Skratt

Skratt (Lat. risus), fysiol., är en rad af tätt och stötvis på hvarandra följande små utandningar, mer eller mindre högljudda, beroende till största delen på ofrivilliga sammandragningar i mellangärdet (diafragma) och åtföljda af likaledes ofrivilliga sammandragningar i ansigtets muskler, hvarigenom ansigtet, om skrattet är naturligt, erhåller ett gladt uttryck. Skratt framkallas på reflektorisk väg genom det intryck, som föreställningen om något löjligt utöfvar på nervus vagus. Skratt framkallas äfven ofta genom kittling eller genom lindrig retning af hudnerverna å känsliga ställen, i synnerhet å sidorna af bålen. Skratt är »smittsamt», i det att man gerna vill skratta med, då man hör ett hjertligt skratt. Skrattet kan hafva mycket olika karakter, från det sakta, qväfda »fnissandet» till det hårda, ofta råa »gapskrattet» eller från det milda, behagliga, kärleksfulla leendet, utan något egentligt ljud, till det vidriga, ondskefulla hånskrattet. Att på teaterscenen naturligt efterlikna ett hjertligt klingande skratt är en svår konst. Hos barn kunna skrattparoxysmer förekomma, hvilka räcka länge och, dämpade, straxt utbryta på nytt. Det hysteriska, omotiverade skrattet är en följd af någon nervöfverretning. O. T. S.