G

G är den sjunde bokstafven i många europeiska språks alfabet. Dess historia sammanhänger nära med C:s (se C). G:s ljudvärde är mycket vexlande; ofta är det i samma språk tecken för flere olika ljud. Orsaken dertill är att det ursprungliga g-ljudet undergått stora förändringar i många språk. I svenskan är g dels, och i regeln, tecken för g-ljud, dels för j-, k-, äng- och sje-ljuden. För j är g tecken i början af ord näst före len vokal samt efter l och r (i. ex. gen, gifva, helg, berg) och för öfrigt i några enstaka fall (t. ex. blåögd); för k är g tecken t. ex. i lagt, slagsmål; för äng-ljudet t. ex. i lugn; för sje-ljudet t. ex. i geni. I norskan är g likaledes framför lena vokaler tecken för j-ljud. I nyisländskan är det i detta fall tecken för gj (t. ex. gera, uttaladt gjära) eller, efter vokal, för j (t. ex. degi, utt. däiji). I danskan betecknar g åter äfven framför len vokal g-ljud, men är efter vokal tecken för spirantiskt g (gh; jfr nedan), då det icke är stumt, såsom i pige, seig (utt. pie, sai), eller tecken för i, såsom i jeg, tegn, tegl (utt. jai, tain, tail). I tyskan är g dels tecken för g-ljud, dels, inuti ord efter vokal, för spirantiskt g (t. ex. i tage), dels, i slutljud efter vokal, för ch (t. ex. tag, utt. tach) och dels, i slutljud efter konsonant, för k (t. ex. jung, utt. junk; i Sydtyskland blir äfven tag: tak). I holländskan är g i regeln tecken för en djup guttural, svag spirant, i slutljud för den motsvarande hårda spiranten (daag uttalas ungefär som dach). I engelskan är g dels tecken för g-ljud, hvilket är regel framför hård vokal och äfven är förhållandet framför len vokal i några rent engelska ord (t. ex. gift), dels, framför len vokal, för ett ljud mellan dj och dsj, hvilket är regel (t. ex. i gem, giant). I de romanska språken betecknar g blott framför hårda vokaler g-ljud; närmast framför e och i är det åter i franskan och portugisiskan tecken för lent sje-ljud (sj), i italienskan och rumanskan för samma ljud som det regelbundna i detta fall i engelskan (t. ex. Ital. gelo, läs dsjälå), i spanskan för ett slags ch-ljud. I de baltisk-slaviska språken är g tecken för g-ljud (i tsjechiskan är det mycket sällsynt), i de finsk-ugriska likaså (i finskan förekommer g mycket sällan) -- Med g omskrifves ofta det sanskritska palatala g'-ljudet; i flere andra, mindre allmänt kända språk nyttjas ock g' för palatalt g. I

lettiskan fins et genomstruket g såsom tecken för palatalt g. -- Tillsammans med andra bokstäfver nyttjas g ofta såsom tecken för flere olika slags ljud. I svenskan är gj tecken för j i några ord, såsom gjorde, gjuta. I italienskan är gi framför hård vokal tecken för samma ljud som g framför len vokal (t. ex. già, utt. dsja). I ungerskan är gy tecken för palatalt (muljeradt) d (t. ex. magyar, uttaladt nästan som madjar). Vid omskrifning af sanskrit angifves med gh en medial aspirata (se Aspirata). I äldre svenskan (intill början af 1700-talet) samt äldre danskan nyttjades gh som tecken för spirantisk g efter vokal samt efter þ (dh), l, r (t. ex. iagh, stadhghe, hälgh). I italienskan och rumanskan nyttjas gh framför len vokal som tecken för g, medan i franskan, provençalskan, spanskan och portugisiskan i detta fall gu nyttjas. I svenskan och flere andra språk är ng ett af de ofta flere tecknen för äng- ljudet. I franskan och italienskan är gn tecken för palatalt n, och i italienskan är gl tecken för dylikt l-ljud.

