Sigill (Lat. sigillum, secretum l. signetum signum) torde enklast kunna definieras såsom en i ett visst ämne aftryckt stämpel, hvilken som karakteristiskt kännetecken för en person eller ett samfund är påtryckt eller vidhängd en handling för att bestyrka dess trovärdighet. Sigillet framträder först hos romarna. Det hade dock ej hos dem samma betydelse som det senare, under medeltiden, erhöll. Liksom våra brefsigill användes det för att tillsluta handlingar. Det trycktes aldrig på sjelfva skrifsidan af en handling, utan betäckte städse trådändarna, medelst hvilka de på diptycha eller triptycha (2 eller 3 taflor af jern eller träd) skrifna urkunderna voro hopfästa. Genom beseglingen förekoms sålunda förfalskning. Äfven då papyrusoch pergaments-urkunder kommo i bruk behöll beseglingen till en början samma karakter. Från romarna lånades sigillet af frankerna, och under merovingerna började dess betydelse förändras. Man finner det nu tryckt å sjelfva skrifsidan af urkunderna, men då i texten intet nämnes om detsamma, torde man snarare få betrakta det som ett igenkänningstecken på en kunglig urkund än som ett verkligt trovärdighetsintyg. Detta blef det dock under karolingerna. Jämte namnunderskriften intogs det nu i bekräftelseformeln, och huru stor vigt, som lades på detsamma, framgår deraf att, då kejsar Otto I år 968 kasserade en af Berengar utfärdad handling, han befallde ej blott att pergamentet skulle sönderskäras, utan äfven att sigillet genom ärkekansleren skulle krossas. Småningom undanträngde sigillet namnunderskriften, och under 12:te årh. finner man den senare helt och hållet komma ur bruk, undantagandes uti de officiella notariatsintygen, der den ännu med ensamt gällande kraft förekom. Nästan all bevisningskraft låg nu hos sigillet. I och med nyare tidens början aftager sigillets betydelse mer och mer. Jämte sigillet och i stället för detta framträder nu åter namnunderskriften, och numera är sigillets påtryckande erforderligt endast vid urkunder och handlingar af mer officiel natur. Sigillet och läran derom (sigillkunskapen, sfragistiken) hafva således endast för medeltiden någon egentlig betydelse. Tidigast tyckes det endast varit kejsaren, som i sina officiella urkunder begagnat sigill, men bruket deraf spred sig allt längre ned. Redan i 9:de årh. finner man spår af att andliga furstar, och i 10:de årh. att verldsliga furstar i Tyskland, begagnat sigill. Under de närmast följande århundradena påträffar man vidare sigill tillhörande andliga och verldsliga herrar af lägre rang, domkapitel, kloster, städer, borgare och bönder. Hvad Sverige beträffar, har dess äldsta konungasigill befunnits vara Karl Sverkerssons (1164--67). Under samma handling, hvarunder detta är tryckt, finnes äfven Sveriges förste ärkebiskops, Stefans, sigill. Mot slutet af samma århundrade påträffas vidare ett sigill tillhörande jarlen Birger Brosa samt från början af det följande sigill tillhörande biskopar, abboter och adelsmän. Vid midten af 1200-talet nämnes ett kapitelsigill, mot slutet äfven stadsoch borgare-sigill. Enstaka landskapssigill märkas från början af 1300-talet. Förnämligare personer begagnade i äldre tid ofta dubbla sigill, så att på hufvudsigillets baksida anbragtes ett s. k. kontrasigill. Konungars och andra lekmäns sigill innehålla vanligen egarens vapensköld, »clipeus»; ärkebiskopar och biskopar använde vanligen ett personligt eller för stiftstyresmannen allmänt ämbetssekret. Ofta finner man, att en och samma person vid olika tider begagnat olika sigill. Stundom hafva särskilda sigill, särdeles af konungarna, begagnats till beseglingen af vissa slags handlingar. Mest bekant bland sådana för vissa ändamål afsedda sigill är konung Magnus Erikssons domssigill (»sigillum ad causas»).
