Sinnesorgan

Sinnesorgan, anat., apparater för mottagande af retningar till kroppsliga sinnesintryck. De hos menniskan och öfver hufvud äfven hos djuren förekommande sinnesorganen äro fem: känsel, smak, lukt, syn och hörsel. De intryck, som uppfattas med dessa fem sinnen, förefalla oss mycket olika, och äfven de retmedel, som framkalla dem -- t. ex. tryck, värme, ljus, ljud -- äro af skiljaktig natur. Också äro de organ, som mottaga intrycken, till sin byggnad ganska olika. Men det grundväsentliga för alla är detsamma: de äro organ tillhörande nervsystemet, och i alla igenkänna vi en genomgående typ. I första rummet stå de alla centralt genom nervtrådar i samband med hjernan, organet för uppfattningen och tolkningen af intrycken. Ty för att ett sinnesorgan skall verka fullständigt, för att man t. ex. skall se ett visst föremål, fordras nämligen icke blott att en ljusbild från detta på lämpligt sätt träffar och retar vissa delar i ögat, utan ock att retningen deraf (intrycket) genom synnervstrådar fortledes till vissa nervceller samt att dessa i sin ordning mottaga, bearbeta och till medvetandet meddela det gifna intrycket. Vidare stå alla de hittills närmare kända sinnesorganen periferiskt i sådant samband med sina nervtrådar, att en, flere eller många sådana i dem sluta med vanligen mer eller mindre cell-liknande ändorgan, af hvilka hvart för sig kan mottaga retning i den form, som är specifik för organet; eller ock utgör detta ändorgan, utan vidare apparat, i och för sig sjelf hela sinnesorganet. Och slutligen måste retmedlen, huru olika de än må vara i öfrigt, för att kunna inverka, sannolikt alltid träffa ändapparaterna under rörelse eller framkalla sådan i dem, antingen direkt eller genom förändringar till volym eller sammansättning. Härmed är dock likheten slut. Nervtrådarnas ändningsformer äro i alla olika, antagligen just för att motsvara retmedlens olikheter. Organens förekomstställen, fördelning och utbredning äro äfvenledes olika. Så finnas känselapparater spridda i benhinnan, i vissa slemhinnor och framförallt i huden, så att denna i viss mening i sin helhet kan kallas känselorgan. De öfriga sinnesorganen äro koncentrerade till vissa inskränktare regioner eller t. o. m. inneslutna i egendomligt formade kapslar. Så äro smak- och luktorganen inlagrade i mindre fält i slemhinnor -- det förra i bakre delarna af munhålan och dess granskap det senare i öfre delarna af näshålorna; synoch hörselorganen äro deremot insänkta i skarpt begränsade rum i kraniet, och då smak- och luktorganens ändapparater stå fria mot slemhinnornas ytor, äro känselorganens insänkta i huden samt helt och hållet täckta af dess yttersta lager. I syn- och hörselorganen är en sådan nervändarnas insänkning icke nog, utan i det förra tapetserar den hinnlika utbredningen insidan af ett styft klot, i sin ordning rörligt i en håla och försedt med ljusbrytande media, som i det normala ögat kasta eller kunna kasta ljusstrålarna just på dessa ändapparater; hörselorganet, konstrikt bygdt i bågar och spiral, ligger inbäddadt i kroppens hårdaste benmassa och är fyldt af vätska, i hvilken ljudvågorna omsättas till vattenvågor för att i denna form anslå den vidsträckta utspända klaviatur, som nervtrådarnas ändorgan bilda å vissa organets hinnartade delar. Se vidare artiklarna om de särskilda sinnesorganen. G. v. D.