Skråväsende

Skråväsende. Ordet skrå betecknade ursprungligen beredt skinn, pergament, samt derefter hvad som var skrifvet på pergament, t. ex. privilegium. Slutligen förstod man dermed en förening af personer, som idkade ett yrke (eller flere närbeslägtade yrkesgrenar), bildad och privilegierad i syfte att främja medlemmarnas intressen, särskildt de ekonomiska, men på samma gång verkande såsom statligt organ och derför underkastad inskränkningar i sättet för dessa intressens förverkligande.

I antiken var rätten att drifva ett yrke ej bunden vid vissa qvalifikationer eller beroende af någon myndighets medgifvande. Det fanns inga industriella monopol eller privilegier och sålunda intet skråväsende. De spår man i Rom velat finna af något dylikt förete endast ytliga likheter med de egentliga, medeltida, skråna. Ett mera direkt samband ega dessa deremot med de organisationer (societates), som redan under medeltidens första århundraden, före städernas uppkomst, förefunnos på konungarnas och de förnäme herrarnas stora gårdar (T. fronhöfe). De i regel ofria, tjenstbarhetsskyldiga personer, som der under en redan ganska utsträckt arbetsdelning mot underhåll och bostad arbetade gemensamt för den talrika gårdsbefolkningens behof, bildade med sin indelning i mästare, gesäller och lärlingar en gemensamhet under sin herres eller dennes ställföreträdares uppsigt och domsrätt. Från de senare skråna skilja sig emellertid dessa »gårdsämbeten» (ministeria, officia) derutinnan att deras medlemmar icke hade någon rätt att blifva upptagna i korporationen och när som hälst af sin herre kunde aflägsnas ur densamma. De egentliga fria skråna deremot, hvilka bildades till främjande af sina medlemmars intressen, ekonomiska och sociala liksom politiska, datera sig från städernas uppkomst eller ökade betydenhet i 11:te och 12:te årh. Den associationsanda hos de små och svaga, som redan långt förut tagit sig uttryck i de gamla skyddsgillena, började vid denna tidpunkt att med dessa som föredöme med ökad kraft göra sig gällande. Liksom köpmännen, krämarna, skepparna, värdshusvärdarna m. fl. sammanslöto sig äfven handtverkarna, hvilkas ursprungliga »gårdsrättsliga» frihet uppblandningen med inflyttade fria främlingar och ett stärkt klassmedvetande bidragit att alltmer förminska. Denna rörelse, som gick ut på att vinna större politisk frihet, del i stadens styrelse, rätt att sjelfständigt ordna yrkets angelägenheter, industriel domsrätt, växte med handtverkarnas antal och välstånd samt kunde icke tvingas tillbaka, trots kejsares och stadsmyndigheters motstånd. Dess resultat vardt skråväsendet, som här och hvar uppträdde redan i 13:de årh., men först i 14:de och 15:de nådde sin egentliga blomstring för att sedan under ett långsamt tilltagande förfall sträcka sig ända in i det 19:de.

Skråna hade således icke endast en industriel betydelse; de voro äfven verksamma såsom politisk-militäriska institutioner. Såsom sådana hade de andel i stadens styrelse, fungerade såsom valkorporationer vid tillsättande af stadens råd och utöfvade stundom direkta förvaltningsåligganden. Medlemskap i ett skrå var ofta vilkor för borgarerätt i staden. Vakt- och krigstjensten var fördelad på skråna o. s. v. Här afses emellertid endast deras industriella betydelse, sådan den tett sig i de stora kulturlanden, der utvecklingen, på det hela taget likartad, likväl i England och i Frankrike tidigare blifvit bestämd af statligt inflytande än i Tyskland.

Skrånas historia företer två olika faser: blomstringens och förfallets tid. Gränsskelet kan sättas i slutet af 16:de årh.

I. Blomstringen. Såsom industriella inrättningar hade skråna en egendomlig dubbelställning. Å ena sidan voro de fria, sjelfständiga samfund, som hade att sörja för sina medlemmars intressen, till hvilkas förverkligande vissa rättigheter och förmåner voro dem medgifna. Men å andra sidan voro de stadens organ, förvaltade dem af staden anförtrodda ämbeten till den allmänna välfärdens främjande. Rättigheterna motsvaras derför af pligter; skråna borde äfven tillgodose konsumenternas intressen och sitt eget handtverks liksom stadens gagn och heder. Deraf fick skrånas förhållande till stadens myndigheter karakteren af en blandning af beroende och frihet. Stadens öfverhet stod alltid som en högre instans färdig att inskrida, der skrårättigheterna öfverskredos. Då skrået vidare var en sammanslutning till inbördes bistånd och dess grundtankar voro jämnlikhet och broderskap, så måste hvarje särskild skråmedlems individuella frihet i väsentlig mån inskränkas till förmån för de öfriges välgrundade kraf. Den fria konkurrensen var derför främmande för institutionen.