Det ämne, hvari sigillen aftrycktes, var metall, vax, deg (oblat) eller lack (s. k. spanskt vax). Metallsigillen, s. k. bullor, bestodo vanligen af bly eller guld. De första voro i synnerhet vanliga i det påfliga kansliet, och en påflig urkund kallas derför ofta nog endast »bulla». Guldsigill förekomma någon gång under vigtigare regeringshandlingar och statsurkunder, bland hvilka den mest kända är den s. k. »gyllene bullan» af år 1356. Under svenska handlingar träffas aldrig metallsigill. Vaxsigillen voro röda, gröna, svarta eller ofärgade. Mellan dem tyckes äfven en viss rangordning varit gällande och dervid de röda varit förnämligast. I Sverige äro endast konungars och prelaters sigill någon gång af röd färg. Ibland finner man sjelfva sigillet hafva en färg, men omhöljet en annan. Deg- och lacksigill uppträda först vid början af 1500-talet.
Sigillets form var synnerligen vexlande. I svenska sigill träffar man runda (de vanligaste), spetsovala (hos andliga personer), sköldjormiga (särskildt under 1200- och 1300-talen), rutformiga, månghörniga och klöfverbladsformiga samt derjämte former sammansatta af två eller flere af de nu nämnda.
Äfven i afseende på sigillens innehåll råder mycken omvexling, och man plägar numera skilja mellan 1) skriftsigill, hvilka innehålla en inskrift, namn eller bokstaf; 2) bildsigill, innehållande ett helgon, en byggnad eller ett symboliskt märke, 3) porträttsigill, med afbildning af egaren -- hit höra de s. k. ryttare-sigillen -- och 4) vapensigill, visande ett slägtvapen, vanligen inom särskild sköld, eller en hjelm med eller utan prydnader.
Från sigillinnehållet måste sigillomskriften skiljas. Denna innehåller vanligen namnet på sigillets egare. I äldre tider skrefs detta namn med romerska uncialer eller s. k. versaler, men i slutet af 1300-talet började den tyska minuskelskriften i dess ställe användas.
Genom ett särskildt hänge fästes sigillen vanligen vid handlingarna. Hänget bestod vanligen af en smal pergamentsremsa, dragen genom brefvets nedre kant, eller ock utklipptes en eller flere smala remsor ur nedra brefkanten, fasthängande vid änden. Till hängen användes äfven ej sällan, särdeles på vigtigare handlingar, knippen af linne eller silketrådar af flere färger. Vid pappersdokument är deremot sigillet alltid tryckt på sjelfva handlingen, antingen straxt under skriften eller ock på dess baksida.
Sjelfva sigillstampen, hvarmed sigillen påtrycktes, var af någon metall: koppar, brons eller silfver. Dess baksida var försedd med en tunn rygg att begagna som handtag. Någon gång finner man detta handtag vara konstmässigt utarbetadt i form af en drake eller annan figur. Senare, i den mån sigillens omfång minskades, blef äfven brukligt, att stampen på baksidan endast försågs med en upprättstående tapp, hvilken begagnades som handtag. Efter hand uppkom bruket att skära sigillet i plattan på en fingerring af brons eller ädel metall. K. H. K.
Då svenska postverket inrättades, voro sigillstampar och lack i allmänt bruk, hvadan postsigillen i det närmaste hade samma utseende som nu. Ända till slutet af 1860-talet begagnades lacksigill för postförsändelsers tillslutande, men efter franskt föredöme infördes då pappers-sigill, å baksidan bestrukna med gummilösning och å framsidan försedda med inskription. Med dylika papperssigill få dock ej tillslutas postpåsar, värdebrefspaket och värdebref, utan användes dertill i stället postanstalts tjenstesigill, som är försedt med postanstaltens namn mellan tre kronor och öfverst posthorn under kunglig krona. Jfr Försegling. G. N. S.