Det normala g-ljudet är en explosiv media (svagt och oftast klingande stötljud; jfr k, som är ett starkt, klanglöst stötljud), hvars bildningsställe är på gränsen mellan hårda och mjuka gommen. Bildadt mot hårda gommen, kallas g vanligen palatal; bildadt på gränsen mellan hårda och mjuka gommen samt mot den mjuka gommen, kallas g vanligen guttural. Det kan i alla fallen vara af flere slag. Genom affrikation eller assibilation uppkomma af palatalt g många nya, s. k. assibilerade ljud, olika i olika språk. I svenskan har sålunda af Fornsv. gen (med palatalt, "hårdt" g) genom gjen blifvit dels djen, såsom i flere folkmål, dels jen (gen) såsom i riksspråket. Af svenska folkmål hafva gotländskan, estsvenskan samt några mål i Finland ännu hårdt g framför len vokal (liksom danskan). I förbindelserna gd, lg, rg har den äldre svenskans spirantiska g (tecknadt gh) i nuvarande riksspråket öfvergått till spiranten j. I svenska dialekter förekommer spirantiskt g, der riksspråket har g, äfvensom j efter vokal, der riksspråket har g, ddj framför len vokal, der riksspråket har gg (t. ex. ryddjen af ryggen), m. m. Genom labialisering (medelst tungans sänkning och läpparnas rundning) uppkommer i sydsvenska mål w (sedan stundom v) af g (t. ex. hawe af hage). I danskan öfvergår g på liknande sätt till w (tecknadt v) efter a, o, y, deremot till i (j) efter ä (e) och ö (t. ex. flyve, flöi, flyga, flög). Bortfall af g (gh) har i svenskan inträdt i lade, sade (för lagde, sagde), framför j i sådana fall som följa, sörja (Fornsv. fylghia, syrghia), i dagligt tal, liksom i folkmål, ofta efter vokal (t. ex. ja, da för jag, dag), -- I danskan har g, till följd af analogibildning, inträngt i fall som vælge, valgte (för væelje, valde; efter fölge, fölgte). -- De forngermanska språkens g har genom ljudskridning uppkommit af indoeuropeiskt gh; indoeuropeiskt g har åter blifvit germanskt k. Strängt taget, bör hvart af dessa ljud skiljas åt i två (jfr Gutturaler.) Fr. L-r.

I musiken betecknar g femte tonen i den diatoniska skalan och står till grundtonen c i svängningsförhållandet 3 : 2, hvilket är den rena qvintens.

På äldre franska mynt betecknar denna bokstaf Portiers, på schweiziska Genève, på österrikiska Nagybanya (i Öfre Ungern), på preussiska Stettin och på tyska riksmynt Karlsruhe. -- I fysiken nyttjas g såsom beteckning för tyngdkraftens acceleration. Se Fall-lagar.

Med uttrycket Les cinq G. ("de fem G.") förstå fransmännen de fem store målarna Gérard, Géricault, Girodet, Gros och Guérin. -- Dessutom förekommer G l. g i åtskilliga andra förkortningar:

1. Romerska och latinska taltecken, namn m. m.

G = 400; G = 400,000.

G = Gajus (Cajus), Gallia, Gellius; genius, gens, gesta, gratia.

Gl. = gloria; Gl. M. = gloriosae memoriae, i ärofullt minne.

Gn = Gnaeus l. Gneus (Cneus); genus.

G. S. = Germania superior, det öfre Germanien.

2. Grammatiska, kemiska termer m. m.

Gen. = genitivus; genus.

Ger. = gerundium.

Gr. = grammatika; grekiska.

G. = gummi.

Ga. = Gallium.

gal. = gallon (engelskt rymdmått).

gr. = gram.

gr. = granum, gran.

gran. = granula, korn.

g. st. = gamla stilen.

gtt. l. gutt. = guttae, droppar (på recept).