Skarfslägtet, Phalacrocorax, zool., tillhör ordningen pelikanfoglar (Steganopodes) och afdelningen simfoglar (Natatores). Näbben är lång med hake i spetsen. Benen äro korta, långt bakåt sittande. Vingarna äro korta. Stjerten är afrundad, mycket styf. Skarfvarna äro ganska stora foglar, som under sommaren uppehålla sig på klippor och skär nära hafskusten, men som under höst och vinter stundom företaga längre vandringar inåt landet. Deras ställning är rak, och stående stödja de mot den elastiska stjerten, som derigenom kommer att tjenstgöra som ett tredje ben. På marken röra de sig endast med svårighet; äfven deras flygt är dålig. De häcka i kolonier. Sina bon, som bestå af hafstång och rispinnar, lägga de å branta klippafsatser. Äggen äro hvitaktiga, ofläckade och små i förhållande till fogelns storlek. Som skarfvarna lifnära sig af fisk, hvilken de fånga under dykning, äro de skadliga för fisket. Slägtet omfattar ett stort antal arter, af hvilka flere hafva ett mycket vidsträckt
utbredningsområde. Till Sveriges fauna hör blott storskarfven, äfven kallad hafstjädern och kormoranen, Ph. carbo (se fig.), som är svart med blå glans samt har en bred hvit fläck på strupen och långa nackfjädrar på hufvudet. Kroppslängden är 50--90 cm. Af denna art finnas hos oss tvänne former, af hvilka den större är allmän i Bohus län, hvaremot den mindre häckar i Skåne, Bleking och på Gotland. Vid Norges kuster förekommer en liknande, men mycket mindre art: topp- l. kråkskarfven, Ph. graculus. -- I Kina inöfvas en skarf-art till fiskfångst. Fogeln hindras från att svälja fisken, hvilken han medelst dykning fångar, genom ett omkring halsen lagdt snöre eller metallring. L-e.