelligent och älskande dotter. Kanslerens figur har något kraftigt, en smula tungt, som bildar en verksam motsats mot den fina, sympatiska qvinlighet, som framträder i gudinnans gestalt. I historisk och konstnärlig betydenhet öfverträffas dock gruppen af konung Gustaf III:s stod vid slottsbacken, ett af mästarens yppersta verk, bestäldt af Stockholms borgerskap, i liten modell färdigt redan 1790, gjutet å Apelqvists verkstad 1801 och aftäckt 1808 (jfr »Berättelse om konung Gustaf III:s ärestod af L. Hammarsköld», 1808). Det måste medgifvas vara »en utmärkt snillrik tanke att föreviga minnet af Gustafs hemkomst från kriget genom att på sjelfva landstigningsstället, omedelbart vid slottet, resa en monumental bild, som framställer honom, ännu med venstra handen stödd mot den lagersmyckade skeppsstammen, framträdande för sitt väntansfulla folk och räckande fredens olivegren mot det» (Lange). Att S. äfven i detta verk, och denna gång med afsigt, haft den belvederiske Apollo till förebild, det medgaf han sjelf: tydligen var det hans mening att låta hela det apolliska, det gudaborna i Gustafs väsende framträda i en allmänfattlig, på samma gång som historiskt trogen form. I lätthet, elegans och elektriserande kraft öfverträffar verket alla andra hufvudstadens stoder och tillhör utan fråga sin samtids förnämsta arbeten i samma väg. Utom dessa hufvudverk utförde S. åtskilliga dekorativa stoder i marmor (Thalia och Melpomene, på Gripsholm, Ceres, med fackla sökande Proserpina) och i gips (karyatid, å Drottningholm, Svea sörjande vid Gustaf III:s byst, dekoration vid flere k. begrafningar, änglarna med Gustaf III:s namnchiffer öfver k. teaterns scen, två tillbedjande änglar för altarena i Klara kyrka och Karlstads kyrka) samt lejonen å operahusets frontespis, huggna i sten efter S:s modell. Ett egendomligt, ännu om rococons skulptur påminnande verk är altartaflan i basrelief i Adolf Fredriks kyrka, Kristi uppståndelse, det enda skulpturarbete af religiöst innehåll, som han helt utförde. Äfven Ehrensvärds monument å Sveaborg (ornamenten i brons) tillhör antalet af konstnärens mer originella arbeten. Deremot är piedestalen till Gustaf II Adolfs ryttarestod med de å densamma anbragta fyra medaljongerna nära befryndad med rococons skapelser i denna väg. Sin mesta tid under senare delen af sin lefnad egnade S. åt porträttbyster och medaljonger; och de verk han i detta slag efterlemnat uppgå till ett mycket stort antal, men äro också af olika värde. Gustaf III:s drag har han flere gånger återgifvit, säkerligen ypperst och med största likhet i den första byst han efter återkomsten utarbetade (se ofvan). En medaljong i marmor af densamma finnes å Gefle rådhus, dit skänkt af konungen 1791. Utom af den k. familjen (flertalet i marmor å Nationalmuseum) har han äfven utfört en kolossal byst af Gustaf II Adolf, kransad af en genie (1782, ibd.) samt byster af Gustaf I och Karl X Gustaf (den senare förut i marmor i ett tempel vid Karlberg, båda i gips i Nationalmuseum). Bland byster af enskilda personer märkas de i marmor utförda af Karl Sparre (börsen i Stockholm), Adelcrantz (konstakademien), Karl de Geer (Upsala domkyrka), G. A. Reuterholm (1794 Nationalmuseum), Kellgren (Svenska akademien), Ax. Fersen, K. F. Scheffer, H. af Trolle, grefvinnan Höpken, Karl R. Fersen och hans grefvinna (båda å Bogesund), Porthan m. fl. Medaljongerna, hvilkas antal beräknas till inemot 180 (se »J. T. Sergels porträttmedaljonger» af G. Göthe. 1885), äro spridda på många håll; Nationalmuseum eger öfver 30.