Dessa principer genomfördes närmare på följande sätt.

1. Skråets organisation berodde på de industriella personernas indelning i mästare, gesäller och lärlingar. De förstnämnda voro skråets egentliga medlemmar, de båda senare klasserna dess skyddsmedlemmar, hvilka icke blott i alla yrkesangelägenheter, utan äfven i sina tvister, med mästarna såväl som inbördes, samt i fråga om brott mot handtverkets sed eller ära stodo under skråets domsrätt. Lärlingarna liksom gesällerna tillhörde mästarnas hushåll. För inträde i hvarje klass voro bestämda vilkor föreskrifna, och vid den tekniska utbildningen lades stor vigt. Men de båda lägsta klasserna voro blott genomgångsstadier, och någon särskild arbetareklass fanns ännu icke.

2. Rätten att utöfva handtverket, mästerskapet, betingades i regel af medlemskap i skrået -- skråtvånget. Denna rätts tilldelande åt den enskilde betraktades som ett skråprivilegium. Emellertid förbehöllo sig stadens myndigheter att i undantagsfall medgifva densamma äfven åt icke-skråmedlemmar, »frimästare».

3. Mästerskapet berodde i sin ordning på bestämda qvalifikationer i moraliskt och tekniskt afseende: fläckfritt rykte, hvartill äfven räknades äkta börd, och insigt i handtverket. Som förutsättningar för denna senare gällde en bestämd läro- och tjenstetid, vandringsskyldighet och stundom en s. k. pröfvotid. Senare tillkommo fordringar om »mästerstycken», borgarerätt och viss förmögenhet. En sålunda qvalificerad sökande fick man ej vägra inträde. Fruktan för nya konkurrenter trädde också i bakgrunden för tanken på skråets genom talrikare medlemmar förhöjda makt.

4. Hvarje skrå innehade som sitt verksamhetsområde ett visst slags produktion. Dess medlemmar egde att ensamma inom staden och dess omkrets förfärdiga och afyttra det resp. handtverkets alster. Men rätten betingades af den motsvarande pligten att tillse, att konsumenterna erhöllo goda varor till skäligt pris. Om denna pligt ej fullgjordes, kunde öfverheten inkalla främmande handtverkare eller tillåta köpmännen att införa varor utifrån och i alla händelser gifva regelbundet återkommande marknader tillfälle till främmande konkurrens.

5. Samma dubbla syftemål, konsumenters och producenters intresse, framkallade vidare väsentliga inskränkningar i de enskilda skråmedlemmarnas frihet att ordna sin yrkesdrift. I förra afseendet: föreskrifter om produktionssättet, om det material, som fick användas, om varornas form, storlek och qvalitet i allmänhet, om beställningars levererande i rättan tid, om pristaxor. Brott häremot var belagdt med böter och till och med kroppsstraff. Obrukbara eller förderfvade varor konfiskerades eller förstördes. Dit höra vidare regelbundna visitationer af verkstäderna, uppsigt öfver mästaren vid fabrikationen, skråföreståndarnas pröfning af de färdiga varorna och skråpolisens inskridande mot ohöfviskt beteende mot allmänheten. Å andra sidan skulle skrået garantera alla sina medlemmar ekonomisk sjelfständighet och skälig utkomst. Jämnlikheten och broderskapet medgåfvo hvarken rikedom eller fattigdom inom skrået. Derför måste till de öfrigas förmån den enskildes produktion och afsättning tåla inskränkningar. Alla borde, om möjligt, arbeta under samma produktionsvilkor. Sålunda skulle t. ex. råmaterial gemensamt anskaffas för skråets räkning, eller borde den enskilde, der han tillätes att göra sjelfständiga inköp, åtminstone underrätta skråbröderna om sin källa. Stundom stadgades bestämda inköpsplatser och inköpstider. Arbetslönerna bestämdes af skrået Ingen storindustri fick uppkomma; skrået var en förening för småmästarna. Derför ett visst, mindre antal gesäller för hvarje mästare, bestämd arbetstid, en enda verkstad, ofta ett maximum för tillverkningen. De enskilde voro förbjudna att associera sig inbördes eller med utanför stående. Staden eller skrået i dess helhet skulle, om produktion i större skala visade sig nödig, i stället inskrida. Slutligen, om möjligt, likhet i afsättningsvilkoren.

