Sinne

Sinne (T. sinn) kallas själens förmåga af qvalitativt enkla, individuella och vid en sensorisk nervprocess omedelbart bundna förnimmelser, de der kallas sensationer eller enkla sinnesförnimmelser. Alla sådana förnimmelser förutsätta, att en nerv någonstädes irriteras och att sedan denna irritation fortplantas till ett centralt organ i hjernan. Hvad som så af sinnet förnimmes är sålunda närmast en förändring i hjernan, men en egendomlighet vid den sensoriska nervprocessen, som uttryckts i lagen för »sensationens periferiska lokalisation», gör att vi i vår uppfattning lokalisera intrycket eller irritamentet till nervänden. Alltefter som intrycket sålunda lokaliseras inom kroppen eller af oss fattas såsom egande sin omedelbara grund i yttre föremål, skiljer man mellan inre sinne och yttre sinne. Det inre sinnet uppfattar smärta, vällust, kittling, rysning, hunger, törst och äckel; och det kunde derför indelas i lika många inre sinnen, smärtsinne, vällustsinne o. s. v. Det yttre sinnet indelas, alltefter sensationernas vid olika sinnesorgan bundna, skilda qvaliteter, uti de s. k. fem yttre sinnena: känseln, synen, hörseln, lukten och smaken (se d. o.). Men hvarje sinne har flere olika s. k. sinnesmodaliteter, som återigen kunde betraktas såsom olika sinnen, ehuru det vanliga språkbruket ej går så långt i distinktion (så omfattar t. ex. känselsinnet dels temperatursinne, dels tryckoch rörelsesinne). -- Ofta användes uttrycket sinne ock i mera oegentliga bemärkelser. Stundom förstås dermed hvarje mera utvecklad omedelbar uppfattningsförmåga (t. ex. sinne för musik), stundom själen i det hela (t. ex. sinnessjukdom), stundom viljans beskaffenhet (t. ex. småsinne). -- Med sinnesstämning förstås känslornas beskaffenhet i ett visst ögonblick med hänsyn till qvaliteten och intensiteten af lust eller olust. Och hit äro att hänföra sådana uttryck som t. ex. tungsinne, sinnesförfattning o. d. -- Sinlig i filosofisk bem. betecknar det med sinnena fattbara, sålunda det i rum och tid varande (»sinneverlden»), i motsats mot det förnuftiga (se d. o.). I det vanliga språkbruket hänföres uttrycket sinlig vanligen till menniskans kroppsliga känslor, drifter och begär, särskildt till könsdriften. -- Se Bernstein: Die fünf sinne des menschen (Internat. wissenschaftliche bibliothek bd 12. 1875). Jfr Sensation och Sinnesorgan. S-e,