Under de sista tjugo åren af sitt lif ansattes S. af en stundom mycket våldsam hypokondri och en ganska ihärdig gikt, som beröfvade honom arbetskraft och lefnadslust. I ett angenämt umgänge med några liktänkande skalder och konstnärer, bland hvilka nämnas Ehrensvärd, Masreliez, Bellman och Elias Martin, samt i utflykter under somrarna hemtade han vederqvickelse från det annars trägna arbetet. Sommaren 1794 samt vintrarna 1796 och 1797 vistades han tillsammans med J. J. de Geer i Köpenhamn, der Abildgaard, Juel, Clcmens och andra tillhörde hans umgänge. Af de båda förstnämnda utförde han då medaljonger, som tillhöra der varande konstakademi. År 1803 blef han hofintendent samt adlades d. 24 Jan. 1808, samma dag Gustaf III:s stod aftäcktes, med bibehållande af namnet (hvilket han sjelf dock alltid skref Sergell). Sina senaste år egnade han hufvudsakligen åt utbildandet af lärjungar, bland hvilka Byström låg honom mest om hjertat. Hans bref till Byström (utgifna af C. R. Nyblom i dennes arbete om S.) utgöra en vigtig källa för kännedomen om den store bildhuggarens konståskådning, sådan denna gestaltade sig under senare delen af hans lif, samt om tillståndet i den franska konstverlden. Man ser, att dessa år af S:s lif förbittrades både genom långvariga lidanden och genom de intriger, som öppet bedrefvos om arfvet efter honom i konstväg, hans syssla och atelier. Hoppet om att Byström skulle blifva hans efterträdare och genom sin konst ställa hans egen i skuggan framträder såsom en ljuspunkt i den gamles ofta melankoliska, men merendels lärorika och varmhjertade utgjutelser. S. afled i Stockholm d. 26 Febr. 1814 och begrofs på Adolf Fredriks kyrkogård. Hans efterlemnade modeller och utkast inlöstes af svenska staten och tillhöra nu Nationalmuseum. Svenska akademien slog 1815 en minnespenning öfver honom, hvarvid hans minne författades af Franzén. Hans utseende är åt efterverlden förvaradt genom flere målade porträtt (i konstakademien och i Hammers samling) samt genom ett par medaljonger och några teckningar af hans egen hand. S. var nämligen en alsterrik och särdeles framstående tecknare, af både historiska blad, allegorier och karrikaturer. I sina bref, af hvilka samlingar förvaras på flere håll, inflätade han också ofta raska utkast, hvilka i genialitet och äfven cynism föga stå efter dem hans samtida vän Ehrensvärd brukade utföra. En större samling af hans studier och utkast tillhör Nationalmuseum; många andra förvaras i enskilda samlingar. Nyblom har i sin redan anförda skrift lemnat en karakteristik öfver innehållet af den förstnämnda.
S. är tvifvelsutan Sveriges förnämste skulptör, icke blott genom den snillrikhet, som råder i nästan allt hvad han skapat, utan framförallt genom den nya, alldeles sjelfständiga och fullt medvetna riktning han valde i sin konst. Brytande med de akademiska arfsägner, hvilka sedan århundraden gjort sig gällande i plastiken, fann han sitt nya ideal i ett noggrant studium af antiken och naturen och det så, att naturen, efter hvad han yttrar, skulle gifva motivet sin rörelse och formerna, men antiken skulle lära bildhuggaren att förläna dessa senare full enhet och en klart genomförd karakter. Naturen, sedd med en antik konstnärs blick, se der i korthet hans hufvudformel. Att han dervid ej kände den äkta grekiska antiken, liksom att hos honom ännu dröjde något af den förra tidens tillgjorda eller sötaktiga uppfattning är mindre underligt, än att han i sina bästa verk visar en så sann och ädel naturlighet, en så klar blick, för formernas förmåga att uttrycka den inneboende karakteren. Jämföres S. med Thorvaldsen, kan man, med Lange, säga att den förre aldrig fann den utomordentliga inre säkerhet i sin konst som den senare. Men å andra sidan få just hans bästa verk något egendomligt tilldragande genom den oroligare, men också varmare själ, ur hvilken de framsprungit. Denna »diable au corps», detta »tusan djefla», dessa jäsande safter i S:s väsende meddela hans verk en eld, en energi, ett sammanträngdt lif, en sinnesfriskhet, som han har framför den lugne, kontemplative Thorvaldsen.
Jämte Masreliez, och i kanske än högre grad än denne, bidrog S. att genomföra de nya, åskådningarna om den antika konstens öfverherrskap och absoluta giltighet i den konstutveckling, som Sverige fick. Kraftigast märkes naturligtvis hans inverkan på utöfvarna af hans egen konst. Byström och Göthe i främsta rummet utgå helt och hållet från hans förutsättningar och utbilda de traditioner han qvarlemnat. Äfven på måleriet verkade han, ehuru mindre. Och dessutom bidrog hans personliga anseende att höja den allmänna aktningen för konstnärerna samt öka deltagandet för konstverk. Jfr »Minne» af F. M. Franzén (Sv. akad. handl. fr. 1796, del 7); »Johan Tobias Sergel, Sveriges förnämsta konstnarssnille» af C. R. Nyblom (1877); »Sergel och Thorwaldsen» af Julius Lange (1886); skrifter af Hammarsköld. Sander, Göthe (se ofvan), Estlander, Ehrenström, de Piles, Acerbi, Molbech, Gjörwell, Björnståhl (Resa, 1) och många, flere. -rn.