6. Alla dessa föreskrifter bildade tillsammans ett vidlyftigt system af rättssatser -- skrårätten, som af skrådomstolen tillämpades. Till denna af skråets egna medlemmar sammansatta domstol gingo alla tvister skråmedlemmarna emellan, innan de kommo inför ordinarie domstol; dessutom alla skråsaker och brott mot skrårätten; slutligen var domstolen organ för skråets polismyndighet. Det strängaste straff, hvartill den kunde döma, var emellertid, utom böter i penningar eller varor, uteslutning ur skrået, för alltid eller på viss tid.

Alla dessa inskränkningar i den enskildes frihet i den allmänna välfärdens intresse hade med afsättningsförhållandenas och yrkesteknikens dåvarande beskaffenhet i det stora hela endast välgörande verkningar. Särskildt främjades teknikens framsteg derigenom. Då den enskilde snart hade nått gränserna för sin produktions omfång, riktade sig hans bemödanden i stället på att framställa bättre, mera omvexlande och i synnerhet mera konstnärligt fuliändade produkter. Handtverket närmade sig att blifva konst.

II. Förfallet. Förfallets tid, hvilken kan räknas från slutet af 16:e årh., ehuru spår dertill framträder redan tidigare, framkallades af en mängd samverkande omständigheter; den absoluta furstemaktens oblidhet mot en stadsstyrelse i händerna på demokratiska korporationer; försämrade afsättningstillfällen genom verldshandelns förändrade gång och forna marknaders stängning eller försvårade tillgänglighet till följd af en merkantilistisk skyddspolitik; teknikens utveckling med dess kraf på en utsträcktare arbetsfördelning, efter hvilka kraf den gamla ordningen med sina för hvarje särskildt skrå noga utstakade produktionsarter hade svårt att lämpa sig. Der å andra sidan en utvidgad marknad fordrade industriel verksamhet i stor skala, visade skråväsendet med sina stränga föreskrifter om en maximal produktion, som ej finge öfverskridas, likaledes sin olämplighet för de nya förhållandena.

Dessa svårigheter, särskildt »kampen för tillvaron», den försvårade konkurrensen i det numera kringskurna afsättningsområdet, framkallade hos skråna en trångbröstad anda; småaktig rivalitet och förhatlig egennytta trädde i stället för det forna medvetandet om pligter mot det allmänna och om alla fullt qvalificerade personers lika rätt att drifva yrket. Sträfvandena gingo alltmera ut på att genom skråna förnämligast tillförsäkra ett mindre antal privilegierade familjer deras ekonomiska existens. Så kunde numera rätten till mästerskapet blifva föremål för köp af skrået, hvarvid de privilegierades familjemedlemmar oerhördt gynnades; söner till icke mästare kunde ofta blott genom giftermål med en mästares dotter eller enka komma i åtnjutande af yrkesrätt. Icke sällan genomdrefs skråets »slutenhet» (ett bestämdt antal mästare), något, som fordom ansetts som ett straff, eller dess »spärrning» (främlingars inkompetens till inträde). I alla händelser sökte man genom strängare kompetensvilkor, ökade inträdesafgifter, gesälltidens förlängning, mästerprofvets urartande till chikan och penningeutpressning försvåra främlingars inträde. Gentemot andra skrån och främmande inkräktan vakade man ängsligt öfver sina privilegier. Denna period var skråprocessernas, liksom »fuskare»- och »bönhas»-förföljelsernas tid. Deremot trädde omsorgen om lärlingarnas utbildning, gesällernas ställning, varornas godhet, konstskicklighetens höjande i bakgrunden.

Öfver alla dessa »handtverksmissbruk» kunde klagomål icke uteblifva, hvilka likväl inför den herskande meningen om skråna såsom gamla privilegier och välförvärfvade privaträttigheter endast långsamt lyckades göra sig hörda. Med de merkantilistiska idéerna om staten såsom källan för rätten till yrkesdrift, om statens högsta förmynderskap öfver all individuel ekonomisk verksamhet, om dess pligt att tillgodose den allmänna välfärdens kraf, bröt sig emellertid äfven den uppfattningen småningom väg att dessa skråprivilegier voro gifna till det helas båtnad och derför kunde återkallas, om det åsyftade ändamålet icke vunnes. Denna nya uppfattning gaf sig också praktiskt uttryck. Det 18:de årh. utmärktes af reformer i nästan alla skråförhållanden. På alla punkter upphäfdes eller minskades skrånas forna befogenhet, och stadsmyndigheterna trädde i deras ställe. Skrånas betydelse af fria korporationer trädde alltmer i skuggan för deras nya karakter af organ för statens näringspolitik. Af sin makt att skapa frimästare begagnade sig öfverheten allt oftare. Och den nya storindustrien, den egentliga fabriksnäringen, anses icke behöfva en skråmässig organisation; statlig »koncession» blef för hvar och en tillfyllest för att drifva densamma.

I England utbildade sig en fullständig näringsfrihet, redan då 1562 års lärlingslag tolkades derhän att alla efter densammas utfärdande uppkomna, liksom alla utom de gamla stadskommunerna befintliga näringar skulle betraktas såsom fullkomligt fria. Skrånas industriella privilegier afskaffades formelt 1835, sedan de faktiskt redan länge varit betydelselösa. Äfven på kontinenten skaffade sig fysiokraternas, Adam Smiths och den Smithska skolans åsigter om skadligheten af statens förmynderskap och om korporationers menliga tryck på den individuella företagsamheten allt kraftigare gehör. I Frankrike upphäfdes skråna, efter Turgots öfvergående reformer 1776, 1791. I Preussen förlorade de alla företrädesrättigheter genom Steins och Hardenbergs lagstiftning 1810--11. En viss reaktion inträdde 1845, då rätten att hålla lärlingar, och ännu starkare 1849, då rätten att drifva handtverket i flere yrken gjordes, ehuru icke uteslutande, beroende af medlemskap i skrået. I de flesta öfriga tyska stater försvunno skråprivilegierna med näringsfrihetens införande i början af 1860-talet, och 1869 års »Gewerbe-ordnung» gaf enhetliga bestämmelser derom för hela Tyskland. Såsom »freie innungen» (se Innung) till gemensamt främjande af gemensamma yrkesintressen ega de emellertid fortfarande bestånd, och en agitation för privilegiernas återupplifvande pågår sedan ett årtionde. I Österrike, der 1859 års lag om näringsfrihet bibehöll ett slags obligatoriska handtverksföreningar, togs 1883 ett stort steg hänemot skråsystemets förnyande, en reaktion, som 1884 äfven gjort sig gällande i Ungern. I Ryssland upphäfdes skråprivilegierna 1865, i Rumanien på 1860-talet, i Spanien 1813 och 1820 (ehuru återfall sedermera förekommit), i de forna italienska staterna successivt sedan 1770, i konungariket Italien fullständigt 1864 och 1878, i Schweiz (der de aldrig förekommit i urkantonerna) 1848, i Belgien 1795, i Nederländerna 1819 och 1824, i Danmark 1857 och i Norge 1839.

I Sverige omtalas skrån i Visby stadslag (under namn af »Ammet»), i det egentliga Sverige deremot först i slutet af 15:de årh. i vissa städer och för enstaka handtverk. Gustaf I, hvars politik gick ut på att fördela näringarna på land och stad efter hvarderas lämplighet för desamma, koncentrerade handtverken väsentligen i städerna och förordnade om deras organiserande i skrån, ehuru han förbehöll sig rätt att medgifva utanför stående tillstånd att drifva yrket. Karl IX, som var ännu gynsammare stämd för skråna, särskildt för de »slutna», och som ytterligare inskränkte haudtverksdriften på landet, utfärdade skråstadgar för enskilda yrken i enskilda städer. En liknande politik fullföljdes af Gustaf II Adolf; skråorganisationen vann alltjämt terräng, men skråstadgarna kräfde alltid statsmyndigheternas sanktion, och adelns rätt att hålla handtverkare till eget husbehof var en väsentlig inskränkning i skråmonopolet. Den första allmänna skråordning, liberalare än de föreeående partiella och provinsiella, gafs 1669. Den förbjöd slutna skrån och öppnade tillträde till skrået för en hvar, som redligen lärt handtverket. Frimästarnas rätt erkändes. 1720 års skråordning har i hufvudsak öfverensstämmande stadganden. Friare grundsatser gåfvo sig längre fram (1739) uttryck i »hallordningen» och »manufakturprivilegierna», som ställde manufakturer och fabriker (egentligen textil- och den finare jernindustrien) utanför skråordningen. 1821 års förordning ställde tillverkning icke blott af de varor, som icke förfärdigades i de egentliga handtverken, utan äfven af egentliga handtverksvaror, om tillverkningssättet var ett annat än handtverkens, under manufakturprivilegiernas skydd. 1846 upphäfdes skråna och ersattes af handtverksföreningar. Mästerprof bibehölls som vilkor för handtverksdrift i stad. 1864 infördes fullständig näringsfrihet. Jfr Gesäll, Gille och Handtverk. Literatur: Schönberg, »Handb. der polit. Oecon.» 2. Aufl. II: 421 o. f., och J. Lundell, »Om handtverksskrån, näringsfrihet och arbetets organisation» (1846). Rphl.